17
Maj

Min syn på specialistofficersorganisationen inom manöverbataljon

Anmäl kommentar Av:
i Skaraborgs regemente P 4, Specialistofficer
Specialistofficer, förebild, mentor och rådgivare. Foto Försvarsmakten

Specialistofficer, förebild, mentor och rådgivare. Foto Försvarsmakten

I Försvarsmaktsorganisation13 är befattningen bataljonchefs ställföreträdare 2 en OR-8 befattning med tjänstegraden förvaltare. Plutonchef ställföreträdare är numera, i de flesta fall, befattningsnivå OR-7, med fanjunkares tjänstegrad.  Denna organisation liknar den amerikanska NCO motsvarigheten, men den haltar. Steget från anställda gruppbefäl/ gruppchefer via plutonssergeanter till bataljonsförvaltaren är för långt. Det saknas en nivå, det saknas en kompanifanjunkare. För att bygga ett fungerande specialistofficerssystem måste det ske en utveckling av rollerna plutonssergeant, kompanifanjunkare och bataljonsförvaltare. 

Det är medvetet jag använder beskrivningarna plutonssergeant, kompanifanjunkare och bataljonsförvaltare, även om dessa befattningar inte existerar i Försvarsmakten just nu. Dessa benämningar beskriver den nya roll som individen har, inte de historiska motsvarigheterna. Det är inga nya tjänstegrader utan befattningar eller roller.

I nedan inlägg skall jag beskriva min syn på dessa roller och hur de, tillsammans, kommer stärka den nya organisationen med sina två olika typer av officerare; taktiska och specialister. 

Plutonsergeanten

Ställföreträdande plutonchef är inte längre en förberedande plats för en blivande plutonchef. Ställföreträdande plutonchef är nu den mest erfarne på plutonen, experten. Rollen har utvecklats från att vara under träning för att bli plutonchef till att vara lärare för både soldater, specialister och sin taktiske officerskollega plutonchefen. Ställföreträdande plutonchef är numera plutonsergeant. 

Internationellt beskrivs plutonssergeanten ungefär så här:

”Plutonsergeanten är ställföreträdande plutonchef och ansvarig inför plutonchefen avseende träning av plutonens soldater, liksom plutonens disciplin, anda och moral.  Denne svarar för omvårdnad av truppen och enskilda soldaters behov. Plutonsergeanten leder plutonen i plutonchefens frånvaro. Plutonsergeanten leder och övervakar vård av plutonens materiel, underhållstjänst och övervakar sjukvårdstjänsten.

Han eller hon är den mest erfarne soldaten på plutonen och använder sitt taktiska och tekniska kunnande till att fungera som mentor* åt besättningar, gruppchefer och sin plutonchef. Plutonsergeanten övervakar att utbildningstid avdelas och att gruppchefer genomför egen utbildning med sin grupp.

Plutonsergeanten understödjer plutonchefen med råd avseende det stridstekniska utnyttjandet av plutonen vapensystem samt understödjer med kontroll och ledning av plutonen under strid. Plutonsergeanten skall kunna leda enskild uppgift med del av plutonen.

I plutoner med stridsfordon är plutonsergeanten den mest erfarne vagnchefen och leder plutonens stridsfordonsdelar vid avsutten strid. Han kan även uppträda avsuttet när den stridstekniska situationen så kräver.” 

I ett arbete som genomförs på Skaraborgs regemente beskrivs specialistofficerens roll som ställföreträdande plutonchef på följande sätt:

”Specialistofficeren är också ställföreträdande plutonchef och verksamhetsleder plutonen vad avser övningar, utbildning, skarpskjutning och materieltjänst.” 

Men, säger kritikern, det är ju samma roll som fredsplutonchefen haft tidigare! Varför skall vi förändra det som redan fungerar? Kritiken kan tyckas befogad men en fördel i det ”nya” systemet är att vi kommer ha kontinuitet under längre tid i kompetenser och erfarenheter på plutonsnivå. Det är plutonsergeanten som har de formella kurserna i olika materielsystem och som har fått möjligheten att skapa djupa kunskaper och befästa erfarenheter under övningar och insatser i användandet av dessa materielsystem. Genom dessa utvecklar plutonssergeanten soldater och gruppchefer. Plutonsergeanten stödjer, vid behov, sin yngre taktiske officerskollega i dennes roll som plutonchef genom mentorskap i hur plutonen skall användas och verksamheten genomföras. 

Kompanifanjunkaren

Internationellt är kompanifanjunkaren den mest erfarne specialistofficeren på kompaniet och kompanichefens primära rådgivare/ mentor avseende stridsteknik och expert i soldatfrågor. Kompanifanjunkaren är ansvarig inför kompanichefen avseende träning av kompaniets soldater, liksom kompaniets disciplin, anda och moral.  Denne understödjer kompanichefen med planering, koordinering och kontroll av verksamhet som stödjer förbandets uppgift. Han uppträder där kompanichefen beordrar denne att vara eller där uppgiften kräver dennes närvaro. Han eller hon planerar, koordinerar och leder utbildning och träning av kompaniet genom plutonssergeanterna enligt styrningar från kompanichefen. Kompanifanjunkaren vidareutvecklar plutonsergeanterna via mentorering och är således ”mentorernas mentor”. Denne övervakar att utbildningstid avdelas och att plutonsergeanterna möjliggör för gruppchefer att genomföra egen utbildning med sin grupp. Kompanifanjunkaren övervakar också måluppfyllnad avseende plutonernas grupper. Han eller hon bevakar också att personal avdelas till, av bataljonsförvaltaren, beordrad specialistofficers/ gruppchefsutbildning. 

