06
Jul

Marinchefens sommarbrev den 6 juli 2014

Anmäl Av:
i Marinen/sjö

Nu är det äntligen sommar och semestertider för de flesta av oss. Flera delar i marinen är emellertid igång eller har beredskap, vilket är precis som det ska med tanke på våra uppgifter. För att få lite perspektiv och kanske komma ner i varv då man är ledig är det ibland bra att fundera på lite av varje om vad vi gjort, vad som hänt, var vi står och var vi är på väg. Det har jag gjort och några utvalda delar tänkte jag här dela med mig till er.

Fortsätt att läsa →

30
Jun

Tävlingsdagen

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Efter månader av förberedelser, åtskilliga dagar av träning och framförallt åtskilliga dagar med träningsvärk är klockan ”Kalle”. Alla förberedelser är färdiga, vädret är kanon, och kroppen känns riktigt bra. Även Danne är på ett strålande humör när vi anländer till Tennforsen.

Det gällde att fokusera, ett felsteg kunde få avgörande konsekvenser

Det gällde att fokusera, ett felsteg kunde få avgörande konsekvenser

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hämtar våra hyrkajaker och ska precis bära ner dem till forsen, då slås vi av vikten på kajakerna, de är riktigt tunga, Danne tittar på mig och jag tittar tillbaka, ingen säger något utan båda greppar handtagen och vi hjälps åt att bära ner kajakerna till vattnet. Starten går, vi påbörjar vår 25 kilometer långa paddling ner till Åre. Redan efter några hundra meter, strax efter en liten udde känner jag brisen slå mot ansikte, jag noterar att den tilltagit. Kajaken går tungt i vattnet och jag ångrar att jag hyrde en stabilare plastkajak. Jag borde köpt en kajak, då hade jag kunnat träna med samma kajak jag nu skulle tävla med.

Både första och andra forsen går riktigt bra, jag paddlar tillsammans med en av kollegorna från kustjägarkompaniet in mot första lyftet. Man behöver nämligen lyfta kajakerna på två platser eftersom forsarna är för branta för att paddla igenom. Kajaken känns svintung.

Samma manöver upprepar sig efter en halvtimme vid nästa lyft, men jag har gott självförtroende och kan inte se Danne bakom mig. Jag vet att jag är något bättre i paddling än Danne men sämre i cykling, alltså är det här jag ska vinna tid om jag ska klå honom.

Efter ett tag börjar det blåsa riktigt rejält. Väl nere på Åresjön ser vi lag – och stafettklasserna, det är fullständig misär på sjön. Vinden har nu tilltagit till 10-12 meter per sekund och kommer från sidan, samtidigt som den grunda fjällsjön gör att våghöjden är upp mot 40-50 centimeter. Många kantrar flertalet gånger med de ranka sportkajakerna. Många av lagen som paddlat hela sträckan på sjön är rejält trötta eftersom dom paddlat i den hårda vinden längre än vi från forsarna.

Jag växlar snabbt till löpningen och börjar de 15 kilometrarna och 1000 höjdmetrarna i liftgatan upp mot Åreskutan. Det är så brant att det är omöjligt att springa, jag går om min kollega på det lite flackare partiet mellan toppen av skidbacken och Åreskutan. Jag ligger på mitt absoluta max. Gött att köra om jägaren tänker jag, dessutom borde Danne lida i liftgatan.

Efter vad som då upplevs som två minuter hör jag ett glatt rop bakom mig, ”bra kämpat Appelgren”, Danne stutsar om mig med lätta ben några hundra meter före toppen. Hur är det möjligt tänker jag!? Danne ser oförskämt lätt ut i blockterrängen. Han försvinner sedan som ett löv i vinden i nedförs löpet mot cykelväxlingen. Jag inser att jag inte kommer vinna vår personliga tävling, jag kan omöjligt gå ännu hårdare än jag gör. Det gäller att vara riktigt alert när man springer nedför, minsta snedsteg kan resultera i en bruten fotled eller i bästa fall en stukad vrist, båda innebär att tävlingen måste brytas.

