27
Apr

Resebrev HMS Gladan 160427

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Hej jeg heder Trehörning, skeppsnommer 123 ombord. Min danska är lite ringrostig men det är väll dags att börja öva nu när vi seglar på Danmarks kust. Jag hade tänkt skriva ett av det mindre inläggen här på bloggen eftersom mitt pass är klart 00:00 om ungefär 30 minuter. Inatt behöver jag inte gå upp vid 04:00 för en av det första gångerna på grund av att vi inte använder oss av segel så det finns ingen anledning att hålla mitt kvarter vaket för fortsatt tjänstgöring.

Nu har vi varit borta i nästan en månad, en speciell känsla kan man säga. Det har varit en väldigt spännande resa med mycket spya och osäkerhet på om det faktiskt var värt det. Men efter allt det vi gått igenom tillsammans så kan jag nog säga säkert att vi alla kan säga att det var värt till hundra procent. Bara idag fick jag följa med upp i masten och klättra upp på stål ringarna och hoppa hela vägen till toppen. Det är en speciell känsla att övervinna den lilla rädslan och otäckheten och faktiskt kunna klättra hela vägen upp utan att det ens kittlar i fingrarna utan istället känner du en känsla av frihet. Utsikten är fantastisk och äntligen kan man vara i toppen och kunna röra sig utan rädslan att ramla ner. Men detta att fortsätta resan upp, upp för det sista av masten där man inte ens kan klättra på repenställingen längre utan man måste ta tag i två ensam rep på varsin sida av masten och sätta sig ner och hoppa upp och ställa dig på en tun stålring där tårna knappt får plats. Mycket styrka från armarna men även mycket kraft i hoppet krävs, dessa hopp var man tvungen att fortsätta att göra för att komma till vårt mål. Vi fick inte ta oss hela vägen upp men vi kom någon meter från toppen och det var antagligen något av det roligaste jag någonsin gjort och antagligen det mest vågade, även fast man kände precis innan att man antagligen inte skulle våga så var det så enkelt när man väll var där uppe och utsikten där i Kiel kanalen i Tyskland var helt otrolig, jätte vackert landskap med helt fantastiska fina hus där på landsbygden. Vi får hoppas det kommer ut några fina bilder från vårt klättrande men nu hade jag tänkt nämna att vi anländer till Göteborg, Sverige imorgon eftermiddag 2016-04-27 och jag längtar så oerhört mycket hem men detta har varit den bästa mest otroliga fantastiska resan jag gjort i hela mitt liv och jag kommer aldrig glömma den. Gladan har varit mitt hem nu i nästan 30 dagar och jag kommer inte glömma detta äventyret hon gett mig och jag kommer självklart aldrig glömma hennes besättning som har varit några av de bästa och roligaste samt strängaste individer jag någonsin träffat. Jag kommer självklart aldrig glömma bort dessa band jag skapat med alla dessa människor och alla dessa klasskompisar har blivit så mycket mer än bara klasskompisar de har blivit personer jag har spenderat oerhört mycket tid med, människor som jag nu känner bra och vissa ännu bättre, jag har lärt mig både hata samt älska dessa människor och jag är förevigat tacksam till Bernadotte för denna resa. Nu har jag bablat på lite för mycket jag som ska till sängs egentligen men jag vill verkligen bara få ut hur tacksam jag är till Bernadotte för denna resa och till Gladan för att ha givit mig det äventyr jag alltid drömt om. Nämen nu är det till sängs och drömma om vårt otroliga Sverige ska bli så oerhört skönt att äntligen få komma hem och precis till valborg dessutom kan det bli bättre? Min far fyller även år nu i dagarna så grattis till fars gubben, puss.

Tack för mig och adjö!

25
Apr

Resebrev HMS Gladan 160425

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Halloo, Jossan här!