I Skaraborgs regementes arbete är den framtida kompanifanjunkarens uppgift att handleda, utbilda och leda övningar/skjutningar med kompaniets personal och enheter. 

Varför införa ytterligare en i ledningsgruppen på kompaniet? Räcker det inte med chefer? Ovan beskrivning är ju ställföreträdande kompanichef och kompanikvartermästarens roller? Det stämmer till viss del, just nu saknas den befattning som möjliggör utveckling av kompaniets soldater och yngre specialistofficerare. När allt är prioriterat och viktigt krävs det att någon bevakar soldat och specialistofficers frågor. Denne någon är kompanifanjunkaren. 

Bataljonsförvaltaren

Bataljonsförvaltaren är den högsta specialistofficersbefattningen på bataljonen. Den innehas av den förvaltare vilken tjänstgör i bataljonens ledningsgrupp med särskilt uppföljningsansvar för läget på grupp och pluton vad avser utbildningsståndpunkt, disciplin och anda samt vilken stödjer specialistofficerarna i ledarskapsområdet genom både utbildning och mentorskap. Dennes roll är att stödja bataljonchefen avseende soldat och specialistofficersfrågor. Bataljonsförvaltaren svarar inför bataljonchefen och är uppföljningsansvarig för bataljonens träning, disciplin, anda och moral. Bataljonsförvaltarens utvecklar, i nära samarbete med kompanicheferna, plutonsergeanterna och kompanifanjunkarna genom mentorering, utbildning och ”coaching”. Denne är bataljonchefens representant och utsände, bataljonsförvaltaren övervakar och leder anbefalld verksamhet och agerar då på mandat från chefen. 

Följande går att läsa i Skaraborgs regementes arbetsbeskrivning för bataljonens Förvaltare:

”Bataljonens förvaltare tillhör ledningsgruppen och tjänstgör i huvudsak utåtriktat på bataljonens grupper och plutoner. Denne skall utveckla specialistofficerssystemet och därigenom OR-systemet på bataljonen samt stödja utvecklingen av specialistofficerssystemet på P4.  Förvaltaren skall ge råd till bataljonchef avseende stridsvärde, disciplin och anda vid förbandet samt avseende personalutveckling för specialistofficerare. Denne deltar i ledningsgrupp där han främst ger råd avseende anda, disciplinfrågor, utveckling av OR, direkt ledarskap samt utbildnings- och stridsteknikfrågor på pluton. Förvaltaren skall följa upp och stödja i första hand specialistofficerarna och i andra hand sergeanter och korpraler. Förvaltaren är tillika ansvarig för det fysiska stridsvärdet på bataljonen. Denne arbetar ute på kompanierna med ett framåtriktat ledarskap och uppföljning av soldater och gruppchefer.” 

Denna befattning finns redan i Försvarsmaktsorganisation13. Den kommer förtydligas efterhand men dess syfte är dock tydligt, fokus på soldat och specialistofficersutveckling. Genom detta är bataljonsförvaltaren mentor åt ”mentorernas mentorer”. Bataljonsförvaltarnas stöd uppifrån i organisationen är regementsförvaltaren på förbandet. 

Slutsatser

Att vara plutonssergeant och ställföreträdande plutonchef är inte att inneha en sekundär befattning på plutonen! Att få möjligheten att vara plutonssergeant skall ses som ett erkännande för den erfarenhet och förmåga man besitter och skall ses som en hedersbetygelse.

Kompanifanjunkaren har i dagsläget inte en motsvarighet i den svenska organisationen. Nuvarande ställföreträdande kompanichef och kompanikvartermästaren delar på vissa av kompanifanjunkarens uppgifter. Men den viktigaste saknas; att utgöra expert i soldatfrågor och leda specialistofficerarnas utveckling på kompaninivå. Kompanifanjunkares roll är att vara främste specialistofficer, en förebild, mentor och rådgivare till soldater och specialistofficerare. I ett utvecklat specialistofficersystem bör ”kompani trean” vara kompanifanjunkaren. Vi bör införa rollen som ”främste” specialistofficer på kompaniet oavsett nuvarande befattning och oavsett om individen har Fanjunkare eller Förvaltares tjänstegrad. 

Huvuddelen av de anställda gruppbefälens, soldaternas, samt specialistofficerarnas utveckling kommer ske genom mentorering och egen utbildning egen organisationen. En stor del av specialistofficerens karriär kommer att vara på kompaninivå inom bataljons ram. Då krävs det att organisationen är byggd för detta. Utan plutonsergeanter och kompanifanjunkare uppstår dock ett vakuum neråt i organisationen. Därför behöver organisationen dessa tydliga roller. 