Cykelväxlingen

Cykelväxlingen

Jag kommer ner till cykelväxlingen och känner att hoppet kanske inte är ute, kanske kan jag jaga i kapp Danne. Jag trampar i väg mot Åre, 31 kilometer och 800 höjdmeter cykling kvar. När bansträckningen är plan utgörs den av skoterled, och skoterled betyder myrmark. Jag sjunker stundtals ner till knäna i myrarna. Att cykla är otänkbart på många platser, på de platser jag sedan slipper skoterleden är det stig eller grusväg, uppför. Vägen går växelvis mellan skoterleden och grusvägar, aldrig mer tänker jag, jag ska aldrig mer cykla en meter i hela mitt liv. Jag går fullständigt in i mjölksyreväggen. Försöker bota tillståndet med att driva i mig två stycken sportgel. Känslan blir något bättre, men benen börjar ta slut. Kollegan som jag passerade på vägen upp mot skutan passerar mig på starka ben. Skit också, dock stiger modet när jag ser kollega nummer två stå böjd över styret några kilometer bort, honom har jag inte sett sedan paddlingen, kanske går det fortare än jag tror? Jag cyklar om honom och är återigen lite gladare. En mil senare kör han om mig i en nedförsbacke. Av Danne syns inget. Loppets sista kilometrar består av en lång uppförsbacke på ungefär en kilometer och sedan en sväng i downhill banan. Jag känner att det absolut inte finns något mer att ge. Benen är helt slut och jag börjar blanda ihop hur växlarna på cykeln fungerar, vad är upp och vad är ner? Jag känner igen symptomen från tunga övningar på jobbet. Dumt tänker jag, fokus i downhillbanan! Misstag här kan sluta med brutna ben. Det går dock bra, jag kan behålla fokus och ger allt sista sträckan in till Åre torg.

Det var omöjligt att cykla vissa på vissa partier

Det var omöjligt att cykla vissa på vissa partier

Väl i mål möts jag av en Danne som också ser riktigt sliten ut. Han har verkligen överträffat mina förväntningar med råge. Han har kommit in på plats 79 med tiden 7 timmar 21 minuter. En riktigt bra tid. Mina kollegor kom på plats 90 och 98 även det riktigt bra jobbat. Jag själv kom in på plats 106 på tiden 7 timmar och 45 minuter. Min målsättning var under 8 timmar och topp 100. Jag är riktigt nöjd med tiden men inte placeringen, men vilket roligt äventyr! Vilken utmaning! Som dessutom bjuder på en fantastisk stämning och upplevelse under flera dagar. Känslan på den gemensamma prisutdelningen är fantastisk. Vinnaren gick i mål på 5 timmar blankt, fantastiskt. jag lägger mig senare på kvällen med ett leende på läpparna, riktigt kul, men aldrig mer tänker jag.

Efter en dag av återhämtning och vård av utrustning sitter vi på väg hem i bilen, med värkande kroppar stirrar vi på vägen framför oss medans Dannes flickvän kör.

Jag bryter tystnaden, ”du Danne, borde man inte köpa en sådan där Surfski, eller en karboncykel? Då blir vi ju riktigt snabba nästa år”.

 

Marcus Appelgren, Amfibieregementet

26
Jun

Sista passet innan tävlingen

Anmäl Av:
i Amf 1, Amfibie, Amfibieofficer, Marinen/sjö, Tävling och mästerskap

Dagen till ära bjuder jag mig själv på ett lätt teknikpass i Hammarbybacken. Det här är det sista passet innan tävlingen och det ska minst sagt bli skönt att inte känna tvånget att tillbringa träningspassen i backen längre. Det känns annars som jag bott här de senaste månaderna. Många och långa pass har det blivit, upp och ner och sen upp och ner igen. Det är naturligtvis en hel vetenskap hur man ska träna inför ett sådant här lopp.

