I Bro finns i stort inte några lediga hyreslägenheter och låga löner gör det omöjligt att köpa en bostadsrätt. Till hösten kommer flera hundra soldater att sakna bostad.
Läget vid Livgardet är tyvärr inte något undantag. Det känns typiskt för försvarspolitiken att värden – Fortifikationsverket – sorterar under Socialdepartementet.
7 maj 2012: Högkvarteret svarar om gummimadrassen / Erik Lagersten
Ett brev har kommit till Svenska Dagbladet som påtalar några omständigheter kring våra soldaters bostadsförhållanden, skriver informationsdirektör Erik Lagersten i en replik med anledning av artikeln ÖB råder: Ta med gummimadrassen (6/5):
Om soldatlöner, villkor och förutsättningar kan man tycka mycket och varje del är föremål för ständig prövning. Följande stämmer för boendet: Under rekryten (tre månader) har soldaten fri kost och logi. Efter genomförd utbildning är soldaten anställd och har lön. Liksom andra anställda i samhället är det då upp till den enskilde att själv svara för sitt boende och betala för sin mat.
Fortifikationsverket erbjuder, när så är möjligt, boende på förband. Men det är långt ifrån alla soldater som önskar detta, det är ingen rättighet och behovet varierar väldigt. De flesta vill helt enkelt bo på ”stan”. Boendet, i kommunal eller annan samverkan, är en av de frågor som står högt på dagordningen framöver men lösningen är nog inte logement för anställda soldater.
9 maj 2012: Claes Arvidsson svarar om ÖB och gummimadrassen / Claes Arvidsson
I artikeln ÖB råder: Ta med gummimadrassen tog jag upp problemen för de GGS/K:are på Livgardet som av olika skäl vill eller måste bo på logement (6/5). Nu har hyresvärden Fortifikationsverket tagit bort sängarna så det är gummimadrassen som gäller. Det vill säga fram till någon gång i höst då ”kontrakten” kommer att sägas upp.
Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten inkom med en replik.
När jag läste den kom jag omedelbart att tänka på den enkät som Försvarsmakten gjorde om hur den uppfattas som arbetsgivare. Resultatet var nedslående. Av repliken att döma är det tydligt att Försvarsmakten har en lång väg att gå för att bli den gode arbetsgivare som man säger sig vilja bli.
Lagerstens bemötande av kritiken kan sammanfattas med orden: So what. I yrkesförsvaret är det inte vårt problem utan den anställdes, att ordna med boende.
Lagersten pekar på att boende på logement inte är något som mer allmänt efterfrågas. Och det är sant (särskilt inte med tanke på ett reglemente som statuerar största möjliga opersonlighet), men det betyder inte ÖB kan slå sig till ro. Bostadsfrågan påverkar personalförsörjningen.
Låglöneprofilen omöjliggör för de flesta att köpa en bostadsrätt. Hyresrätt, ja, vi vet alla hur lätt det är att få tag på ledig lägenhet. Och dessutom ska hyran ju betalas. I stället bor man kanske hos mamma och pappa, kanske långt borta, i helgerna, men vill ha en övernattningsmöjlighet i veckorna. Kanhända vill man övernatta efter en hård dags övning i stället för att pendla hem och tillbaka tidigt nästa dag.
I en annan tid fanns det lösningar som befälshotell och befälslogement för dem som då var anställda i försvaret.
Låglöneprofilen bidrar också till att diskrepansen mellan levnadskostnader och inkomst blir för stor och att soldater väljer att hoppa av. Det kan innebära att två års utbildning och träning kastas i sjön. På Livgardet är det enligt uppgift många som inte vill men av ekonomiska skäl känner sig tvingade att säga upp sig till hösten. Livet går inte i hop.
Att inte bry sig är nedlåtande mot de anställda och sett ur ett försvarsperspektiv är det kapitalförstöring. På sikt är det knappast bra för rekryteringen. Hur Försvarsmakten agerar som arbetsgivare sprider sig. Typ uteblivna löner och jourarbete utan betalning.
Erik Lagersten skulle antagligen svara: So what. Det är en fri arbetsmarknad med anställda som kommer och går.
10 maj 2012: Replik: Högkvarteret en gång till om gummimadrassen / Erik Lagersten
Att debattera med Svenska Dagbladets ledarredaktion är ibland som att spela bordtennis med ping-pongboll där motståndaren byter till tennisboll för att förstärka returen, skriver Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten.
Problematik med övnings- och tillfällig förläggning som Claes Arvidsson lyfter i sitt svar har sina svårigheter. Det gäller all vår verksamhet, för stående förband, när Hemvärnet övar eller när våra tidvis tjänstgörande soldater har repetitionsutbildning. Men det är för att fortsätta med sportmetaforer, ”ett annat bollspel”. På en del förband är detta enkelt med tillgång till goda ytterförläggningar, befälshotell eller lediga logement, på andra ställen är det nu inledningsvis skohorn som används för att få plats vid tillfällig belastning.
Men eftersom Arvidssons ”gummimadrass” var en fråga kring permanentboende för kontinuerligt tjänstgörande soldater, heltidsanställda, var mitt första svar kopplat till detta.