Då den taktiska officerens roll sakta förändras kommer kontinuiteten på förbandet att utgöras av specialistofficerare. Då plutonchef blir en instegsbefattning som innehas under kortare tid kommer denne av naturliga skäl aldrig kunna erhålla det erfarenhetsdjup som en plutonssergeant uppnår. Detsamma gäller kompanichefen. För att utveckla de taktiska officerarna och bibehålla det kollektiva minnet inom ett förband behövs plutonssergeanten, kompanifanjunkare och bataljonsförvaltaren. Dessa är ryggraden i framtidens förband. 

Genomgående har jag använt begreppen mentorskap, mentorering och mentor. Mentorskap är en benämning på en utvecklande relation, kännetecknad av ömsesidig tillit och respekt, som finns mellan en person med större erfarenhet och en person med mindre erfarenhet. Mentorering är genomförande av mentorskap. Mentor är den person som genomför mentorering. Detta kommer vara en ytterst viktig del i utvecklingen av individen i specialistofficerssystemet!

I ett kommande inlägg avser jag utveckla detta ytterligare. 

Inom en organisation i förändring finns det oanade möjligheter att utveckla något till det bättre. 

Förvaltare (OR 8) Fredrik Andersson
Elev 743 United States Army Sergeants Major Course Class 63.

10
Maj

Utbildningsinsatsen i Mali

Anmäl kommentar Av:
i EUTM Mali, Internationellt

EUTM Mali. Foto Försvarsmakten

Utbildningsinsatsen EUTM MALI är nu inne i ett intensivt utbildningsskede där den första av fyra bataljoner om ca 700 man under tio veckor får grundläggande infanteriutbildning. Vid det nordisk/baltiska träningsteamet, som är ansvariga för ett Infanterikompani, pågår just nu plutonsskedet. De maliska soldaterna  är mycket motiverade och flera har erfarenheter från striderna i norr. Den största svårigheten ligger i kommunikationen mellan  instruktörer och de maliska soldaterna. Utbildningsspråket är franska, och tolk måste användas av de icke –fransktalande instruktörerna. Då det även ingår soldater från den norra delen av Mali som inte talar franska , och inte heller bambara som är det lokala språket i den södra delen av Mali, krävs i vissa fall dubbla tolkningar. Svårigheterna tas med jämnmod av samtliga, och som något som måste övervinnas.  Utbildningsinsats. Foto Försvarsmakten Då utbildningen sker sex dagar i veckan och i huvudsak utomhus i fältförhållanden och temperaturer överstigande 40 grader (eftermiddagen över 50) är det kontinuerligt vätskeintag viktigt. Raster tas med fördel i skugga, liksom de nödvandiga genomgångarna före och efter övning. Vid de dygnsövningar som genomförs varje vecka , sover instruktörer tillsammans med sina soldater i fält. Då ormar och andra djur i huvudsak är nattaktiva, med anledning av värmen under dagen, har instruktörerna fått se flera ormar på nära håll, inklusive den imponerande och mytomspunna Svarta Mamban.

Det allmänna säkerhetsläget i såväl KOULIKORO som BAMAKO är relativt bra, även om det finns informationer om sovande celler i BAMAKO och indikationer på främmande underrättelseinhämtning. Den dimensionerande hotbilden är person- eller fordonsburen IED (Improvised explosive device) och åtgarder vidtas för att kunna möta detta. De attacker som genomförts i Mali har hittills skett i landets norra delar och i anslutning till stridigheterna där. I anslutning till valet som annonserats till början av juli och vid ett franskt tillbakadragande  från Mali kan detta komma att ändras, och utvecklingen följs noggrant och i samverkan med de organisationer som verkar i området.

Daniel Ottosson, LCL, EUTM MALI MHQ J7

05
Maj

Att hitta rätt

Anmäl kommentar Av:
i Luftvärnsregementet Lv 6

Jag heter Nathalie och jobbar som stabsassistent på Lv 6 i Halmstad. Ett jobb där jag trivs som fisken  i vattnet, vilket är lite ironiskt eftersom jag har min bakgrund i flottan.

Min tid som flottist var då jag gjorde lumpen på ett minröjningsfartyg i Karlskrona. Till min stora besvikelse var det alldeles för lite gröntjänst och istället mycket teori och stillasittande, vilket inte passade mig så bra, jag gillar att röra mig och hålla igång. För att få mer av den utbildning jag tyckte att jag saknade, som till exempel strid och fälttjänst gick jag med ett insatskompani i hemvärnet. På bara en helgövning lärde jag mig mer om att strida än jag gjorde i lumpen.

Efter två år i hemvärnet kom jag fram till att det här var för kul för att bara göra på fritiden och sökte därför en tjänst som soldat på Lv 6. Vi var flera som blev anställda samtidigt och hade en del utbildningar innan vi skulle placeras på våra tjänster. Mina befäl föreslog en tjänst som stabsassistent vilket jag inte direkt var så positiv till, jag hade många förutfattade meningar om vad det innebar. Det krävdes mycket övertalning från deras håll för att jag skulle ta tjänsten eftersom jag absolut inte ville göra något som påminde om min tjänst i flottan då jag nästan bara satt stilla och stirrade på datorskärmar. Men det är inte alls som jag befarade. Tjänsten är aktiv med en hel del stridsövningar och olika utbildningar, till exempel ingår stridssjukvårdar utbildningen i in tjänst. Under övningarna får jag en bra helhetsbild över förbandet och våra uppgift eftersom vi jobbar med staben. Samtidigt får jag fortfarande vara ute och röra på mig då jag är placerad i en Patria (ptb 2021, ledningsvagn) där jag även är en del av närskyddet.