Just nu älskar jag livet. Vi har nyss lutat 45 grader och vatten har strömmat in över däck om och om igen. Det var jätte häftigt och jag kunde inte sluta le. Det var verkligen kul. Det var seriöst enklare att stå på väggen än på golvet, helgalet. Det lutade extremt mycket i ca 15 min annars har det bara lutat runt 15- 20 grader, vid det läget så har vi upptäckt att det går att åka rutschkana från babord till styrbord nere på trossbotten. Under lunchen så slutade det med att alla låg i ett hörn på golvet, vid det laget hade vi gett upp att hålla oss kvar på bänkar och bord, vilket låter rätt skumt och det är det också, men det är fett kul! Känslan ombord är väldigt bra, alla har superkul och skrattar hela tiden, till och med Marcus. O som hade spräckt byxorna, fått en våg över sig så han kunde krama ut decilitrar vatten ur sina vantar och mössa skrattade. Lite senare sydde jag ihop hans byxor, vilket var vääldigt krångligt att göra medan man skulle hålla sig upp från golvet. Det blev kanske inget nobelpris på den syningen men byxorna är lagade i alla fall. Att han var blöt är dock inte så konstigt. Det räcker med att stå på backen i 30 sek så är man dränkt efteråt. Det är rätt ironiskt när hela besättningen ser ut som dränkta katter iklädda gröna påsar. Jag måste påpeka att jag har ett regnställ i storlek 190. Alltså gjord för personer som är 190cm långa. Själv är jag inte ens 170..Där snackar vi påse. Det är lite smått klumpigt men jag har lärt mig att röra mig i det. Att gå på toaletten i det kommer jag nog aldrig att lära mig däremot, det krävs så mycket smidighet och akrobatik för att lyckas med ett bra toalettbesök och i det regnstället så är man allt annat än smidig. Det är ett rätt litet utrymme men ändå känns det som flera meter mellan väggarna när man flyger runt där inne. Jag tror att ca 70% av mina blåmärken kommer därifrån. Resten från duschen och trossbotten.

Lite ny information om vart vi kommer att komma iland igen, vi har ändrat mål igen och vi har lagt kurs mot Göteborg då Gladan måste fixas rätt mycket och de tillgångarna finns i Göteborg. Det var lite blandade miner när vi fick veta det men den viktigaste frågan var ”kommer vi fram tidigare” svaret var ”ja, 10 timmar” lyckan var stor säger jag bara. Man märker hur allt fler och fler börjar få hemlängtan. Jag försöker att trycka bort tankarna på hemma men det går väl sådär. Det jag längtar mest efter är mina närmaste och hästen. Jag tror att de allra flesta har ringt sina föräldrar någon gång under resan men teknisk som jag är så fattar jag inte hur man gör för att kunna ringa utomlands, men jag klarar mig fin fintJ

Anledningen till att Gladan måste fixas är bland annat för att brandlarmet gick idag. Jag fick panik. Styrbord satt och hade lektion och helt plötsligt börjar brandlarmet att gå. Chefen som höll i lektionen såg helt lugn ut så jag trodde att det bara var en övning men efter några sekunder säger han ”detta är ingen övning skynda ut” fortfarande lika lugn medans resten av oss börjar virra runt som ett gäng hönor för att hitta något att ha på sig. Jag själv satt längst in och rusade upp och på något vänster så lyckades jag komma upp först av alla. Jag hade bråttom kan jag ju säga. När vi står samlade uppe på däck så tjuter larmet samtidigt som nyckelbesättningen drar fram brandslangar med en väldig fart och snart stod tre utav dem iklädda rökdykarutröstning och klara för att söka igenom Gladan. Det visade sig att det endast var överhettat i fören av båten och det var ingen brand som tur var. Men jag började tänka på livbåtar och på vad jag skulle ha på mig för att hålla värmen om vi skulle lämna skeppet medans all undersökning skedde. Men tack vare detta så har brandalarmet gått sönder och någon jordbrytrare vilket är en av anledningarna till varför vi ska åka till Göteborg istället för Karlskrona.

Igår kväll så var en utav de bättre kvällarna. Det var soligt under eftermiddagen (vi har inte sett en solstråle på hur länge som helst) och detta betydde även att det blev solnedgång. Först när jag hörde att det var solnedgång så gick jag upp på däck direkt, det första jag såg var Frida som satt och åt godis i ett orange ljus sen såg jag resten. Det var helt otroligt fint. Himlen blev röd och orange och en svag nyans av rosa, hela havet runt omkring solen speglades i himlens färger. En bit över solen så fanns det lite moln som blev extra tydliga tack vare ljuset från solen. Men det bästa var ändå att se Frida så glad, hon har längtat hem mycket och det är inte kul att se henne eller någon annan så nere. Så en glad min + solnedgången var ju 10/10. Efter det så fick jag sova i 9 timmar vilket kan vart det bästa som hänt. Vi har alltså sovit ca 4 timmar per natt annars, så det var helt underbart med 9 timmar. Vet dock inte riktigt varför vi fick det.

