12
Jun

Hur går det för armén?

Anmäl Av:
i Armén/mark, Övning

I maj månad tillbringade jag en dag tillsammans med 3.brigadstaben samt chefer ur bataljoner som ska kunna verka i brigads ram. Brigadchefen, översten Lars Karlsson, bataljonschefer, bataljonsstabsmedlemmar, kompanichefer, plutonchefer, eldledningsgruppchefer m.fl. var målgruppen. Reservofficerare var inkallade till sina respektive förband. Tätchefer och spelledare var väl förberedda och hade bra och realistiska speldrag. Rekognoscering, grupparbeten och redovisningar avlöste varandra och diskussionerna var bra och lärorika. Förbandens chefer, jag och stabsofficerare ur ATS lärde oss massor!!

Kombinationen av skarp försvarsplanering med allmäntaktik och militärteori var riktigt bra. Det som gjorde mig särskilt nöjd var diskussionen runt hur ställda uppgifter och stridsplaner skulle genomföras med dagens befintliga resurser – perspektivet ”här och nu” är för mig som armétaktisk chef en central utgångspunkt. Målbilden i framtiden är dit vi ska – men hur vi verkar och genomför väpnad strid med det vi har här och nu, är viktigt att vi har en klar uppfattning om. Här upplever jag efter mina besök, inte bara vid 3.brigadstabens SÖB utan även 2.brigadstabens brigadövning VÅRELD samt då jag följde en av våra mekaniserade bataljoners SÖB:ar på ”skarp uppgift”, att det diskuteras, värderas, utvecklas och planeras utgående från ”alternativa metoder” i avvaktan på implementeringen av framtidens ledningsstödssystem.

Det är genom fältövningar, SÖB:ar och liknande som vi kan diskutera, värdera och planera utgående från dagens resurser och system – men ändå med sikte på framtida organisation där arméns operativa effekt ytterligare utvecklas. Att genomföra detta och ”diskuterar i detalj” hur vi kan genomföra förbands- och funktionsledning – det är då utvecklar vår krigföringsförmåga.

Arméreglemente Taktik och Markstridsreglementenas olika delar är viktiga utgångspunkter för oss alla – och jag förväntar mig att chefer på alla nivåer har god kunskap om dessa reglementen.

Det jag särskilt vill lyfta fram är vikten av och förståelsen för taktikens grunder ”kraftsamling, överraskning, handlingsfrihet och lokal överlägsenhet” – med de resurser vi disponerar nu och i framtiden, så blir dessa begrepp väldigt viktiga. Till detta skall läggas ”uppdragstaktik” – chefer som är tydliga på alla nivåer – som ger förutsättningar för underlydande chefer att agera och ta de risker som krävs.

Efter att ha deltagit i brigadstabernas och/eller bataljonernas fältövningar eller SÖB:ar, så känner jag att vi är på rätt väg. Vi vet var vi är, vi vet vart vi ska och vi vet att vägen dit innehåller utmaningar. Men dit ska vi. Ett intryck jag fått från samtliga mina besök är att vi alla är otåliga – men balansera detta mellan att ”gräv där Du står och jobba mot framtiden”.

Trevlig sommar!

Brigadgeneral Stefan Andersson, Armétaktisk chef

03
Jun

Försvarmakten behöver civilt skytte

Anmäl Av:
i Armén/mark

Försvarsmakten har länge haft och har ett fortsatt behov av ett nära samarbete med civila skytteorganisationer. En vital, attraktiv, folkförankrad och geografiskt sprid folkrörelse för skytte kommer att underlätta den nuvarande inriktningen att utöka antalet deltidstjänstgörande gruppchefer, soldater, sjömän och officerare som då lättare kan bibehålla sin kompetens i skytte. Detta skriver armens vapenofficer Johan Ström. 