De största problemen jag stöter på i mitt jobb är de saker jag inte klarar av lika lätt med mina 155 cm och knappa 50 kg som de flesta andra har mindre problem med.  Men med en stor portion envishet och hjälpsamma kollegor fungerar det bra.

I flottan märkte jag inte av min storlek lika mycket, med det begränsade utrymmet i fartyget var det ibland snarare en fördel att vara kort. En av gångerna det inte var en fördel var när vi skulle öva att det läckte in i fartyget. Jag hoppar i Ursuiten (en typ av vattentät orange overall med gummistövlar till fötter) för att täta läckan. Problemet var att det var en storlek XL och på väg till propellerrummet där det låtsas-hålet i skråvet fanns höll jag på att snubbla på mina egna fötter i megastövlarna, vilket inte var så praktiskt.

Generellt sätt är armén mer fysiskt krävande vilket  blir lite tyngre för oss som kommit i mindre storlek. Men eftersom jag gillar utmaningar blir det mer peppande.

De största fördelarna är att det är ett aktivt jobb där jag får röra på mig, vara ute mycket och jobba tillsammans med människor. Dessutom får jag träna på arbetstid (jag har aldrig varit så biff som nu!) och framför allt har jag roligt på jobbet.

Nathalie Lundberg, Stabsassistent, Ledningspluton, Lv 6, Halmstad

25
Apr

Snöskor med kaka

Anmäl kommentar Av:
i Livregementets husarer K 3

Snöskor med kaka. Foto Johan LundinLjuskäglan från motståndarens fordon låg ovanför våra huvuden och lyste upp den mörka, kalla och fuktiga luften i den nordnorska fjorden. I nattens mörker kunde jag bara skönja mina gruppkamrater som mörka skuggor. Jag vred ner bildförstärkaren, och kunde nu urskilja hur resten av min patrull trevade sig fram längs sluttningen i mörkret. Sen immade bildförstärkaren igen. 

Jag vred undan bildförstärkaren. Snubblade till. Snöskon lossnade och fastnade i den meterdjupa snön. I det ordnade kaoset som uppstod när vi hade fått vår order om att lämna vår observationsplats hade jag lyckats få två stycken högerskor. Inte för att snöskorna satt särskilt bra innan, men de satt om möjligt ännu sämre med en högersko på min vänsterfot. 

Nästan två dygn tidigare hade vi nästlat oss in till vår observationsplats, uppgiften var att spana mot en fjord efter fientlig aktivitet. Och på nästan två dygn hade det knappt hänt någonting. Vi hade observerat ett par skepp i fjorden, men det mest spännande fram tills nu hade väl varit när tövädret spelade oss ett spratt och smälte bort förankringarna till kamouflagenätet, och istället för maskering fick vi ett segel. Efter att ha väckt hela patrullen lyckades vi dock snabbt få maskeringen på plats igen. Nordnorge bjöd för övrigt på en helt ny typ av väderupplevelse. Under förberedelserna så hade vi fått smaka på kalla, vindstilla nätter, snöstorm på nätterna där man på postpassen fick sitta med skidglasögon, töväder på dagarna som gjorde att en bas där vi tidigare haft ståhöjd blev till knähöjd av all tyngd av vattenfull snö som tryckte ner maskeringsnäten. Vi hade fått uppleva kalfjället och kyleffekter på ner till minus sextiofem grader. Och när vi trodde att vi upplevt alla varianter så bjöd nord Norge på mera, som till exempel underkylt regn som frös fast på uniformen. 

Men när vi började närma oss slutet på vårt uppdrag så började en annan fiende än vädret rulla in på vägen nedanför oss. Fienden hade landstigit längre ut i fjorden, och längs med vägen stod nu olika former av fientliga fordon. Alternativen var att antingen ligga kvar i ett dygn eller försöka smyga sig igenom kolonnen av fiendens fordon. När det var fyrtiofem minuter kvar till att vår upphämtningsplats skulle öppna så fick vi ordern. Det här var vår enda möjlighet att ta oss ut, det var nu eller aldrig. Vi hade förberett oss på det här, och vi tempoväxlade så tyst det gick, fick på oss våra snöskor och började försiktigt att ta oss ner för sluttningen, ner mot vattnet. 

Tidigare under dagen hade fienden patrullerat området ordentligt, och de hade haft poster ute. Men när mörkret började falla så hade patrulleringen avtagit, och det enda vi kunde urskilja var någon enstaka röst. Vi hade en vägsträcka på ungefär hundra meter som skulle kunna göra vår flykt möjligt. Det första fordonet i kolonnen stod i en liten kurva, efter kurvan fanns det en raksträcka på ett par hundra meter innan en tunnel. Vi hade haft tunneln under uppsikt, och vi hade inte upptäckt någon aktivitet utanför den. Så förhoppningsvis skulle det inte stå någon obehaglig överraskning inne i tunneln. Med klumpiga snöskosteg hade vi tagit oss så tyst och snabbt som möjligt över vägen innan vi vek av åt höger och parallellt längs en sluttning, bort mot vår upphämtningsplats, men också närmare fiendestyrkan, deras postslingor och fordon. 