Tidigare idag så var jag uppe i masten och höll utkik (min favoritpost) det var skönt först men efter 30 min så började det hagla och det gjorde sååå ont, aj säger jag bara. Det kändes som att det höll på i hur länge som helst men till slut slutade det och tack och lov för det, vet inte vad jag hade gjort annars.

Jag känner att jag börjar bli kissnödig och det är den största fruktan bland oss. Man vill INTE gå på toa, jag tror att jag måste det.. tagga ännu ett blåmärke till min samling, undra om jag ramlar in i elementet eller handfatet denna gång.. Ni kan ju tänka er att gå på toa i lustiga huset där golvet rör sig upp och ned, ungefär så är det. Jag vill banka in i alla killars huven att sitta ned på toaletter för det är otroligt vidrigt när det hela tiden är kiss på hela toaletten. Fattar dom inte att det inte går att pricka när både du och toaletten rör på sig? Det gör mig galen. Speciellt när det är så många killar och bara ett fåtal sitter ner. Eller många pratar om att dom står upp iaf.

Klockan är nu 22.23 och jag har vakt till 00.00, tiden går inte fort och det känns som att det har vart 5 dagar kvar tills vi kommer hem i typ 3 dagar nu.. Jag vill hem, duscha jättelänge, äta yoghurt med flingor och rostmacka med messmör på och sen lägga mig i sängen och kolla på en film med hela familjen i och för sig så kanske det är enklare att sitta i soffan då.. och kanske spela lite gitarr, den saknar jag mycket.

Nu måste jag gå och jobba och försöka mig på ett toalettbesök. God natt från mig, see u soon<3

Josefine Gustafsson resebrevets författare till rors

24
Apr

Resebrev HMS Gladan 160424

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Ikväll är det äntligen min tur att skriva och när jag säger min så borde jag kanske först introducera mig. Johan Gustavsson heter jag, men ombord kallas jag 121 Gustavsson.

121 står för att jag är med i det 1:a kvarteret, att jag jobbar vid storstation och är jag är ”förste” person.

För mig personligen så var det ett självklart val att ansöka om att få följa med på seglingen, att helt enkelt få uppleva denna fantastiska möjlighet som var tilldelad mig. Så fort jag fick reda på nyheten om att elever skulle få segla så fick jag bara en tanke, ”en sådan här chans får man bara en gång i livet”. Turen nåde mig och jag blev tilldelad en plats till seglingen på HMS Gladan från Las Palmas, Spanien till den först planerade destinationen Belgien som sedan blev ändrad till Karlskrona, Sverige på grund av bombattentaten i Bryssel. Men nog om sådana tråkigheter, nu jag istället berätta lite om resan, om höjdpunkter och om livet på båten.

Dag 1 på båten var väldigt pirrig och jag var väldigt nervös vilket jag tror att några andra säkert också var. Vi kom fram till kajen i Las Palmas mitt i natten och vi fick instruktioner på plats att endast gå ner och sova på trossbotten (den centrala delen av båten där vi elever sover, äter och har lektioner). Dagen därpå gick vi tidigt upp och samlades på kaj i 2 lodräta led för att senare få vår utrustning och kontrollera att man fått ”rätt”. Kontroll checkningen gick galant, förutom att ett fåtal saknade t.ex. ett par strumpor, en t-shirt eller något annat. Jag däremot hade inte fått något för litet utan jag hade fått någon annans packning av misstag då det finns två Gustavssons på båten, en Gustavsson (Jag) och sedan en Gustafsson (Josefin) vilket resulterade i att vi hade fått varandras packning.  Resterande dager iland till kajs hade vi lektioner och liknande inför livet till havs. Någon dag senare bar det av ut till havs.

Resan från Las Palmas till Madeira kan vara en av det jobbigast i många av elevernas liv, efter runt en timme efter att ha lagt av från kaj står redan en tredje del vid relingen och mådde fruktansvärt dåligt, inklusive jag som var en av det första att kräkas. Resan fortgick och efter några dagar var vi äntligen framme vid hamnen och lyckan spred sig på båten som en löpeld så fort vid hade sett land. I Madeira skulle de första två grupperna hålla sina guidningar inför två andra grupper. Den grupp som redovisade för min grupp och en annan lärde oss mycket om historia, kultur och annat vilket var intressant, men för att inte bara prata så bestämde de sig även för att ta med oss på linbanan från botten till toppen av staden vilket skapade en majestätisk och fantastik utsikt som lär bli svår att glömma. Därefter fick vi permission vilket innebär att vi får ledigt under löfte om att ingen skulle konsumera alkohol. Permissionen var otroligt lyckad och jag tror att alla hade det otroligt roligt.