 

Försvarsmakten har historiskt sett alltid värnat om det frivilliga skyttet då detta gett möjligheter för den hemförlovade personalen att bibehålla och förbättra den under värnplikten investerade utbildningen. I och med Försvarsmaktens omställning från plikt till frivillighet blir detta behov minst lika viktigt. I den nya organisation som Försvarsmakten har intagit finns inte resurser att själva upprätthålla en bred spetskompetens inom skytte. Vi är därför beroende att de civila skytteorganisationerna och dess olika tävlingsformer. Varje år så tar Försvarsmakten hjälp från civila instruktörer vid olika utbildningar och utvecklingsarbeten. Civila klubbar hjälper även till när vi genomför större tävlingar. Jag ser i framtiden hur detta samarbete utvecklas genom att civila instruktörer och skjutledare tas in lokalt för att hjälpa förbanden med utbildning och träning. En annan idé är att den lokala skytteklubben ordnar en enklare tävling på fredagen för Försvarsmaktens personal, denna tävling öppnas därefter på helgen för civila skyttar.

 

Det frivilliga skyttet har bedrivits med samma typ av vapen som förbanden varit utrustade med. Inledningsvis mausergevär och senare kulsprutepistoler och automatkarbiner. Det är bara naturligt att det civila skyttet fortsätter att utvecklas efterhand som soldatens beväpning förändras. Att de civila skytteorganisationerna på sina program har liknande vapen som brukas inom Försvarsmakten är nödvändigt för att de ska kunna driva den skjuttekniska utvecklingen framåt. Tävlingsskytte skiljer sig i många delar från den stridsituation som våra förband ska kunna hantera, men de skjuttekniska grunderna är de samma. Tävlingsskyttet pressar hela tiden gränserna för vad som är skjuttekniskt möjligt och förfinar dessa grunder. Det är viktigt för Försvarsmakten att denna utveckling även sker med automatkarbiner och gevär utrustade med kikarsikten.

 

Att civila och militära tävlingar ges utrymme är även det en nödvändighet för att föda Försvarsmaktens egen utbildning och träning. Vi har sedan 2007 aktivt inhämtat kompetens från det civila skyttet och inarbetat erfarenheterna i nu gällande reglementen och utbildningsanvisningar. Detta behöver vi fortsätta med. 

 

2011, 2012 och 2013 genomfördes inofficiella riksmästerskap i dynamiskt skytte tillsammans med polisen. 2011 med pistol, 2012 med både pistol och automatkarbin samt kulsprutepistol och under 2013 med både pistol och automatkarbin. Under 2014 har arbetet med att tillföra dynamiskt skytte i Försvarsmaktens ordinarie tävlingsprogram för skytte intensifierats och det planeras för att genomföra det första officiella Försvarsmaktsmästerskapet under 2015. Detta är något som jag ser som mycket positivt och som jag hoppas kommer att fortsätta vara en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet. Tävlingar genererar ett visst mått av stress vilket testar individens förmåga. Det är därför viktigt att vår personal ges möjlighet att tävla i skytte.

 

Samarbetet med de civila skytteorganisationerna; Svenska Pistolskytteförbundet, Skyttesportförbundet och Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet (IPSC Sverige) är av avgörande betydelse för att Försvarsmakten ska kunna genomföra skyttetävlingar och därmed vidmakthålla och utveckla vår förmåga till väpnad strid. Jag ser därför att det är viktigt att vi fortsätter att utveckla våra nuvarande samarbeten och undanröjer de hinder som ligger i vägen för att vi ska nå ännu längre.

 

Johan Ström, Arméns vapenofficer

27
Apr

Uppdragstaktiken är död – Leve uppdragstaktiken

Anmäl Av:
i Ledarskap

Spännande inlägg i debatten från Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare opledare Milo Mitt, C MekB.

(Inlägget är tämligen långt, men det borde inte utgöra något hinder då alla anställda i Försvarsmakten rimligtvis borde kunna läsa det som en del av tjänsten – sannolikt viktigare än de flesta andra dokument som bör läsas under dagen. Dessutom, det kanske inte heller är ointressant för civila organisationer där man tror mer på människans kreativitet och vilja att ta ansvar än på formella processer.)

Mitt inlägg syftar till tre saker: klarlägga vad jag menar är uppdragstaktik, förklara varför jag anser att den bör prägla Försvarsmakten ledningskultur och varna för att falla för modenycker.