Min snösko satt fast i den tunga snön. Jag slet loss den. Ingen idé att sätta fast den igen eftersom vi gick parallellt med en sluttning spelade det ingen större roll. Vi fortsatte framåt, fortfarande med ljuskäglan ovanför våra huvuden. Några minuter tidigare hade vår patrullchef signalerat till de mörklagda båtarna ute i fjorden som skulle plocka upp oss, de hade svarat tillbaka och var nu på väg in till land. Vi hade bara hundra meter kvar. 

När vi kom längs ut på udden möttes vi av ett ännu kompaktare mörker, en hal klippa och inga båtar. Tankar på vart de tagit vägen, om vi misslyckats med signaleringen for genom huvudet när de helt plötsligt bara fanns där. Två meter ut låg en av båtarna som en mörk koloss i vattnet. Andra omgång grupperade i ett igelkottsförsvar som skydd medan första omgång började lasta på båten. I våra tankar hade vi sett något i stil med att vi lätt och ledigt hoppade ombord på båtarna och försvann bort i mörkret, men den hala klippan och mörkret gjorde att vi, en och en, försiktigt hasade ner på rumpan mot fören innan besättningen tog ett stadigt tag om oss och hjälpte oss upp i båten. När första omgång var ombord gled den första båten ut i mörkret igen, men ersattes snabbt av nästa båt. 

När det var min tur att hasa ner längs klippan tänkte jag bara en sak. Inte ner i vattnet. Inte ner i vattnet. Sen kände jag hur besättningen slet ombord mig, och jag klättrade ner i båten och in i värmen. Och samtidigt som den trevliga norska besättningen började bjuda på kaffe och kakor började även min omgång fundera på varför vi inte sökt till flottan. Dessa tankar gällde alla förutom en av oss, och han var upptagen att sitta med ett krampaktigt tag kring sin spypåse hela den skumpiga båtfärden. Och vad är då svaret på varför vi andra inte sökt flottan? 

För att kaffe och kakor smakar så mycket bättre efteråt.

Johan Lundin, K3

15
Apr

Samverkansofficer KS

Anmäl kommentar Av:
i Internationellt, KFOR - KS - Kosovo

Nu har man landat in som samverkansofficer i staben på KFOR högkvarter. Jobbet går ut på att just samverka med KS27:s ”verkansdel”, dvs. de LMT (Liaison and Monitoring Team) och övrig verksamhet som KFOR bedriver.

LMT har en mycket viktig roll för att ge KFOR en god omvärldsuppfattning om vad som händer i Kosovo för närvarande. Många har säkert hört uttryck som; ”Feel the pulse…” och liknande fraser om LMT verksamhet. Nu tänkte jag inte berätta om LMT, det finns det andra kollegor som gör mycket bättre.

Utan vad gör då en samverkansofficer? Jo, det är att faktiskt se till att ledningen för KFOR känner till vad våra LMT rapporterar på daglig basis. Och det viktigaste av allt är att säkerställa att det finns hjälp att få för våra LMT om något oväntat skulle hända.

En vanlig dag i Kosovo kan innebära att en bonde hittar t.ex. en handgranat från kriget. Eftersom KFOR under många år har genomfört utbildningar på skolor om faran med gammal ammunition, så brukar befolkningen göra helt rätt. Så de tar kontakt med sin lokala polisstation, som i sin tur kanske pratar med ett LMT som besöker dem regelbundet. Normalt ska Kosovo Security Force genomföra röjning av handgranaten, men på grund av begränsade resurser så kan man kanske inte klara av jobbet. Och då skickar LMT vidare en daglig rapport till vår stab, dvs. JRD-C i KS27:s fall.

Mj Kai Rämö, JRD-C Samverkansofficer KFOR HQ. Foto Försvarsmakten

Mj Kai Rämö, JRD-C Samverkansofficer KFOR HQ. Foto Försvarsmakten

Som samverkansofficer läser jag rapporterna som kommer in till JRD-staben. Eftersom jag sitter i samma byggnad som KFOR:s övriga stab, så träffar jag kollegor med alla möjliga funktioner inom staben. Och där ingår bland annat ingenjörer och ammunitionsröjare. Och som samverkansofficer får man lyfta upp problemet med t.ex. handgranaten som bonden hittade. I regel blir då sådana här problem lösta på ett snabbt och enkelt sätt, eftersom just en säker omgivning i Kosovo är en av KFOR:s huvuduppgifter. Det kallas på populär militärengelska för SASE (Safe And Secure Environment).

Oftast så har en samverkansofficer ett antal dagliga rutiner och möten att gå på och delta i. Men det skiljer inte så mycket från den vanliga dagen hemma i Sverige. Den stora skillnaden är att man måste arbeta med olika kulturer och traditioner i staben. Och det kräver en lyhördhet för hur omgivningen fungerar. Helt klart intressant och utmanande. Men det roligaste av allt är att alla har olika erfarenheter och kompetenser som man delar med sig av.