Det här har varit mitt träningsupplägg:

  • Januari – februari: Blandad styrketräningen och löpträning 3h+3h /veckan.
  • Mars: Löpträning har nu inriktats på något längre pass och styrketräning mer inriktad på arbetskapacitet 4h+3h /veckan.
  • April – Maj: Cykling, löpning, paddling, lättare styrketräning och rörlighetsträning. Varje konditionspass har varit minst 1,5h och Jag har försökt att totalt inte överstiga 10h i veckan.
  • Juni har mest handlat om att förbättra löp-och paddeltekniken samt att kombinera de olika övningarna. Även försökt att jobba bort dom småskador jag dragit på mig under våren.

Vacker utsikt

Om jag fick ändra på något skulle det vara att förlänga perioden med grenspecifik träning och att träna tekniken lite tidigare, kanske redan i februari/mars. Det här upplägget passade mig dock under våren och så fick det bli. Jag känner mig i alla fall väl förberedd.

Vad har jag då för målsättning?

Här skulle det ju vara härligt att beskriva en storslagen vision där jag slagit både träningskompisen Danne och mina två kollegor från kustjägarkompaniet med råge. Tyvärr (den här gången) måste jag nog vara lite mer ödmjuk. Rimligt att förvänta sig är någonstans runt 2h-2,5h på paddlingen, 2h på löpningen och sedan 2,5h på cykelsträckan. Var för sig låter det kanske inte speciellt svårt, men tilläggas bör att löpningen går från Åresjön rakt över Åreskutan och att cyklingen går på vattensjuka skoterleder och till stor del uppför. Enligt uppgift går det inte ens att cykla överallt utan det är springa med cykeln som gäller. Därför är målet inställt på 7-8 timmar.

Bifogar en bild från träningen i Åre förra veckan, eftersom sista biten av cyklingen går uppför Åreskutan och sedan ner i downhillbanan tyckte jag det verkade fullständigt rimligt att öva en dag på att bara köra downhill. Det är för övrigt just i liftgatan som första sträckan upp till skutan från Åreby går. Så det är bara att njuta av utsikten för nästa gång ser det ut som på den lilla bilden, den togs under kvällen i Hammarbybacken.

Amfibiehälsningar, Marcus Appelgren

23
Jun

Inför Åre extreme Challenge

Anmäl Av:
i Amf 1, Amfibie, Amfibieofficer, Träning

Under några inlägg får vi följa amfibieofficeren Marcus Appelgren och hans kompis Daniel som utmanar sig själva i Åre extreme Challenge. De har bara börjat resan, läs deras upplevelser inför tävlingen.

Vattnet var kallt och uppfriskande

Det är 6 grader varmt i luften, 7 grader i vattnet, jag befinner mig på en av Sveriges vackraste platser, om det inte vore för regnet som piskar från sidan, kylan eller stormen på 15 meter per sekund, hade det säkert varit en mysig stund vid fjällsjön i Indalsälven. När jag kliver ner i kajaken och tar de första paddeltagen ut från stranden ställer jag mig frågan ”varför, utsätter jag mig för det här”?! Min kamrat Daniel bekräftar strax min känsla. ”Vad är det för fel på er militärer egentligen? Det här är ju inte roligt!” kommenterar han. Jag förstår Daniel till del, Jag har tjatat med honom på det här eventet. Och jag har tjatat honom upp till Åre den här helgen enbart för att vi ska kunna öva på forspaddlingen inför Åre Extreme Challenge.