Jag har känt det som nödvändigt att kanske vara lite övertydlig. Alla läsare har sannolikt inte haft tillfälle att personligen uppleva alla de oväntade händelser som inträffar när man tillämpat övar med större förband. Det redan när ingen dör, inga (få) chefer drabbas av nervösa sammanbrott och ”fiendens” och egna initiativ trots allt begränsas av olika fredsmässiga hänsyn.

Uppdragstaktiken bygger på tre grundläggande faktorer: synen på stridens karaktär, tron på den enskilda människans betydelse och att man inte har resurser nog för att vinna ett utnötningskrig.

Fortsättningen finns på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg. Följ nedan länk för att komma dit.

http://kkrva.se/uppdragstaktiken-ar-dod-leve-uppdragstaktiken/

Med vänliga hälsningar Armébloggen.

 

22
Apr

Ordinarie chefer skapar god inlärningsmiljö.

Anmäl Av:
i Markstridsofficer, Viking

Årets stabsövning VIKING 14 genomfördes mellan 31 mars och 10 april med ca 2500 deltagare från 40-talet länder och ett 35-tal organisationer. Armétaktiska staben deltog extensivt under övningen och flera befattningar på främst LCC (Land Component Command) besattes av ordinarie krigsplacerad personal. Detta stora engagemang och deltagande från ATS sida bidrog starkt till att skapa en bra övning!

Undertecknad har deltagit vid flera större stabsövningar av liknande karaktär såsom både CJSE och VIKING tidigare men har inte tidigare uppfattat lärandemiljön så positiv som under årets övning. En stor orsak till detta tror jag berodde på ATS stora engagemang och deltagande med ordinarie personal. Det är allmänt känt att dessa stabsövningar ger ett gott utbyte mellan studerande vid olika försvarshögskolor samt officerare i insatsorganisationen, där ”eleverna” från bl.a. Svenska och Finska Försvarshögskolorna och Baltic Defence College, har den senaste kunskapen från NATO:s olika doktriner och metoder medan ordinarie personal ofta besitter rutin och erfarenhet. Detta utbyte av kunskaper och kombination av erfarenheter skapar en god effekt för lärandet hos alla deltagare.

Jag är själv förundrad över årets övning avseende eget lärande och kan inte nog understryka vikten av att insatsstaberna deltar med så mycket personal som möjligt för egen och elevers skull. Den svenska Försvarshögsskolan utbildar relativt omfattande på NATO:s planeringsmetodik enligt COPD (Comprehensive Operational Planning Directive) och flera bedömanden med tillhörande planering genomförs. Det som eleverna på Försvarshögsskolan däremot framfört som en utvecklingspotential är antalet övningstillfällen att träna på genomförandet av gemensamma operationer. Dessa relativt få övningar av genomförande av planerade operationer blir därför ytterst väsentliga för kunskapsuppbyggandet hos både elever och FM som helhet. Axiomet; Planering är allt, men planer är inget, som myntades av Moltke d.ä. är fortfarande högst relevant varför träning i koordinering, samordning och beslutsfattning under tidspress och på osäkert underlag, alltid kommer vara en hörnsten i all militär verksamhet. Djupare kunskap om olika stabsprocesser och funktioner såsom tidsmässig interaktion mellan ”Current, Mid-term och Long-term”, ”Targeting”, ”Intel-coordination”, ”Assessment” och ”Airspace-management” mm kan endast nås genom dessa gemensamma stabsövningar. Det är min övertygelse att dessa övningar ökar i betydelse kopplat till omvärldsutvecklingen och att de ger god effekt, förutsatt ett aktivt deltagande från FM ordinarie insatsorganisation. Det har höjts röster att dessa övningar bör skifta karaktär till mer nationell inriktning vilket det säkert kan finnas goda skäl till.  Personligen anser jag att den berömda ”pendeln” i FM inte får slå för hårt utan att det fortfarande finns behov att öva båda dimensionerna varför det inte är en fråga om ”antingen eller” utan om ”både och”.  FM behöver öva mer generellt och VIKING14 bidrog med ett värdefullt övningstillfälle. Det var också påtagligt att utländska elever uppskattade och imponerades av Sveriges uppställning med de ”rätta” cheferna som övades i sina respektive befattningar. Det sände ett tydligt budskap om Försvarsmaktens engagemang och vilja att utvecklas både som organisation såväl som i egen profession. Det var därför mycket glädjande från ett elevperspektiv att ATS tog ett så stort ansvar under årets övning. Tack!