Om jag skulle summera fördelarna med att vara samverkansofficer, så är det att man får insikt i hur en stab fungerar på alla nivåer. Man får försöka lösa problem på ett kreativt sätt för att lösa både förbandets uppgifter och befolkningens behov. Och sist, men inte minst, man umgås med trevliga och kompetenta människor från hela världen.

Hur mycket bättre jobb kan man ha?

Mj Kai Rämö (OF-3 AF)
JRD-C Samverkansofficer KFOR HQ

14
Mar

Deltagande på Dream Hack Winter 2012

Anmäl kommentar Av:
i Skaraborgs regemente P 4
Rekryteringsmässa DreamHack. Foto Försvarsmakten

Rekryteringsmässa DreamHack. Foto Försvarsmakten

Mitt namn är Josefina Björkstrand och jobbar som rekryteringsinformatör på Skaraborgs regemente. En av mina arbetsuppgifter är att åka på olika slags mässor och i november var det dags för ännu en, DreamHack. 

DreamHack hade 40 besökare vid starten 1994. Idag 15 000 uppkopplade datorer och cirka 25 000 besökare från 40 olika länder. Lägg till 5 kvadratkilometer stor bordsyta och 25 000 sålda Billys panpizza så har du DreamHack, världens största Lan. 

Försvarsmakten finns med bland utställarna och har en stor monter bemannad med personal med olika kompetenser som kan vissa delar av våra förmågor. När jag kommer in till Försvarsmaktens monter möter jag personal från TrängR, LSS, FMTM, flygskolan och hemvärnet. Då insåg jag att det här kommer bli riktigt bra. Här fanns personal som kan svara på alla möjliga olika frågor och har spetskunskap inom sina specifika områden. Med oss fanns också en GSS/T soldat som hade i uppgift att spela och nätverka med ungdomarna online. 

Rekryteringsmässa DreamHack. Foto FörsvarsmaktenMin huvudsakliga uppgift var att köra dem som vunnit en tur i stridsfordon 90 men även att prata med ungdomarna på eventet. Många av de ungdomar som jag träffade hade en väldigt felaktig bild av vad Försvarsmakten gör och vad vi står för. Jag har även läst en del på internet angående Försvarsmaktens deltagande på DreamHack, och det är väldigt blandade och delade åsikter om varför vi är där. En del tycker det är bra att vi är där och visar upp oss, en del tycker att de som besöker eventet inte har rätt värderingar för att kunna arbeta inom Försvarsmakten. Jag känner att om vi inte är ute och pratar om vad vi gör och hur det ser ut så kommer bilden av Försvarsmakten fortsätta vara felaktig. När vi hade värnplikt var inte behovet att informera lika stort, då kände nästan alla någon som gjort värnplikt och alla visste vad det innebar. I dagsläget ser det helt annorlunda när vi har ett insatsförsvar och att söka sig till oss är frivilligt. Så för mig är det självklart att vi ska vara ute och möta målgrupper och prata med dem på deras ”hemmaarenor”. Där har de själva en möjlighet att ta kontakt med oss, när vi finns nära till hands. Det blir inte påtvingat utan man kan ta till sig informationen vi har att erbjuda på ett mer lättsmält sätt.   

I vår monter hade vi en testmaskin som testar ens spatiala förmåga, logiskt tänkande och simultanförmåga. Om man fick över 70 % rätt så fick man möjlighet att tävla om flippflops, innebandyklubbor, badshorts, 24 H meal och, enligt mig, det bästa priset – att få en möjlighet att åka med Stridsfordon 90.

Jag pratade med en tjej efter hon hade fått åkt med och hon sa att det var sjukt kul och en upplevelse för livet. När man gör människor så glada som vi gjorde när vi körde folk i stridsutrymmet i vagnen så blir man själv bara glad och vill köra ännu fler. 

Nu när jag har kommit hem från DreamHack och haft tid att reflektera över vårt deltagande på eventet så ser jag det som en självklarhet att vi ska vara där. Jag jämför med många andra mässor och event jag har varit på. DreamHack är speciellt om man jämför med tex Kunskap och framtid i Göteborg. Vissa av de befattningar vi har kräver väldigt specifika kunskaper och människor med de intressena kan vi hitta på DreamHack.

När man även har den möjlighet som jag hade på eventet att träffa personal från flera olika förband inom Försvarsmakten inser man hur bred Försvarsmakten är som arbetsgivare. Vi jobbar med så mycket avancerad utrustning och teknologi som kan vara intressant för DreamHack-besökarna att se.

Josefina Björkstrand. Foto FörsvarsmaktenI framtiden hoppas jag att fler tycker att det ska vara en självklarhet att vi ska vara ute på mässor och event för att skapa personliga möten och kunna svara på frågor och funderingar som finns i samhället. 

Tack för mig!

Josefina Björkstrand

 

23
Feb

Rapport från KFOR HQ

Anmäl kommentar Av:
i Internationellt, KFOR - KS - Kosovo

Här följer en kort rapport om livet som stabsofficer vid KFORs högkvarter i Kosovo. Högkvarteret är beläget på en höjd i nordvästra delen av Pristina. Huvudbyggnaden på Högkvarteret var tidigare motsvarigheten till Svenska Filminstitutet, varför campen i dagligt tal kallas för Camp Film City (CFC). Staben är grupperad i fasta byggnader, men vissa avdelningar finns också utlokaliserade i containers.