Från Madeira fortsatte sedan resan mot La Coruna. Resan tog mellan 4 och 5 dagar vilket återigen skapade och gav flertal av oss elever åksjuka och illamående. Resan i sig gick bra och väl framme Coruna var det återigen tur för två grupper att hålla guidning, en av grupperna var min grupp som även innehöll Carpelan, Olivares och Luczac. Under vår guidning presenterade vi bland annat världens äldsta fungerande och funktionella fyr, Herkules fyren som var skapade av romarna, väldigt mycket annat är också skapat i romersk stil. Återigen slutade våra två dagar av permission i topp. Alla umgicks, åt och hade roligt, vissa hade kanske lite tråkigt och då syftar jag på personerna som står på vakt vid kajen för att representera Sverige och Gladan.

Nu befinner vi oss påväg till Karlskrona. För bara några timmar sedan befann vi oss i mitten så att man hade Frankrike och Belgien på ena sidan och England på den andra. För tillfället är klockan 01:56 den 24 april och jag jobbar under denna vakt som logast med undantag att skriva denna reselogg. Som logast hjälper man VO, Vakthavande officer som skiftar mellan tre personer, Sekonden, 2:e officier och 3:e officier. Vårt uppdrag som logast är att sätta och räkna ut båtens position på sjökortet varje heltimme.

Denna resa har varit extremt lärorik för oss alla och vi har fått lärt oss sjömanskap, gemenskap och samarbete. Utöver våra lektioner ombord så har vi elever lärt känna varandra bättre och lärt oss samarbeta och hjälpa varandra när den andra mår dåligt eller kanske inte har kraft att göra sin del. Jag är otroligt glad att jag seglar med dessa elever och att jag fått lära känna de lite mer bland annat om deras personligheter och hur de beter sig i olika situationer. Under resan har jag också skapat och bildat nya vänskapsband med som jag aldrig tidigare hade pratat med vilket är roligt, bra och nyttigt för oss individer.

Utöver det jag berättat så skulle jag vilja passa på och utnyttja denna möjlighet till att gratulera min mamma som fyller 50 år och min storebror som fyller 24 år medan jag är på denna resa. Jag hoppas era födelsedagar var och kommer bli lyckade och bra. Jag önskar att jag hade fått uppleva och vara delaktig i de, men som jag skrev tidigare så är det klart att jag tack ja till denna resa eftersom man får bara en sådan chans en gång i livet.

Vi elever saknar alla er där hemma och hoppas ni gör detsamma. Vi syns snart, men inte riktigt än. Vi har en bit kvar och den ska vi kämpa och ta ut alla vår kraft och energi på. Nu måste jag upp och hjälpa VO som logast fram till 04:00 då jag får sova ända fram till 06:30. Det är dags att avrunda brevet och det gör jag genom att säga som vår VO brukar göra:                                                             ”Skepparen blås bort”.

121 Gustavsson är klar med elevbrevet och anmäler sig om att återigen få återgå som logast.

Tack för mig.

23
Apr

Resebrev HMS Gladan 160423

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Jaget eller laget.

Nu har denna resa varat halva tiden vilket innebär att smekmånaden emellan eleverna är över, tråkigt nog. Men det är när irritationen börjar krypa sig närmare man måste ha i åtanke om att vi är en crew på ett 220 ton, 39m långt fartyg. Utrymmet för små irritationer är ytterst lite då det inte bara drabbar en person. Men vi alla är bara människor och denna irritation kommer snart att lägga sig och då är vi ett bättre crew än vad vi har vart hittills.

