I Tidskrift i Sjöväsendet N:r 4 2012, som utges av Kungliga Örlogsmannasällskapet, skriver att antal unga officerare och sjömän om vad de anser behöver göras i olika marina frågor. Jag har tidigare här på Marinbloggen kommenterat en av dessa artiklar (Tema TiS – Hur får vi våra Sjömän att stanna). Här kommer nästa del i min uppföljning av dessa artiklar.
Denna del är skriven av kapten Anders Persson från tredje sjöstridsflottiljen och handlar om hur vi höjer statusen på lärarna på Sjöstridsskolan och därigenom gör jobbet där attraktivare.
Anders listar upp flera orsaker till att officerare hellre vill jobba ombord, än att vara lärare iland. Lägre inkomst, att man tappar kontakten med besättningskollegorna, möjligheter till utveckling och en allmänt lägre status är några av de saker som tas upp. Anders ger även egna förslag till lösningar.
Anders inlägg återfinns i sin helhet tillsammans med övriga här (som pdf).
Jag vill här ge er min syn på något av det som Anders tar upp i sin artikel.Låt mig inleda med att tydligt och med kraft framföra att majoriteten av instruktörerna vid SSS idag har all anledning att känna stolthet över sin insats i lärar- och instruktörsrollen. Enligt min uppfattning är de välutbildade, professionella och uppvisar övervägande mycket god yrkeskunskap och läraregenskaper. Dessutom verkar huvuddelen av dem trivas mycket bra med sitt jobb. Anders artikel pekar emellertid på något mycket viktigt.
För örlogssjömän är och har sjötjänst ofta upplevts och talats om som det bästa man kan göra och motvarande gäller även för amfibiesoldater avseende trupptjänst. Denna uppfattning är i grunden positiv, men innebär inte att man kan eller ska räkna med att göra en hel karriär enkom till sjöss eller på trupp. Ett sådant system kommer förr eller senare att kollapsa på grund av ett undermåligt inflöde, såväl vad avser kvantitet som kvalitet. Dessutom saknar de flesta av dem som i detta ”hörs mest” egen erfarenhet av instruktörs- och lärarbefattningar iland.
För att helheten ska fungera krävs en stabil försörjning av duktiga lärare som kontinuerligt utbildar nya soldater, sjömän och officerare efter förbandens behov och tilldelning. Självklart är det optimalt om vi kan hitta formerna för att rotera våra bästa medarbetare mellan lärar- och förbandstjänst, vilket det också ska läggas kraft på för att åstadkomma. Det måste finnas en tydlig koppling till förbanden vid SSS och vice versa, annars riskerar vi att tappa erfarenheter, utveckling, kunskap och effekt.
Handen på hjärtat – vem av oss vill inte ha den bäste och främste inom aktuellt område som lärare och instruktör?! Någon annan uppfattning förefaller mig helt snedvriden och världsfrånvänd! Jag påstår att det ska vara meriterande att ha varit lärare, men jag påstår också att det i realiteten är fallet just nu – även om alla i vår organisation kanske inte hunnit ta in och förstå detta. Sannolikt kommer detta faktum att bli ännu tydligare i vårt nya befälssystem, där antalet platser på utbildningar är begränsat, mot bakgrund av antalet tillgängliga befattningar på nästa eller samma nivå, och därför måste tilldelas dem med en tydligt bevisad god kompetens och skicklighet i sitt yrke och på sin nivå. Av dessa kommer som ett tungt urvalskriterium definitivt att krävas en god förmåga och vilja att, då organisationen har behov, tjänstgöra som lärare och mentor till andra kollegor. Detta är och kommer definitivt framöver att vara en kvalitet med mycket högt meritvärde. Vid nomineringar till utbildningar, inklusive nivåhöjande utbildning, samt uttagningar till befattningar är en god vitsordad tjänstgöring som instruktör och lärare en klar merit. Den som varit klok nog att skaffa sig denna med gott resultat har således i sig själv gjort en bra investering för framtida utveckling och möjligheter.
Anders skriver att ”Bra lärare är grunden till bra sjömän och officerare ombord!” Det tycker jag är helt riktigt. Vi måste alltså i vissa lägen prioritera behovet av duktiga lärare och instruktörer vid SSS, för att möjliggöra vårt behov av väl utbildade sjömän, soldater och officerare till de marina förbanden. Detta behov är styrande och avgörande för beredskapen och insatsförmågan vid förbanden. Utan väl utbildad personal kan vi inte lösa våra uppgifter på ett bra eller säkert sätt – allt kommer att äventyras – såväl kvalitet som verksamhetssäkerhet, vilket måste vidmakthållas upp till godkända och beordrade nivåer.
Tillsammans måste Marinens chefer i nära samverkan med sin personal snabbt hitta formerna för en sund, väl planerad och fungerande rotation mellan förbands- och instruktörs-/lärartjänstgöring vid SSS. Att under viss tid tjänstgöra som lärare och instruktör vid SSS är och ska ses som en självklar, viktig och meriterande del av karriären, oavsett vilken kategori man tillhör. Detta är även viktigt och prioriterat för att fylla upp vakanser och inte drabbas av nya vid förbanden.
Det håller således inte med en attityd som tar sin form i att ”någon annan ska vara lärare och instruktör, bara inte jag” – om det nu finns en sådan hos någon i organisationen. En än värre situation är det om chefer har denna uppfattning och attityd samt dessutom förmedlar den ut till medarbetare i sin organisation. Där vill vi inte självklart inte hamna! Fundera en stund över hur långsiktigt en sådan organisation klarar sig.
Kanske uppfattar också någon att den personalsituation vi har, gör att man känner sig som att man ”sviker” besättningen eller arbetslaget, när man lämnar fartyget eller enheten för en instruktörsbefattning. Om denna uppfattning får fäste är det mycket illa. Någon måste emellanåt under en period lämna fartyget, enheten eller kompaniet för instruktörstjänstgöring vid SSS, för att där lära upp ny personal – i annat fall kommer på sikt inte övnings- och insatsverksamheten vid förbanden att kunna genomföras över huvud taget.
Det duger alltså inte alls att gå omkring och ”tycka” och uttala sig negativt om att lärar- och instruktörstjänst vid SSS är något oviktigt eller ointressant, som man därför vill hålla ifrån sig, när en sådan uppfattning och attityd i grunden är helt felaktigt och fullständigt förödande för Marinen.
Min bestämda uppfattning är därför att vi snabbt och på bred front inom Marinen måste få till en klar och tydlig insikt och vid behov en attitydförändring – på alla håll och kanter där behovet finns! – men framför allt med omedelbar gemensam snabbstart aktiviteter åt rätt håll bland marinens förbands-, bataljons-, divisions-, fartygs- och kompanichefer.
Insikten om att utan en väl fungerande utbildning vid SSS kommer Marinen i än högre grad att ”ligga stilla” är väsentlig. Åtgärder för att säkerställa en väl fungerande utbildning vid SSS är lika viktiga. Dessa måste vi fixa tillsammans!
Mitt varma tack till kapten Anders Persson för ett bra inlägg och engagemang. Jag tror och hoppas att det kommer att leda till både bra diskussioner, insikt och åtgärder, men framför allt en attitydförändring i vår organisation.
Jan Thörnqvist
Marininspektör