Vid Högkvarteret tjänstgör totalt cirka 350 officerare och meniga. Därtill kommer ett stort antal lokalanställda. Högkvarteret är en multinationell enhet, med deltagande från 29 olika länder, varför kommandospråket är engelska.Vi är idag tre svenska officerare som har vår grundplacering vid KFOR-högkvarteret.

Två officerare tjänstgör vid Joint Effect Center (JEC), en avdelning som arbetar med att samordna samverkansteamens verksamhet ute i området samt att svara för KFORs egen samverkan med olika instanser, departement och lokala institutioner. Inom ramen för JEC finns också INFO OPS, vilka ansvarar för framtagande av KFORs kommunikationsplan samt produktion av material, tidningar mm som delas ut till bl.a skolor för att informera om KFORs verksamhet och de budskap.

Undertecknad arbetar som planeringsofficer vid J3, som ansvarar för planering av KFORs kommande operationer, orderarbete, förbands- och individuell träning samt helikopterverksamheten. Vid J3 finns också Joint Operation Centre som leder och följer upp den dagliga verksamheten ute i området. Under hösten och vintern har en av de svenska stabsofficerarna vid JEC bl.a arrangerat möten och interna träningar för samverkansteamen, med syftet att likrikta det arbetssätt som KFOR jobbar utifrån.

 Vid JEC finns också en svensk LNO, samverkansofficer, och som ansvarar för KFORs samverkan med olika myndigheter, bland annat företrädare för Kosovo Police men även företrädare för internationella organisationer som UNHCR (FNs flyktingorgan). LNO understödjer även med kontakter med olika lokala myndigheter i samband med olika typer av träningar/övningar. Bland annat skall KFOR de närmaste veckorna arrangera en övning med flera ingående organisationers deltagande, med temat ”lavinolycka”, och där LNO stödjer med sitt kontaktnät.

Hösten vid J3 präglades mycket av olika träningar, bland annat organiserades en träning för förband som i händelse av oroligheter kan komma att förstärka KFOR-styrkan, men också olika typer av träningar för nytillkommande officerare i staben samt förbandsträningar av varierande slag. Sedan nyårsfirandet var över, har stabsarbetet mer övergått till orderarbete, då ett tyskt förstärkningsförband lämnade Kosovo, och uppgifterna var tvungna att lösas av andra.

Att arbeta i en multinationell miljö och att möta officerare från andra länder är utvecklande och intressant. Ett bevis på att världen inte är så stor framkom inte minst förra veckan, då en amerikansk stabsofficer på J3 sa att han har släkt i Sverige. Efter lite efterforskning visade det sig att släktingarna endast bor ca15 kmfrån Eksjö…

Peter Karlsson, KFOR HQ/J3, Ing2 Eksjö

17
Feb

Stridsfordon behövs i alla våra bataljoner

Anmäl kommentar Av:
i Förmåga, Markstridsskolan (MSS)

Jag läste med stort intresse Johan Hanssons inlägg om behovet av infanteri 13 februari. Särskilt noterade jag tacksamt de berömmande orden om Markstridsskolan. Vi på MSS gör dagligen vårt yttersta för att utveckla och dela med oss av vår kompetens som är så väsentlig för att armén skall kunna lösa sina uppgifter. Arméinspektören kommer inom kort att fastställa Markstridsreglementena för grupp, pluton och kompani som vi utarbetat som grund utbildningen och tillämpningen av stridsförmågan till fots.

Jag delar dock inte uppfattningen som framskymtar att transportsättet är en sekundär förmåga. Stridsfordon är helt nödvändiga för att kunna uppträda i all stridsmiljö. Att försöka förutsäga i vilka miljöer skyddet inte krävs är en rejäl risktagning som jag inte anser vi kan utsätta våra soldater för. Det behöver inte bara vara pansarbrytande vapen att skydda sig mot utan även t ex IED. Splitterskyddet i sig är oerhört väsentligt och krävs ständigt.

Dessutom är stridsfordonet också vapenbärare och kan förstärka striden med direkt eld och därmed öka säkerheten för våra soldater. Fordonet kan bära betydligt tyngre vapen än vad soldater till fots kan. Förbandet ökar räckvidden och förbättrar precisionen.

Således behövs stridsfordonet (band eller hjulgående) i alla våra bataljoner eftersom den ökar överlevnaden dramatiskt och ökar eldkraften.

Det är inte någon självklarhet att stridsfordonsförband skulle ha ett sämre uppträdande till fots än ett icke-stridsfordonförband. Så kanske det var på värnpliktstiden då tiden var begränsad vilket fick följder på våra pansarförband. Idag skall vi med professionella soldater vara lika bra utanför stridsfordonet som i detsamma. På Marksstridsskolan arbetar vi med att utveckla stridsmetoder både uppsuttet och avsuttet och i våra anläggningar som t ex strid i bebyggelseanläggningen i Kvarn kan vi öva båda sätten.