Detta är en enormt lärorik resa för alla oss elever som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss. Denna resa är vår som bara vi och nyckelbesättningen får uppleva. Jag tror att efter dessa fyra veckor kommer nog alla ha utvecklas som individer. Om jag talar för mig själv så har jag redan nu märkt att jag har lyckats sova nätter på 3,5 timmar och ändå funkat samt lyckats haft humöret uppe en hel dag efteråt. Hade nog varit grinigare än någonsin om det skulle vara så hemma, för där finns det utrymme för känslor, det gör det här också men det gäller att bita ihop för allas trevnad. Sen har jag också utvecklat min hjärnkapacitet vad det gäller sjömanskap, för den delen utav hjärnan var tom innan jag klev på HMS Gladan. Det är som att lära sig ett helt nytt språk då alla saker eller fraser har helt andra ord än det dagliga språket. Exempelvis istället för ”God morgon, nu är det tid för att kliva upp och äta frukost” så lyder frasen här ombord, ”Purrning klockan 06:30, bord och bänkar, uppbackning skaffning.” Till en början var det svårt men jag har lärt mig förvånansvärt snabbt.

Jag har också övervunnit min rädsla för att gå upp i masten på närmare 30 meters höjd. Dessa två veckor har nämligen flera i besättningen försökt övertala mig om att gå upp dit, men envis som jag är har jag satt mig på tvären gång på gång. Men så var det sista dagen på Atlanten som andre skepparen lyckades övertala mig om att ta mig upp i masten, med hans hjälp såklart. Jag tittade på honom med blicken ”är du galen? Jag är för ung för att dö nu.” Men efter mycket velande gav jag med mig. Drygt tio meter upp i masten slänger jag ur mig att vad händer nu ifall jag förlorar greppet och ramlar rakt ner i Atlanten? I svar får jag, då dyker jag efter, vilket kändes tryggt. Väl uppe efter en lång uppklättring ångrar jag mig inte en sekund. Jag utmanade precis mig själv att ta mig upp vilket var värt det, då jag fick se någon form av rocka och en val! Sen en helt fantastisk utsikt och ett trevligt samtal med andre skepparen. Att stå i masten på Atlanten vad jag vet nu kommer nog bara hända en gång i mitt liv så det var coolt att jag tog en yolo chans. (you only live once).

Den 17 April var de Sekondens födelsedag och om jag inte minns fel så fyllde han 31. Det dagliga allemanskaffet blev något utöver det vanliga, då det nämligen bjöds på goda jordgubbssmulpajer till hans ära. Vi elever hade även en permission ifrån klockan 10.00 – 00.00, och då gick vi på La couronas gator samt åt gott och softade på enormt fina klippor vid stranden. I och med att det var Sekondens födelsedag så ville vi elever visa vår tacksamhet på något sätt så vi köpte han en heliumballong som var en motorcykel då han faktiskt kör MC. Vi hoppas att det lilla var uppskattat.

Elever här ombord har nu kommit till det stadiet när det diskuteras om livet där hemma osv. Jag har fullt förståelse för de som har hemlängtan eller liknande men jag har ingen överhuvudtaget, då jag hela tiden tänker på att leva i nuet. Jag ansökte till denna segling och jag visste vad det innebar, jag visste att vi skulle vara borta i en hel månad. Så min inställning ifrån början har varit att njuta så mycket som jag kan. Jag vet när vi kommer hem och jag vet vad som finns och väntar på mig där hemma så det är ingen idé att gå och ödsla tid på någon slags hemlängtan när jag faktiskt seglar på Atlanten. Det värsta är också de som nu längtar hem en massa och tycker allt är pest och pina kommer två veckor efter de kommit hem sprida på sociala medier om hur mycket de saknar segling osv. Men mitt tips till dom är då att njuta när det väl varar och inte sitta och sakna efteråt, känns en aning meningslöst.

Sen vi lämnade Spanien skulle jag vilja påstå att vädret inte har varit med oss. Regn, kyla och isande vind är inte kul på samma gång, framför allt inte när man ror fartyget heller. Men då när det var som djävligast när jag körde fartyget i haglande regn och Marcus Ohlsson satt frälsarpostkrans bakom mig så bestämde vi oss för att vända skiten till något bra, för det är ju lätt att säcka ihop när vädret inte är det roligaste framför allt ute till sjöss när man mestadels är på däck. Hur som haver så började jag och Marcus att sjunga duetter. Samt otroligt vackra danser till detta. Skratt uppstod i stora mängder och livet kändes genast lättare! Vi fick till och med skratt ifrån VO´S (aka jockiboii) håll.