Mj Jonas Eriksson, Högre Stabsofficersutbildning 12-14 , Försvarshögskolan

14
Apr

OP-kadetten, plutonchef eller allmäntaktiker?

Anmäl Av:
i Armén/mark, Ledarskap, Officersutbildning

Tidigare har det här på bloggen debatterats vad de olika nivåerna av specialistofficerare skall kunna och hur deras karriärer skall se ut. I december publicerades ett inlägg från P4 om hur Försvarsmakten (FM) kan höja den taktiska nivån hos officerarna med hjälp av olika befattningsutbildningar. Detta inlägg handlar om utbildningen av våra yngsta taktiska officerare. Vad skall de kunna när de kommer ut till förbanden?

Officersprogrammet infördes 2008, då den grundläggande utbildningen av officerare togs över av Försvarshögskolan (FHS) från FM. Syftet med detta var dels att akademisera officersutbildningen. Ett annat syfte var att antalet skolsteg för officeren skulle minska. Han/hon skulle helt enkelt tillbringa mer tid i produktionen och mindre tid under utbildning. Således skulle den nyutexaminerade officeren ha tillgodogjort sig verktyg att i större utsträckning själv kunna inhämta kunskap, under egentligen ett helt yrkesliv. Utbildningen var därför inte primärt inriktad mot att den nyutexaminerade officeren skall kunna verka i rollen som till exempel plutonchef.

Sedan 2008 har en hel del hänt, framförallt inom FM.

I och med den allmänna värnpliktens avskaffande 2010 så har en stor del av kadetterna inte längre värnpliktsbakgrund när de kommer till FHS, utan Grundläggande militär utbildning (GMU) samt Kompletterande militär utbildning (KMU). Detta innebär i korthet att de har utbildats till enskilda soldater med förmåga att verka i grupp. De har fått en orienterande utbildning om vad det innebär att vara gruppchef. Således saknas många av de förkunskaper som framförallt KB, men även GB, hade innan. Exempel kan vara vana att uppträda i förband, förmåga/kunskap om vapen och fordonstyper samt kännedom om eget truppslag. Förutsättningarna för många av kadetterna skiljer sig alltså avsevärt från 2008.

Inom ramen för arbetet med Basorg 13 beslutade FM att nyutexaminerade arméofficerare främst skall anställas som plutonchefer, så kallad instegbefattning. Den allmänna värnpliktens avskaffande innebär att den nyutexaminerade officeren inte längre möter, och för befäl över, nyinryckta värnpliktiga utan specialistofficerare och anställda gruppchefer och soldater. Många gånger har dessa personalgrupper en erfarenhet som vida överstiger officerens. Dessutom skall den nyutexaminerade officeren arbeta främst som chef och inte som instruktör. Detta är ytterligare  förutsättningar som ändrats sedan 2008.

Har dessa förändringar fått genomslag i utbildningen?

Enligt examensbeskrivningen för OP är det övergripande målet att: studenten skall visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt kunna arbeta som officer (mina understrykningar).

Ovanstående krav skulle kunna passa in som beskrivning på såväl Arméinspektörens som den nyutexaminerade fänrikens befattning! För att tydliggöra vad utbildningen skall leda till skulle man kunna se det på följande sätt:

Kunskap: Redogöra för, förklara, förstå samband med mera.

Förmåga: Att kunna utföra givna uppgifter i praktiken. Att använda sin kunskap och uppnå resultat.

Självständigt: Utan handledning på heltid, vilket bland annat kräver en god förmåga att själv kunna reflektera och identifiera behov av ytterligare utbildning.

