Ludwig Naess, 1:e Sergeant, beskriver nedan sina erfarenheter, och frustration kring några frågor kopplat till GMU:
”- Bunden hund är alltid argast” lyder ett gammalt svenskt ordspråk.
Detta inlägg kan redan nu skönjas vara ett i affekt, ett resultat av frustration och vanmakt inför det kritiska personalläge och rekryteringssystem vi har i Försvarsmakten.
Jag är i dagsläget gruppchef i en GMU-pluton och arbetar vanligtvis på ett fartyg i södra Sverige. Jag är en produkt av värnpliktssystemet och SOU.
I egenskap av gruppchef har jag haft förmånen att tala direkt med rekryterna och fråga om varför dom är här, utan de förhoppningsvis inställsamma svaren som kan ges på Rekryteringsmyndigheten för att tillåtas bli antagen till GMU.
De svaren och förklaringarna som kommer fram är dock en aning oroande. Många har inget intresse av att ta en anställning utan ser detta som bra merit på vägen ut i annan verksamhet, må det vara högskolestudier som tillbaka till gamla arbetet. Personligen så börjar här en känsla av likgiltighet inför uppgiften jag ställts inför, välla upp och jag ställer mig frågan; vad håller vi på med egentligen? Det finns inget egensyfte i att utbilda dessa ungdomar bara för att utbilda dom i markstrid, samt introducera dom till en arbetsplats de uppenbarligen inte vill vara en del av.
Det leder mig till nästa fråga; Vad ställer man för frågor på Rekryteringsmyndigheten egentligen?
I min värld så är det denna fråga som skall ställas: Kommer du ta anställning inom Försvarsmakten efter genomförd GMU? (Om ja) Bra, här är ett kontrakt. Detta kontrakt binder dig till utbildning (6 mån) och provanställning (6 mån). Under utbildningtiden får du ”rekrytförmåner” och under provanställningen normal ingångslön för en soldat/sjöman. Försvarsmakten kan när som helst avsluta ditt kontrakt och anställning under perioden.
Har vi verkligen råd med verksamhet där vi utbildar, i majoritet, ungdomar till något som vi i slutändan inte får dra nytta av? Vi tar samtidigt och binder upp resurser från den verksamhet som genomförs på förbanden, fartygen och flottiljerna för att bemanna upp organisationen kring tidigare nämnd utbildning. Är detta rimligt?
Jag anser att det inte är det.
Inititalt när vi på bemanningsuppdrag till GMU-kompaniet kom så fick vi höra att ”Detta är det viktigaste uppdraget inom Försvarsmakten” helt enkelt för att vi måste ha mer personal. Dock finns det inga möjligheter för oss till avskiljning av de som antingen inte klarar av eller vill arbeta inom myndigheten. ”Sållningen är redan gjord” fick vi och än värre, rekryterna höra! Vi är bakbundna av en villefarelse om att alla som gör GMU vill och kan arbeta hos oss. Är detta en myndighet som förser civila med stridsutbildning att nyttja i civila livet? Självklart borde svaret vara att så är det inte, men dessvärre känns det som vi har blivit just det i fallet GMU.
Om man tar in ny personal till någon annan myndighet, företag, organisation etc. och personen i fråga under utbildningsfasen säger att den inte planerar att arbeta kvar efter denne är klar och redo att sättas i arbete, så skulle den personen omedelbart få packa ihop och lämna. Inte sant? Dock gäller inte detta i Försvarsmakten, då vi utbildar för anställning och alla ska erbjudas anställning, vare sig dom vill eller inte. Vad håller vi på med?
Är det jag som 1:e Sergeant som inte förstår bättre eller är detta målbilden för GMU? Utbildas för att utbildas?
Jag vill föreslå lite saker för att möjligen få någorlunda rätsida på detta.
1: Rekryteringmyndigheten, ställ frågor som guidar oss fram till att få tag i personal som faktiskt tänker stanna. Ställ inte frågor som ”kan du tänka dig att arbeta hos Försvarsmakten?” utan peka med hela handen. ”Tänker du ta anställning?”
2: Rekrytera inte efter hur många som perioden kräver. Ta in fler och sen sker sållning på plats. Det är vi som är på plats som ska arbeta med dessa människor och det är ganska rimligt att vi har bättre koll på vad som krävs för att vara en god medarbetare. Dessutom lär vi känna de intagna på ett bra mycket djupare plan än de som tar in dem.
3: Ge respektive GMU-kompani möjligheten att forma de medarbetare som vi skall få. Ett gemensamt utbildningssätt är bra om man planerar att arbeta i ett annat vapenslag, dock är dessa rekryter redan riktade mot en tjänst från första början. Det är ett märkligt synsätt att ge en gemensam utbildning när dom är riktade mot annat arbete som nu sker i flottan. Vi har inte mycket nytta av en sjöman som kan markstrid.
4: Utbilda Rekryteringsmyndigheten så de faktiskt vet vad de skickar in rekryterna på. Allt för ofta kommer de till kompanierna och har fått helt fel information om vad deras framtida tjänst innebär. Detta lämnar en dålig eftersmak hos rekryten som känner sig lurad och knappast ökar chansen till att de stannar kvar.
Vill påpeka att detta är ett upplevelseinlägg av vad jag ser på ”golvet” i mitt kompani. Varken kan eller vill påstå att detta är fallet på fler kompanier än mitt eget.
/Ludwig Naess, 1:e Sergeant i Hans Majestäts Kungliga Flotta.