Jag skrev att varje del i reformen, som löner, är föremål för ständig prövning liksom att boende står högt på dagordningen framöver. Jag skrev också att boendet huvudsakligen måste finna sina lösningar på den ordinarie bostadsmarknaden där inte minst kommunala- eller stiftelse-initiativ kommer att vara avgörande. Detta är ett arbete vi driver på, inte minst för att vi är mycket medvetna om den problematik som gäller för ungas insteg på bostadsmarknaden, där lönen är en avgörande del för framgång. Något som inte enbart är ett unikt faktum för Försvarsmaktens medarbetare och som Svenska Dagbladet bör betänka innan ropen ”bostad åt alla” skallar.
I de förbandsbesök jag på senare tid genomfört på bland annat Södra skånska regementet och Ledningsregementet var samtliga jag mötte, med något undantag, överens om att boende utanför regementet var att föredra. Det löstes genom pendling, egna lägenheter, delat boende eller som inneboende. Någon ville bo kvar i veckorna på enklare boende (enrum) då egna lägenheten var långt borta.
För mig är det inte nedlåtande att vara tydlig med att Försvarsmakten inte erbjuder anställd personal fria bostäder som princip och att vi arbetar tillsammans med kommuner, stiftelser och andra myndigheter för att finna attraktiva lösningar på våra förbandsorter. Jag vidhåller nämligen att en anställd soldat som ska arbeta i Försvarsmakten i 6-8 år ska hitta boende som håller och som är anpassat för den enskilde. Logement är tillfälliga lösningar under utbildning eller övning för de allra flesta.
Vad jag har skrivit om uteblivna löner och ofullkomligheter som drabbar den enskilde soldaten framgår till exempel av bloggen ”Försvarsmakten kommenterar”. Mycket lite av ”so what” och mer av ”what the hell”.
11 maj 2012: Replik: Soldatyrket inget är inte vanligt jobb / Sven Lundin Infanteriofficer vid Livgardet
Det är med stor sorg jag har följt debatten på SvD:s ledarsida om soldaternas vardag och särskilt deras boende, skriver Sven Lundin som är infanteriofficer vid Livgardet i en replik.
Det känns som att bägaren har runnit över. Att vi aldrig kommer tjäna mycket pengar, ha de resurser vi skulle vilja ha eller de absolut senaste prylarna kan både jag och mina soldater förstå och till viss del även acceptera. Att Försvarsmakten, vår egen arbetsgivare, medvetet lägger hinder i vägen är en helt annan sak.
Vi måste sluta låtsas som om soldatyrket är som vilket annat yrke som helst. Majoriteten av mina soldater är unga killar och tjejer som inte har någon rimlig möjlighet att skaffa ett boende i Stockholm med en lön som ligger på straxt över 12 000 kr per månad.
Anledningen till att soldaterna inte får bo kvar på logementet, åtminstone på mitt förband, påstås vara behovet av övernattningsmöjligheter åt tidvis tjänstgörande enheter och hemvärnsförband som behöver platsen då de genomför repövningar.
Om detta skall ske på bekostnad av att en stor del av de duktiga yrkessoldaterna – som har valt att viga sina bästa år åt att riskera livet för en struntsumma – slutar, så ser jag inte riktigt poängen med ett yrkesförsvar. Att tillhandahålla en enkel övernattningsmöjlighet, även om det inte är en rättighet, tycker jag inte är för mycket begärt.
Jag förstår att logementsbeslutet kanske inte får samma konsekvenser för soldater i Boden som för för förband i Stockholmsområdet. Här är detta ett reellt problem – oavsett hur många soldater som informationsdirektör Erik Lagersten har träffat som vill bo på ”stan”.
Missförstå mig inte: Det är inte så att alla vill bo på logementet, många vill ha en egen lägenhet, men de flesta har inte något val. Försvarsmakten säger att att man tittar på alternativa lösningar i samarbete med kommuner och fastighetsbolag men det kommer att ta tid. Tid som vi inte har om soldaterna inte under tiden kan bo på logement.
När man sedan betänker det sätt Försvarsmakten har genomfört utflyttningen från logementen på (turerna kring detta skulle kunna fylla en hel säsong i valfritt samhällsgranskande program på TV) blir man inte mindre förbannad.
En annan anledning som har nämnts är oron över att det skulle bildas en soldatsubkultur med människor som efter några års liv i Försvaret boendes på logementet skulle få det svårt att återgå till ett normalt civilt liv. Detta Ramboscenario låter som taget ur just filmens värld.
Utöver detta har Försvarsmakten även beslutat att ta bort en annan hörnsten i varje militär enhet: Förbandsandan. Minsta försök att skapa laganda med hjälp av t ex förbandsgemensamma träningskläder eller plutonsfanor som både soldater och officerare kan samlas kring och känna stolthet över, motarbetas med hänvisning till Försvarsmaktens grafiska profil (att vi har råd att hålla oss med en grafisk profil samtidigt som vi kör trafikfarliga terrängbilar från mitten av 70-talet och skidor från 30-talet är för mig obegripligt) och bristen på koncerntänkande.
Militärer i allmänhet men officerare i synnerhet, fostras att aldrig gnälla och ständigt gilla läget, men det känns som många på mitt förband börjar nå sin gräns. Tyvärr verkar det som det gamla försvarsordspråket ”Världens bästa jobb – världens sämsta arbetsgivare” återigen kommer till sin rätt och det kan nog vara läge att ändra på det om man vill verka, synas och respekteras i de egna leden i framtiden.