Idén föddes egentligen i Afghanistan för ett år sedan, i takt med ett allt mer stillasittande jobb på kompaninivå kom suget smygandes efter utmaning och äventyr. Förut fick man sin beskärda del av det på plutonsnivå. Utmaningen var ofta tillräcklig där, att träna inför krävande övningar och att utmana sig själv under övningarna som genomfördes. På kompaninivån har det dock blivit mindre av den varan. Därav föddes det nere i den 50 gradiga värmen ett sug på att göra nått utmanande, att testa sig själv om man fortfarande har det som krävs. För tre månaders sedan lyckades jag övertala min kompis och boka in oss till Åre extreme Challenge (ÅEC14), och snart är det upp till bevis!

Tävlingen är en av Sveriges största multisporttävlingar och innefattar 21 kilometer paddling i sjö och fors, 15 kilometer löpning och 31 kilometer cykling över vattensjuka skoterleder och uppför grusvägar.

Men just precis nu känns det där ganska avlägset, vi paddlar ut en bit i stormen på fjällsjön. Tanken är att vi ska öva på att ta oss ur kajaken om vi råkar välta i forsen. Jag tippar över och det iskalla vattnet sköljer in i våtdräkten. Tanken kommer åter, Varför gör jag det här? Det är inte förta gången tanken kommer sedan valet att deltaga i ÅEC togs. Den har smugit sig in då och då. Under regniga kvällar i Hammarbybacken eller under tidiga mornar på cykeln.

Träningspasset över för den här gången

Träningspasset över för den här gången

Men sedan händer det, huvudet bryter ytan igen och jag kommer upp med ett leende, den negativa känslan är bortspolad. Jag garvar och pekar på Danne – din tur, räka, två gånger var.

Även Dannes humör botas av fjällsjöns kalla vatten, och vi paddlar snart ner mot första forsen.

Amfibiska hälsningar från Indalsälven

Marcus Appelgren, Amfibieregementet

17
Jun

Utbyte med US Navy

Anmäl Av:
i Fartyg/båt, Fjärde sjöstridsflottiljen, Flottan, Marinen/sjö, Samarbete, Utbildning

Under de tre sista veckorna i maj fick två fänrikar från 4.sjöstridsflottiljen möjlighet att delta i ett utbyte med US Navy. Efter två marinbesök i två av världens största marinbaser, en atlantpassage och två veckor ombord på den amerikanska jagaren USS Oscar Austin är vi nu tillbaka i Sverige.

FOREXTRAMID (Foreignexchangetraining for midshipmen) är ett årligt återkommande utbyte där amerikanska fänrikar och löjtnanter har möjlighet att genomföra erfarenhetsutbyten med kollegor från övriga länder. Syftet är också att knyta kontakt mellan unga officerare och fungera som kontaktnät. För vår del blev vi inbjudna att åka med USS Oscar Austin, en jagare av Arleigh Burke klass. Totalt omfattar jagarna ett 70 tal fartyg som numer utgör ryggraden i den amerikanska flottan. Fartyget tillhör 2nd fleet och har sin hemmahamn i Norfolk, Virginia som dessutom är inte bara är USA’s utan världens största marinbas.

Vi var otroligt förväntansfulla och glada över att få möjligheten att åka över och dessutom få spendera så pass mycket tid ombord på ett amerikanskt fartyg. Det är svårt att förklara hur pass stor basen, Naval station Norfolkegentligen är men för att försöka måla en bild så omfattar den bl.a. 6 km kust, 11 km pir, 5 hangarfartyg, 5 kryssare, 24 jagare och drygt ett 30 tal övriga fartyg såsom fregatter, amfibiehangarfartyg, lagfartyg mm. Utöver de drygt 70 fartygen finns här även en av USA största flygbaser med 134 flygplan. Över 100 000 flygföretag genomförs årligen härifrån. Basen är sett till mängden personal att jämföra med en mellanstor svensk stad. Den är hem åt tiotusentals officerare, sjömän och deras familjer. Det finns även sjukhus, brandstation, kyrkor, bensinstationer, restauranger, köpcentrum, biografer, badhus och en rad andra faciliteter på området.

