Hej alla läsare!
Detta är skrivet från någonstans i atlantens stora vågor. Vi som skriver detta heter Felix Thoregren och Jakob Lindberg. Som ni säkert förstår så är livet på sjön allt annat än enformigt. Vi tänkte beskriva en dag ute till havs för er. Sedan klockan 0500 har vi knappt rört oss i hemriktining varför får ni veta senare i detta brev.
Jag (Lindberg) purrades 0330 för att gå på vakt. Till nattskaffning blev det en varm macka för att sedan ställa sig 20 meter upp i masten där det gungade friskt. Jag såg hur båten sköljdes över med fyrameters vågor medan jag stod uppe i masten och höll i mig med all min kraft. Senare under vakten kom ett riktigt busväder in. Det ösregnade ner och alla kläder vi försökt hålla torra var nu dyngsura.
Jag (Thoregren) purrades 0700 efter att genomlidit en tuff kväll med vakt från 2000 till 0000. Väcktes av ett rop ”alleman på däck” Kände av illamåendet från sjösjukan men tvingade mig själv upp på däck. Inte ens hann jag slänga i mig frullen innan jag sattes i arbete på grund av att seglet hade gett sig vika och fått en reva i sig... suck…
Tidpunkten är nu 1100. Thoregren är uppe i masten och Lindberg var nere på däck. Snickaren gav oss de mindre goda nyheterna om att vi var tvungna att segla tillbaka mot Teneriffa, Anledningen var att satelliten inte hade signal med vår båt, Det hade varit en katastrof då vi inte hade kunnat skriva resebrev utan den. I en och en halv timme var vi alla oerhört nere. Vissa grät. Andra var helt uppgivna. Dock kom räddingen i vår duktiga besättning som lyckades lösa det tekniska strulet. Efter det var vi tvungna att hala ner seglet som heter gaffelfocken som Thoregren skrev om. Detta tog sin tid då några 100 kilo segel skulle fästas och hissas. Efter många om och men är vi på kurs igen på väg hemåt.
Saknar er hemma i KalleK samt nära & kära.