Arbeta som officer: Ett inte orimligt antagande är att en lägsta nivå för detta är möjligheten att kunna bestrida de ”lägsta” OF-befattningarna, tillika FM´s instegsbefattningar. I fallet för markkadetterna oftast plutonchef.

Förutsatt att ovanstående stämmer skulle examensmålet kunna läsas som nedanstående:

Kadetten skall kunna beskriva, förklara och visa förståelse för de system som påverkar en pluton under nationell eller internationell insats. Vidare skall kadetten utan handledning kunna genomföra de uppgifter som egen typpluton rimligtvis kan ställas inför i samma kontext.

Är detta vad vi vill?

Det stora problemet är att vi inom utbildningen lever i ett vakuum. FM har inte tydligt kommunicerat vad man vill ha, vilket till del ger FHS tolkningsföreträde. Inom FHS finns det olika synsätt på vad en officer skall kunna. Skall officeren utbildas för instegsbefattningen eller ges en mer allmän akademisk bildning?

Jag efterlyser en debatt om vad våra yngsta taktiska officerare skall kunna när de lämnar FHS. Skall de vara allmäntaktiker, med främst god förmåga att självständigt tillgodogöra sig vidare utbildning, eller skall de vara färdiga att axla en plutonchefsroll? Det är enligt mitt tycke två helt olika utbildningar! Under våren genomför FM ett arbete där hela organisationen skall genomlysas och dessa frågor avgöras (Systembeskrivning för FM befattningsstruktur). Tiden att påverka är nu!

 Erik Wistedt, Lärare Kv Mark, FHS

25
Mar

C INSATS besöker NNSC Korea

Anmäl Av:
i Internationell insats, Korea

C INS besök NNSC Korea. Foto Försvarsmakten

 

Chefen INSATS generallöjtnant Göran Mårtensson besökte den 20-24 februari de svenska officerarna vid den demilitariserade zonen på Koreahalvön. 

Generallöjtnant Göran Mårtensson och Armé Taktisk Stab (ATS) besökte Panmunjom och Neutral Nations Supervision Commission (NNSC ) där de svenska och schweiziska officerarna har sin gemensamma camp. NNSC har sedan det militära vapenstilleståndsavtalet skrevs under den 27 juli 1953 varit grupperade i Panmunjom på gränsen mot Nordkorea. 

Chefen INSATS kommentar efter besöket var att ”den svenska delegationen gör tillsammans med de Schweiziska officerarna inom ramen för NNSCs uppgifter ett utmärkt arbete. Detta bekräftas vid mina samtal med höga militära chefer inom United Nations Command (UNC), US Forces Korea och Sydkoreas försvarsmakt”. 

Uppgifterna för NNSC var de första åren att övervaka så att Nord- och Sydkorea inte tillförde mer militär trupp och materiel än vad som var reglerat i avtalet. Man var vidare en del i strävan att förhandla fram ett fredsavtal. Sedan 2010 är en stor del av NNSC uppgifter att observera UNC inspektioner utmed DMZ (24 mil) och öarna väster om Seoul. DMZ är i dag i högsta grad militariserad och kraftigt minerad på båda sidor av Military Demarcation Line. Vidare observerar NNSC alla de stora övningarna i Sydkorea som USA och Sydkorea genomför för att bedöma om övningssyftet är avskräckande och defensivt. Samtliga observationer som NNSC deltar i rapporteras skriftligt till UNC som ingår som en del i rapporteringen till FN:s säkerhetsråd.

 

Mj Alf Norbäck, Enskilda Insatser ATS

27
Feb

Reservare ta chansen!

Anmäl Av:
i FN, Reservofficer, Sydsudan

Afrika. Foto Anders Olsson

För tolv år sedan avslutade jag min karriär som yrkesofficer, mitt beslut om att bli cvil fattades runt den turbelens av nedläggningar och besparningar som drabbade Försvarsmakten. Att  övergå till reservofficer var en del i min plan om att kunna komma tillbaka till Försvarsmakten och få öva i sin befattning (truppföra) och även möjlighet till utlandstjänstgöring, som för mig var den roliga biten i jobbet som officer. Min plan grusades då mitt förband Fältjägarbrigaden lades ner och utlandstjänstgöring var det inte tal om då familjen med små barn sa stopp.