Motsvarigheten till graden fänrik är i den amerikanska flottan graden Ensign. Men ser man till officersutbildningen mellan våra länder är det inte mycket som är gemensamt. För att bli officer i US Navy tar de flesta en kandidatexamen. Det kan man göra vid ett civilt college, motsvarande högskola eller vid något av deras Naval college. Utbildningen är en helt civil utbildning där den blivande officeren kan välja att studera i princip vad som helst. Efter examen följer en tolv veckors militärutbildning och officersexamen. Utbildning sker därefter ombord på fartyget, så kallad ”on the jobtraining”. Detta kan jämföras med vår utbildning som motsvarar 4,5 års studier som dessutom skjuter mer eller mindre direkt mot vår profession. Den nya svenska officersutbildningen har fått utstå en hel del kritik men jag tror vi i Sverige ska vara stolta över den utbildningen vi har, som dessutom håller väldigt hög klass. Särskilt den praktiska utbildning ombord på skoldivisionen, något som är helt okänt bland de amerikanska officerarna.

Själva fartyget som i amerikanska mått mätt är ett litet fartyg, mäter ändå drygt 155m, deplacerar 9300 ton och bemannas av drygt 300 man. Vi inhystes tillsammans med ett tiotal andra Ensigns i en 18-manna hytt på trossbotten. Ombord fanns tre mässar, en för officerarna och underofficerarna, en för sjömännen och en för deras chiefar. En chief i den amerikanska flottan är en sjöman som genomfört minst 12 års tjänstgöring, utan anmärkning. Dessa kan i sin tur gå vidare till att utbildas till antingen underofficer eller officer. Med andra ord är en underofficer någon som är minst lika väl ansedd som en officer och tillhör oftast dem som tjänstgjort längst ombord.se

Överlag kan man säga att befälstrukturen ombord är betydligt mer vertikal än ombord på våra egna fartyg. Sannolikt beror det delvis på storleken på fartyget men också mängden besättning. Men det fick också en kulturell skillnad där man in högre grad finner sig i hierarkin inte för att man är tvungen men utav respekt för personens erfarenhet som oftast speglas är personens grad. Följaktligen verkar deras system med sjömän, chief officer, underofficerare och officerare mer stringent och cementerat än vad det hunnit bli i Sverige sen värnplikten avskaffades.

Efter två dagar av förberedelser kastade vi loss och satte kurs och fart mot Europa. Fartyget skulle bland annat delta i 70 årsjubileumet av D-day men också övningen BALTOPS 2014. Vi ingick i varsin vakt och fick följa med OOD, officer on deck. Vår motsvarighet till VO. Det var otroligt intressant att se hur man jobbade uppe på bryggan och vi gavs goda möjligheter att utbyta erfarenheter och diskutera metoder, organisation och ledarskap. Även om det fanns många likheter så fanns det förmodligen ännu fler skillnader i hur organisationen och metoden för framförandet av ett fartyg ser ut. Vid losskastning, tilläggning och andra förhållandevis avancerade manövrar kunde det vara åtminstone 15 – 20 personer på bryggan. Alla med en specifik uppgift att utföra.

Huvudmetoden vad avsåg navigationen var ECDIS vilket man förlitade sig på i långt större utsträckning är t. ex. radar. Vid manöver in och ut ur hamnar, även sina egna, använde man utan undantag lots och bogserbåtar. Just manöver med hjälp av bogserbåtar var särskilt intressant eftersom det skiljer sig avsevärt från hur man använder dessa i Nordeuropa. Under navigationgenomgångarna blev vi även tillfrågade om synpunkter vad avsåg färdväg, metoder för bogserbåtar samt gavs möjlighet att orientera FC, sekonden och de övriga navigationsofficerarna om områdena kring Öresund. Trots vår i sammanhanget relativt ringa erfarenhet hade vi dock en mer eller mindre unik insikt i hur trafiksituationer och manöver i området ser ut. Vi upplevde att vi verkligen steg i anseende och eftersom förstod man också att vi trots vår låga grad besitter en gedigen teoretisk och praktisk grund.