Nu sitter jag här 2016-04-23 02:38 och skriver en sammanfattning på mitt livs resa hittills på en ytligare nivå. Om jag skulle hade jag gärna kunnat försöka beskriva allt jag gått/går igenom i varenda minsta detalj, men ni skulle ändå inte kunna förstå fullt ut. Det skulle behöva upplevas personligen. Tidigare idag sade sekonden att vi har cirka 800 distansmil kvar vilket är lika långt som vi åkte emellan Maderia och La Courona, då hade vi vindarna och vädret med oss så det rasslade vi av på bara fyra dygn. Denna resa kommer ta lite längre tid men ändå helt sjukt att om några dagar står vi i hamnen i Karlskrona och har styrt fartyget ända hem till Sverige. Coolt att få vara med om, inte många i min ålder som faktiskt får göra något liknande.

Nu vill jag tacka för mig genom detta blogginlägg, sen ifall Mamma Malin eller Pappa Stefan ser detta så vill jag säga att vi syns snart. Jag vet att ni är där när jag kommer hem, därutav ingen hemlängtan.

Herrååååå, på återseende // Elin Janholt!!

22
Apr

Resebrev HMS Gladan 160422

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Hej på er alla Santi här, blir troligen första och sista gången jag skriver så kommer försöka få med allting med resan hittills, utan att någon raderar allt som mitt förra påbörjade blogginlägg..

Första 5 dagarna till sjöss var nog de sämsta i mitt liv, kunde inte göra någonting alls, inte äta, inte dricka och kunde knappt gå, var svimfärdig så fort jag ställde mig upp och kändes som att jag hellre skulle vilja hoppa överbord än vara kvar på båten nästan.

Vårt första stopp på vägen som sagt Madeira och jag var en av dem som fick sitta på framsidan av båten och kolla utsikten medan vi sakta åkte in till ankarplatsen. Utsikten var helt otrolig, ord kan ej beskriva men kan försöka förklara hur det var, klockan var omkring 0200 om jag inte är helt ute och cyklar så var det ganska mörkt, man såg staden lysa och man såg bergsväggarna fyllda av små hus, det var vindstilla och inga vågor och livet kändes just då som det bästa någonsin! På morgonen hade vi rent skepp båten skulle rengöras så mycket överallt, jag och Ebbe Holm fick hoppa i roddbåten med levanger (borstar) och skrubba hela utsidan av båten. Med solen och typ 30 grader varmt i ryggen var det inte det skönaste jobbet men den dagen var den första dagen där alla äntligen kunde le, förutom Ludvig som fortfarande mådde skit. Senare fick vi vara ute på stan en hel dag och f*n vad det var skönt, bara kunna latcha runt på stan och äta onyttig mat.

Efter allt det roliga var det dags att åka mot La Coruna. Resan dit var helt ok, inte lika dålig som den första och vi hade tur med vädret, på den resan fick jag se massa delfiner, val, lysande plankton som jag inte ens visste fanns och massa fåglar! På  den resan fick jag också göra det läskigaste nånsin, hänga på bredfocken och fixa med seglet, det var inte så kul när båten gungade som den gjorde. Men det fick bra till slut och jag överlevde.

Vi hade permis i Coruna i nästan 2 och en halv dag och oj vad mycket jag åt! Tror jag käkade runt 10 stora måltider på 2 dagar, allt mellan kebab, hamburgare, pizza, åt dessutom sjukt många crepes fyllda med nutella och jordgubbar, shoppade lite, köpte lite presenter, och hittade äntligen Vans skorna jag letat efter så länge.

Men det roliga måste ta slut snart och då var det dags att sätta segel igen och styra mot Oosteende. Men planerna har ändrats och nu ska vi ta oss hela vägen till Karlskrona istället. Nu är vi inne på tredje dagen och jag börjar må bättre. Mådde skit dåligt första dagarna och åt inget, drack inget men nu så är allting bra igen. Maten ombord HMS Gladan är troligen den bästa jag någonsin ätit, jag är inte direkt ett stort fan av just fisk men dessa kockar fick mig att äta upp all fisk på tallriken så stor respekt till dem för att de klarar att laga mat när det gungar så i dessa väder!

Men nu dags för lite mer seriösa detaljer om seglingen här, att gå på toa krävs det akrobatik! Snabba reflexer och tålamod, det gungar så mycket att det är svårt att stå upp, tänk er då att försöka gå på toa! Man går endast dit i extrema nödfall. Spya efter spya ser man, nu förtiden så är det bara Dahl som hänger sig kvar vid ”spyräcket” men första sträckan från Las Palmas till Madeira så var det mins alltid 4 stycken som hängde där. Att duscha medan vi åker är också svårt, bara några få som vågar sig på den utmaningen. Just nu har vi tagit oss över Biscaya och in i Engelska kanalen. Vi har kurs mot Kielkanalen i Tyskland som ska ta oss till Svenska vatten.