Den enda kopplingen jag sedan hade under åren med Försvarsmakten var vid jul då julbrevet till oss reservare kom med budskapet om att “ni alla behövs och nästa år blir det andra tag”. Jag började till slut tvivla på att ha nått mer med Försvarsmakten att göra, uniformspersedlarna var ”urväxta” och jag gav med mig när frun ville rensa ur garderoben och göra sig av med lumpen. Men så en dag för drygt tre år sedan träffade jag personalbefälet vid Fältjägarbataljonen (Hemvärnet), det fanns en vakans som kompanichef och han undrade om jag ville ha jobbet. Jag tog det med kravet om att få rekrytera mina goda vänner och tidigare kollegor till kompaniledningen. Jag ångrar inte en dag att jag gick med, sammanhållningen och professionalismen i bataljonen är mycket god, många chefsbefattningar innehavs av gamla kollegor från I5. Visst var man lite ringrostig men nånstans där bak i den berömda märgen så fanns det, ett väl inövat beteende och mängder av kunskaper bara att plocka fram.

För två år sedan blev det civila arbetet och vardagen alltför inramat jag behövde utmaning, den kom med utlandstjänstgöring i Afghanistan som stabsofficer i Divisionsstaben, RC Nord. Tjänsten medgav inledningsvis den utmaning jag önskat men gav också tillfälle över att reflektera över vardagen och arbetet hemmavid, vilket resulterade i en rad av förändringar. Att arbeta i en internationell stab är väldigt stimulerande och givande, för närvarande tjänstgör jag som Stabsofficer vid UNMISS i Sydsudan, arbetskollegeorna kommer från ett trettiotal nationer vilket gör gruppdynamiken väldigt spännande och vardagen fylls med intryck oftast positiva och i bland komiska.

Jag har inte fått möjligheten att få utbildning inför Insatserna utomlands men lever efter den gamla divisen ”ett fast och säkert uppträdande döljer oceaner av okunskap”, allt ordnar sig. Som vi alla vet så har vi svenska officerare ett gott renume och innehar en stor säck med kunskap, färdigheter, erfarenhet och inte minst humanism med oss när vi åker ut på insats.

Inledningen blev kanske lite i det längsta laget men det jag vill framföra till er alla 6 926 reservare (enligt Försvarets forum) är att ta chansen, dra på er fältuniformen igen. Tyvärr så finns det inte möjlighet för alla att göra en insats utomlands men om man man verkligen vill och har förutsättningar för det så är det bara att söka, insatserna utomlands behöver duktiga reservare.

Stabsofficerare- Foto FörsvarsmaktenHemvärnet som nu är under en mycket positiv utveckling och blivit grundstenen i Försvarsmakten behöver oss också. Så mitt råd till er kollegor/reservare, ta ert eget ansvar, lyft luren slå en signal till ert förband, be att få kontakt med närmsta Hemvärnsbataljon, ta en befattning och börja göra det vi en gång skrev på för att göra nämligen tjänstgöra i Försvarsmakten.

 

RO/Maj Anders Olsson, nyss hemkommen från tjänstgöring i UNMISS

22
Jan

Från kriget i världens yngsta land

Anmäl Av:
i Afrika, Enskilda insatser, FN
Taggar:

Detta inlägg publiceras även på forsvarsmakten.se. Normalt försöker vi undvika att publicera på fler medier samtidigt, men i det här fallet så känns det intressant att nå så många som möjligt.
Redaktionen för Armébloggen

UNMISS. Foto Robert Nilsson

I december blossade det upp strider i den unga republiken Sydsudan med stora flyktingströmmar som följd. Mitt i det oroliga norra området befinner sig Robert Nilsson i FN-tjänst, utsänd av Försvarsmakten. Här berättar han själv om den senaste turbulenta tiden:

Befinner mig i Sydsudan, Upper Nile State. Staden jag är placerad i heter Malakal. Jag har varit här sedan augusti förra året och jobbat som samverkansofficer, Military Liasion Officer (MLO). Enklast beskrivet som en hybrid mellan FN-observatör och ”vanlig” militär. Huvudsakliga arbetsuppgifter har varit att samverka med landets armé men även med civila myndigheter inklusive de olika FN-organen som opererar här. En utmaning i sig kan jag lova.