Vid sidan av tiden på bryggan försökte vi spendera så mycket tid som möjligt i fartygets SLC samt i helikopterhangarerna. Fartyget har en förmåga att förvara, underhålla och bunkra två helikoptrar av modellen Sea Hawk som är en helikopter främst anpassad för utbåtsjakt. Helikopterteamet som bestod av ett 30 tal personer var i princip en autonom förmåga som kunde lyftas ombord på fartyget beroende på behov. Allt utrustning kunde lastas ombord på containrar för att snabbt och enkelt transporteras. Under färden genomfördes nästan dagligen ett flertal flygföretag och vi gavs möjlighet att följa dessa från flygledartornet, bryggan och landningsledningen. Helikopterförmågan är fantastiskt tillgång och förmågan att själva kunna genomföra reparationer, underhåll och bunkra dessa under gång skulle senare under resan visa sig vara synnerligen vital.

Efter att par dagar blev vi kontaktade av amerikanska och kanadensiska kustbevakningen som meddelade att en civil segelbåt försvunnit och troligtvis skulle befinna sig i vårt närområde. Vi blev tilldelade ett sökområde och en helikopter skickades upp för att underlätta sökandet. Under kvällen avbröts sökandet temporärt för att genomföra RAS med ett amerikanskt tankfartyg. Bunkringen som även innefattade flygbränsle till helikoptrarna, genomfördes långskepps. När bunkringen var genomförd hade vi blivit tilldelade att nytt sökområde en bra bit österut. Vi nådde det nya området tidigt följande morgon och fortsatte sökandet. På eftermiddagen rapporterade helikoptern in att de upptäckt ett vrak som de observerat med hjälp av FLIR. Vraket befann sig mindre än en 1 Nm från vår position tidigare på morgonen, men vi hade inte lyckats se den. När vi närmade oss så såg vi mycket väl att det var vraket efter en segelbåt som flöt just under vattenytan. Endast kölen stack upp ur vattnet. En RHIB med SAR dykare sattes sjön och dykarna lyckades snabbt identifiera segelbåten. Efter samtal med kustbevakningen avbröts sökandet kort därpå. Båten hade varit försvunnen i nio dygn, och fastän livflotten hade lösts ut ansågs sannolikheten att överleva som väldigt låg. Vi hade troligtvis hade upptäckt vraket om det inte var för helikopterns spaningsförmåga.bild 1 (3)

Efter att sökandet avslutades sattes åter igenom kurs och fart österut. Den redan pressade tidsplanen visades vara svår att hålla till följd av inblandningen i sökandet och färdrutten fick placeras om. Kort därpå drabbades vi av ett motorhaveri. Ingenjörerna lyckades laga haveriet tillfälligt men vi var i behov av reservdelar som behövde flygas in. Därmed lades rutten om till marinbasen i Rota, södra Spanien. En bas till stora delar bekostad av USA men som delas med den spanska flottan. De följande dagarna spenderade vi, efter våra önskemål tiden mellan våra bryggpass nere i SLC. Vi fick en mycket god insikt i hur de arbetade, hur organisationen såg ut samt möjlighet att bevittna vapenskjutning av fartygets däckkanon och CIWS (Close in weapons system). Ett par dagar senare anlände vi i Spanien som sedermera blev vår avmönstringsplats.

Det har för oss varit en otrolig erfarenhet att genomföra den här resan. Inte bara på grund av alla nya intryck, nya vänner men också för att vi lärt oss väldigt mycket oss själva på den här korta tiden. Framförallt har vi fått chansen att se vår egen marin ur ett annat perspektiv. Vi i Sverige besitter en hög kompetens inom många områden och en lång erfarenhet av ”littoralwarfare” som andra länder, inklusive USA, börjar få upp ögonen för.