Det jag saknar mest är närmsta vänner och familjen, även min säng och mat. Frida är den som mått mest dåligt av att vara så långt borta från allt hemma och sen tror jag att det är jag, om de hemma visste hur mycket jag saknar var och en skulle alla bli förvånade.

Tror jag fick med allt jag ville ha sagt så jag tackar för mig och ser er alla i Sverige snart! Timmer är bäst, ingen protest <3

Tack på förhand, kör hårt, träna hårdare!

//2sk

19
Apr

Resebrev HMS Gladan 160419

Anmäl Av:
i Fartyg/båt, Marinen/sjö, Sjöman, Sjöstridsskolan, Skolfartyg, Utbildning
Taggar: , , , , , ,

Hej alla nära och kära!
Det har nu gått ca 12 dagar sedan vi lämnade Las palmas och vi har redan hunnit vara Funchal, Madeira och La coruña, vid spaniens fastland. Jag antar att andra har skrivit om hur de dagliga rutinerna är och om hur det har varit så hoppar över lite av det.

Det första dygnet till sjöss var något av det jobbigare jag har varit med om, att vara sjösjuk är inte kul. De första dagarna var även några av de lite ofräschare eftersom att nästan ingen varken duschade eller borstade tänderna de första dagarna. Sedan sjösjukan var över har detta varit en av de bästa resorna i mitt liv, förutom de kalla och regniga nätterna när vi har haft vakt. Juste, någon la ner kläder som låg på golvet i en sopsäck som någon sedan slängde, så blev av med ett par träningskläder, det var lite synd.

Något som förvånar mig är att jag fortfarande har ork och energi att vara glad och arbeta fast vi bara får sova några få timmar om nätterna. Det är även lite förvånande att de flesta har ett bra humör fortfarande, men det kanske ändras snart. Maten ombord är nog en god anledning till att man fortfarande har ett bra humör, den är riktigt bra. Åt för första gången lax som jag tyckte var så gott så att jag ville ha mer, det har aldrig hänt innan.

Just nu befinner vi oss i La coruña, Spanien och ska om några timmar kasta loss och åka direkt till Sverige, tillskillnad från den ursprungliga planen som var att åka till Belgien och sen flyga hem. Det ska bli sjukt kul. Vi är tydligen den ända elevbesättningen som har fått chansen att segla från Las Palmas till Karlskrona i Sverige, vilket är väldigt unikt. Fast är väldigt orolig över hur kallt det kommer bli när vi rör oss närmare Sverige eftersom att det redan har varit iskallt om nätterna fast man har haft på sig alla kläder som går. Men resan har varit bra hittills fast det har varit kallt ibland så får hoppas att det fortsätter så!
Nu är det frukost och något gick fel så blev utan gröt, ska gå och äta nu så att jag inte blir utan bröd också haha.

Hoppas alla har det bra!
Mvh Anton

19
Apr

Resebrev HMS Gladan 160418

Anmäl Av:
i Fartyg/båt, Marinen/sjö, Sjöman, Sjöstridsskolan, Skolfartyg, Utbildning
Taggar: , , , , , ,

Jaget eller laget.
Nu har denna resa varat halva tiden vilket innebär att smekmånaden emellan eleverna är över, tråkigt nog. Men det är när irritationen börjar krypa sig närmare man måste ha i åtanke om att vi är en crew på ett 220 ton, 39m långt fartyg. Utrymmet för små irritationer är ytterst lite då det inte bara drabbar en person. Men vi alla är bara människor och denna irritation kommer snart att lägga sig och då är vi ett bättre crew än vad vi har vart hittills.