Det är viktigt att vi påvisar de effekthöjningar ett förband utrustat med stridsfordon ger för våra beslutsfattare. Stridsfordonsförband är dyrare och kräver en större logistik men ger bättre överlevnad och bättre eldkraft. Det är faktorer som borgar för att vi överhuvudtaget kan lösa de uppgifter som ligger i framtidens stridsmiljö.

Ronald Månsson Chef MSS

13
Feb

Behov av infanteri idag och imorgon

Anmäl kommentar Av:
i Infanteri, Mark - armén

Grundförmågan för många av de förband vi behöver idag – oavsett fordonstyp – torde i hög grad vara den som infanteriet har stått för; att kunna verka till fots under bistra förhållanden (alla..) med hög rörlighet och stor operationell mångsidighet. Dessutom med relativt små logistiska behov. Transportsättet blir därmed en sekundär fråga, men självklart splitterskydd när miljön så kräver. Detta kräver hård träning och stor anpassningsförmåga – inte främst till ett fordon utan anpassningsförmåga till nya miljöer och förhållanden.

Bakgrund 

I slutet av 80-talet och i början på 90-talet så fördes en ganska intensiv debatt inom Försvarsmakten – i armén i synnerhet – om behovet att splitterskydda arméns manöverförband, i huvudsak infanteriet. Efter ytterligare debatt och ett antal dubbelsidiga övningar mellan infanteri- och mekaniserade förband samt efter framkomlighetsförsök med stridsfordon så drogs ett antal lärdomar: fienden skulle inte längre mötas med lätt infanteri utrustade med pansarbrytande vapen.

Därmed gjordes inköp av Pbv 401 och 501 på 90-talet – totalt anskaffades drygt 1000 Pbv 401 och varav ca 550 totalrenoverades och togs i bruk av Försvarsmakten. När det gäller Pbv 501 anskaffades 350 vagnar vilka alla renoverades. 

Endast 100 Pbv 501 hann levereras till Försvarsmakten innan försvarsbeslut 2000 blev en realitet. I och med nedläggningen av Hallandsbrigaden (I 16, Halmstad), Smålandsbrigaden ( I 12, Eksjö) och Värmlandsbrigaden ( I 2, Karlstad – flyttat till Kristinehamn), så hade vagnarna ingen operativ hemvist. 

Vagnarna blev så stående i torrluftade förråd i ca 10 år innan Tjeckien och Finland köpte en del av dem – resten gick till skroten. 

Sedan tidigare hade – genom försvarsbeslut 1992 (FU 88) – 11 infanteribrigader avvecklats.  Och genom nedläggning av grundutbildningen vid regementena; I 3 (Örebro), I 11 (Växjö) och I 17 (Uddevalla) så försvann också produktionsförmågan vid dessa orter. 

I försvarsbeslutet 1996 försvann ytterligare tre Infanteriregementen med brigader; I 4 med Livgrenadjärbrigaden (Linköping), I 15 med Älvsborgsbrigaden (Borås) och I 20 med Lapplandsbrigaden (Umeå). 

I och med försvarsbeslutet 2004 så kom också I 5 och Fältjägarbrigaden (Östersund) att läggas ned. I 22 hade för övrigt försvunnet redan i FB 2000 med sina gränsjägarförband. 

Läget idag 

Idag utbildas arméns manöverförband till huvuddel vid P 7, P 4, I 19 och delvis vid K 3 och Livgardet (I 1). Sex av de sju manöverbataljonerna är mekaniserade i olika grad och stridsvagnarna (tre komp) har brutits ur bataljonerna.  Den lätta manöverbataljonen får tillsammans med de två lätt mekaniserade bataljonerna anses utgöra dagens infanteri. 

Men den utmanande frågan man måste ställa sig är: hade vi med facit i hand, med tanke på omvärldsutvecklingen och hotbilden och med tanke på förmågebehovet – lagt ner samma förband igen runt om i Sverige? Behovet av välutbildade soldater för markstrid som kan agera i alla terräng- och klimattyper som har stor anpassningsförmåga har bevisligen ökat. Lätt infanteri, jägar- och specialförband besitter i högsta grad en efterfrågad förmåga. 

Även om vissa av de kvarvarande förbanden i armén utbildar lätta manöverförband idag, så har den allra största delen av kompetensen bland befälskåren försvunnit. Markstridsskolan gör en heroisk insats att tillsammans med förbanden behålla och utveckla förmåga och kompetens. Men jag tror inte att man kan komma i närheten av den både breda och djupa kompetens som fanns inom infanteristrid i symbios mellan gamla InfSS och infanteri- och jägarförbanden. Jag tror vi hade behövt behålla ytterligare något genuint infanteriförband – det hade Armén och Försvarsmakten mått bra av, en produktionsplattform som också kunnat vara ”Center of Exellence” tillsammans med MSS-Kvarn. Det finns därmed också en inte obetydlig koppling mellan hur grundorganisationen är designad & strukturerad och vår förmågeutveckling – det är däremellan det finns en konstruktiv interaktion. 

Det är inte lätt att blicka framåt och fatta bra beslut grundande på säkerhetspolitiska övervägande med beaktande av rådande trender i krigföring. Om så vore fallet hade nog vår grundorganisation sett lite annorlunda ut idag – men som sagt – det är alltid lätt att vara efterklok.

Övlt Johan Hansson HKV LEDS INRI