Fk Robert Öhlund och Fk Philip Niclason

 

 

10
Jun

Försvarsmakten genomför planering och förberedelserna för förnyad insats i Operation Atalanta under 2015

Anmäl Av:
i EU, EU Navfor, Flottan, Internationell insats, Marinen/sjö, Somalia

eunavfor

Regeringen gav den tredje april Försvarsmakten i uppdrag att vidta förberedelser för ett eventuellt svenskt militärt bidrag till EU:s operation Atalanta under 2015. För marinen och övriga försvarmakten blir detta det fjärde styrkebidraget sedan operationens start i december 2008. Senast var det ME03 som under perioden april till augusti 2013 deltog i EUNAVFOR. Samtidigt är det en ny unik insats som förbereds genom att de svenska enheterna kommer att verka från ett nederländskt fartyg. Det huvudsakliga bidraget ska utgöras av ett styrkehögkvarter (Force Head Quarter – FHQ) under svensk ledning. Senast Sverige hade detta uppdrag var under 2010. Det finns i dagsläget inga planer på att delta med något svenskt fartyg.

Fortsätt att läsa →

26
Maj

Gästinlägg -Dags för nytt strategiskt tänkande!

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Riksrevisionens rapport och hur den togs emot i media och troligen också av allmänheten, väcker tanken om att det kanske är på tiden att lämna de gamla tankarna om landets försvar bakom oss och i stället bygga upp ett försvar på en bättre strategisk grund – och en sådan baseras, som bekant, på nationella intressen och inte enbart på några utvalda operativa exempel, som vi ju gjorde tidigare.
Fortsätt att läsa →

21
Maj

Rapport från Open Spirit

Anmäl Av:
i Dykare, Flottan, Marinen/sjö, Östersjön, Sjöman, Tredje sjöstridsflottiljen

Det var en tidig torsdagsmorgon i Örlogshamnen och 33:e minröjningsdivisionens fartyg gjorde sina sista förberedelser för att kunna kasta loss och sätta kurs och fart mot Lettland och Open Spirit 2014. Under nästan tre veckor kommer vi att bedriva verksamhet i Lettland med betoning på vår huvuduppgift som är just minröjning.

Just nu befinner vi oss 1,5 vecka in i operationen. Under den tiden har vi hunnit med en helg till kaj i staden Ventspils och drygt en vecka till sjöss utanför Lettlands kust. Där har fartyget jag tillhör; HMS Sturkö hittills hittat 9 stycken minor och en hel uppsjö med minankare till hela besättningens frustrering.WP_20140519_001

Mitt namn är Marcus Sjöberg och jobbar Som röjdykare ombord just HMS Sturkö. Min huvuduppgift ombord är att antingen lokalisera, identifiera eller spränga ammunitionseffekter under ytan som fartygsledningen ger order om. I det området vi befinner oss nu var det stor verksamhet under de bägge världskrigen och därför fälldes det också många minor. Man uppskattar att det fortfarande ligger 7000 minor i vårt närområde. Eftersom de flesta minorna från den tiden inte drevs av någon elektronik så finns det inget batteri som kan ta slut och är därför precis lika farliga idag som när de fälldes för 70-100 år sedan.

Arbetsschemat som personalen jobbar i kallas sjövakter och här ombord innebär det att man jobbar 6 timmar och är ledig lika länge, dygnet runt. När man går av sin vakt förfångar en annan vaktstyrka, vilket innebär att fartyget kan verka fullt ut dygnet runt. Jag som dykare går ”dagman” under den här operationen vilket innebär att jag jobbar morgon till kväll med sammanhängande sömn under natten. Detta för att man vill utnyttja oss dykare maximalt under dygnets ljusa timmar då man dyker mer tidseffektivt. Trots att vi får en normal dygnsrytm känner man sig sliten. Efter en dryg vecka med arbetstid från klockan 05.30-21 med dyk i högt tempo börjar jag känna mig mör och trött i kroppen.