Detta är en enormt lärorik resa för alla oss elever som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss. Denna resa är vår som bara vi och nyckelbesättningen får uppleva. Jag tror att efter dessa fyra veckor kommer nog alla ha utvecklas som individer. Om jag talar för mig själv så har jag redan nu märkt att jag har lyckats sova nätter på 3,5 timmar och ändå funkat samt hållt upp humöret en hel dag efteråt. Hade nog varit grinigare än någonsin om det skulle vara så hemma, för där finns det utrymme för känslor, det gör det här också men det gäller att bita ihop för allas trevnad. Sen har jag också utvecklat min hjärnkapacitet vad det gäller sjömanskap för den delen utav hjärnan var tom innan jag klev på HMS gladan. Det är som att lära sig ett helt nytt språk då alla saker eller fraser har helt andra ord än det dagliga språket. Exempelvis istället för ”God morgon, nu är det tid för att kliva upp och äta frukost” så lyder frasen här ombord, ”Purrning klockan 06:30, bord och bänkar, uppvaktning skaffning.” Till en början var det svårt men jag har lärt mig förvånansvärt snabbt. Jag har också övervunnit min rädsla för att gå upp i masten på närmare 30 meters höjd. Dessa två veckor har nämligen flera i besättningen försökt övertala mig om att gå upp dit, men envis som jag är har jag satt mig på tvären gång på gång.

Igår den 17 April var de Sekondens födelsedag och om jag inte minns fel så fyllde han 31. Det dagliga allemanskaffet blev något utöver det vanliga, då det nämligen bjöds på goda jordgubbssmulpajer till hans ära. Vi elever hade även en permission ifrån klockan 10-00 igår, och då gick vi på La couronas gator samt åt gott och softade på enormt fina klippor vid stranden. I och med att det var Sekondens födelsedag så ville vi elever visa vår tacksamhet på något sätt så vi köpte han en heliumballong som var en motorcykel då han faktiskt kör MC. Vi hoppas att det lilla var uppskattat. Nu idag är det permission igen och vi skall njuta lika länge som vi gjorde igår.

//402 Janholt

19
Apr

Resebrev HMS Gladan 160418

Anmäl Av:
i Fartyg/båt, Marinen/sjö, Sjöman, Sjöstridsskolan, Skolfartyg, Utbildning
Taggar: , , , , , ,

Jaget eller laget.

Nu har denna resa varat halva tiden vilket innebär att smekmånaden emellan eleverna är över, tråkigt nog. Men det är när irritationen börjar krypa sig närmare man måste ha i åtanke om att vi är en crew på ett 220 ton, 39m långt fartyg. Utrymmet för små irritationer är ytterst lite då det inte bara drabbar en person. Men vi alla är bara människor och denna irritation kommer snart att lägga sig och då är vi ett bättre crew än vad vi har vart hittills.

Detta är en enormt lärorik resa för alla oss elever som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss. Denna resa är vår som bara vi och nyckelbesättningen får uppleva. Jag tror att efter dessa fyra veckor kommer nog alla ha utvecklas som individer. Om jag talar för mig själv så har jag redan nu märkt att jag har lyckats sova nätter på 3,5 timmar och ändå funkat samt hållt upp humöret en hel dag efteråt. Hade nog varit grinigare än någonsin om det skulle vara så hemma, för där finns det utrymme för känslor, det gör det här också men det gäller att bita ihop för allas trevnad. Sen har jag också utvecklat min hjärnkapacitet vad det gäller sjömanskap för den delen utav hjärnan var tom innan jag klev på HMS gladan. Det är som att lära sig ett helt nytt språk då alla saker eller fraser har helt andra ord än det dagliga språket. Exempelvis istället för ”God morgon, nu är det tid för att kliva upp och äta frukost” så lyder frasen här ombord, ”Purrning klockan 06:30, bord och bänkar, uppvaktning skaffning.” Till en början var det svårt men jag har lärt mig förvånansvärt snabbt. Jag har också övervunnit min rädsla för att gå upp i masten på närmare 30 meters höjd. Dessa två veckor har nämligen flera i besättningen försökt övertala mig om att gå upp dit, men envis som jag är har jag satt mig på tvären gång på gång.

Igår den 17 April var de Sekondens födelsedag och om jag inte minns fel så fyllde han 31. Det dagliga allemanskaffet blev något utöver det vanliga, då det nämligen bjöds på goda jordgubbssmulpajer till hans ära. Vi elever hade även en permission ifrån klockan 10-00 igår, och då gick vi på La couronas gator samt åt gott och softade på enormt fina klippor vid stranden. I och med att det var Sekondens födelsedag så ville vi elever visa vår tacksamhet på något sätt så vi köpte han en heliumballong som var en motorcykel då han faktiskt kör MC. Vi hoppas att det lilla var uppskattat. Nu idag är det permission igen och vi skall njuta lika länge som vi gjorde igår.

// 402 Janholt