Sydsudan blev självständigt sommaren 2011 efter mer än 20 års inbördeskrig och formellt så har det varit fred i landet sedan 2009. Tyvärr är det inte en sanning i verkligheten. Landet har interna problem av enorma proportioner. Etniska konflikter, avsaknad av de mest basala saker såsom sjukvård, skolor, tillgång till rent vatten är bara några exempel. Landet är rikt på jordbruksland och olja.

Varför berätta detta då? Jag vill nog påstå att SydSudan inte dominerar nyheterna i Sverige direkt och det är lite bakgrund till händelserna nedan.

Startpunkten

Den 15 December 2013 så utbröt stridigheter i huvudstaden Juba, mellan olika fraktioner av armén. Detta eskalerade och mycket snabbt var större delen av landet inblandat. Folk sökte skydd på de olika FN-baserna runt landet eller flydde ut i bushen. Officiella siffror nämner 400 000 interna ”flyktingar”. Här i Malakal kom det cirka 20 000 personer till vår bas.  Basen här är cirka 800 x 800 meter så ni kan säkert förstå att det blev lite trångt.

Staden som bytte ägare fyra gånger på en månad.

Den 24 december kom kriget till Malakal, då anföll och erövrade en fraktion staden. Hundratals döda och skadade, staden plundrades och brändes ner till stor del. Två dagar senare kom nästa fraktion, denna gång regeringsstyrkorna. Regeringsstyrkorna erövrade Malakal och ett visst lugn uppstod, det kändes som att livet var på väg mot normalt tillstånd igen.Malakal. Foto Robert Nilsson

Dagarna efter nyår så cirkulerade det mycket rykten om strider i övriga landet och de facto så var det strider på många ställen men inte i Malakal. Vi trodde då att faran var över och mycket energi gick åt till att hjälpa de civila som var under FNs skydd. Den till synes enkla uppgiften att förse 20 000 personer med mat och vatten är en utmaning. Sjukdomar, interna bråk, ta hand om de döda kroppar som låg kvar ute i terrängen var några av de problem vi var tvungna att ta hand om. Inte så värst kul kan jag meddela.

Den 14 januari var det dags igen, nya strider och Malakal erövrades igen och regeringsstyrkorna flydde norrut. Striden skedde också denna gång precis utanför FN-basen vilket tyvärr innebar att en del kulor och splitter träffade vårt område med en del skadade. Som militär har vi skyddsutrustning men det har ju inte de civila.

Några dagar med massvis med problem följde med mer eller mindre konstant beskjutning runt omkring oss. De sköt inte på oss men som vi säger, allt som åker upp kommer förr eller senare ner igen.

Den 20 januari kom regeringsstyrkorna tillbaka och nya strider precis utanför basen, denna gång med stridsvagnar, granatkastare och annan tung beväpning. Striden gick mycket fort och var över på en timme. Tyvärr så fick vi även denna gång skadade civila på grund av att granater exploderade inne på basen. Sjukhuset träffades och brann ner till viss del. Malakal stad är återigen under kontroll av regeringsstyrkorna.

Återgång?

Nu hoppas vi att det är slut med detta krigande åtminstone detta år. Det kommer att ta tid och konflikten är långt ifrån över, de interna problem detta land har är till viss del sprungna från etnisk bakgrund och den kommer inte att förändras. Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en jobbig period och jag hoppas att ljuset jag ser i tunneln inte är ytterligare ett tåg som kommer.

Jag vill också påpeka att trots allt så känns det som att vi har gjort nytta här. Bara att skydda befolkningen är en skön känsla. Att förhindra ytterligare konflikter blir nästa uppgift. 

Robert Nilsson, Military Liasion Officer, UNMISS