För att hitta minor har fartyget en sonar som söker av botten och en del av besättningen är experter på att tolka bilderna som sonaren ger ifrån sig. Om de tycker det är något intressant som sticker ut från mängden får antingen vi röjdykare dyka på det eller så skickar man i vår undervattensfarkost som kan filma objektet. Om det visar sig att det verkligen är en mina så vill man först identifiera den innan man spränger den. Man vill med andra ordet veta exakt vilken typ av mina det är. När den väl är identifierad och vi har fått tillstånd att spränga den så simmar antingen vi dykare ner och lägger en laddning eller så kan undervattensfarkosten göra det. Oftast blir det vi dykare som får göra det eftersom att chansen för en lyckad sprängning ökar med oss.

När det finns tid över till annat än dykeritjänsten så faller jag på de andra matroserna ombord och hjälper till med diverse däckstjänst. Eftersom vi är ett så pass litet fartyg med få sjömän ombord gäller det att hjälpas åt för att få verksamheten att gå runt. Detta är något som är unikt bland flottans fartyg och breddar vår besättnings kunskapsnivå.

I skrivande stund börjar operationen lida mot sitt slut. Vi har sökt av hela området vi har blivit tilldelade och sprängt de minor vi har hittat. Eftersom de andra fartygen i divisionen inte har några dykare kan de inte spränga i samma takt. På grund av det kommer de antagligen vilja ha hjälp med en handfull minor nu på sluttampen.
Så därför; STÄLLNING TILL DYK!

012 SJÖBERG
HMS Sturkö

17
Maj

Insatschefen besökte Swefinex 14

Anmäl Av:
i Besök, Fartyg/båt, Flottan, HMS Carlskrona, Marinen/sjö, Östersjön, Övning, Tredje sjöstridsflottiljen

IMG_9891
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Göran Mårtensson, besökte idag övningen. Han var först ombord på HMS Carlskrona, där han fick en bild av hur Swefinex gått så här långt. En rundvisning av fartyget gjordes också, bland annat visades den nya förmågan att förse andra fartyg med dieselbrännolja. Därefter besöktes HMS Karlstad under ett par timmar där fartygschef Johan Spåhl visade hur fartygets stridsorganisation fungerade.

IMG_9882

Magnus Jönsson
CTG 701.30

15
Maj

Fyra dagar in i Swefinex 14

Anmäl Av:
i Fjärde sjöstridsflottiljen, Första ubåtsflottiljen, Helikopter 15, HMS Carlskrona, Korvett, Marinbasen, Marinen/sjö, Östersjön, Övning, Sjöstridsskolan, Swefinex 14, Tredje sjöstridsflottiljen, Ubåt
HMS Karlstad är ett av de deltagande fartygen.

HMS Karlstad är ett av de deltagande fartygen.

Nu har Swefinex 14 dragit igång, en samövning mellan svenska och finska Försvarsmakten.
Från svenska marinen deltar ett 15-tal fartyg och personal från marintaktiska staben, Första ubåtsflottiljen, Tredje sjöstridsflottiljen, Fjärde sjöstridsflottiljen, Marinbasen och Sjöstridsskolan. Dessutom finns ett fartyg ur finländska marinen med i övningen: robotfartyget Rauma. Två svenska Helikopter 15 kommer tidvis att basera ombord på HMS Carlskrona och de deltagande Visbykorvetterna. HMS Carlskrona fungerar som ledningsfartyg för stridsgruppen.

Under övningens första dagar genomför fartyg, flyg och markenheter isolerade övningar enligt ett schema  och därefter går övningen in i en fas som är okänd för enheterna.

För att maximera möjligheterna att öva ihop med flygstridskrafterna, genomför flygvapnet en Flygvapenövning 14 under samma period som Swefinex 14. Tillsammans bildar dessa Sveriges försvarsmaktsgemensamma övning 2014.

Magnus Jönsson
CTG 701.30