323 Schulze här, klockan är 02.36 och jag har precis gått av som rorgängare. Idag är det lite kallare ut än vad det har varit de andra dagarna, kan också vara att jag är lite mer trött idag. Vi har precis gått in på dygn 3 och jag tycker tiden går bara mer och mer sakta. Under dessa 3 dygnen har jag både fått testa på sjösjuka och trötthet som aldrig förr. Jag har varit sjösjuk i ungefär 2 dygn och min trötthet är fortfarande inte över. Även fast vi inte gör så jobbiga grejer så är man trött ändå.
Sedan jag fick reda på att vi skulle segla hem från Teneriffa till Sverige så har jag tyckt att det har varit väldigt jobbigt. Även fast jag tycker det är rätt kul och vi är ett väldigt härligt gäng så känns det ändå tungt. Jag saknar min familj där hemma och min kille, men det jobbigaste är nog att inte kunna prata med dem på samma sätt. Vår sattelit gick i sönder dag 2 och vi behövde nästan vända tillbaka mot Teneriffa igen men de löste satteliten rätt snabbt och vi satte kurs mot Sverige igen. Men vi kan inte ringa hem på samma sätt som om vi hade haft täckning vilket är lite jobbigt.
Så till min familj där hemma, jag lever, jag mår bra och vi är snart hemma (hoppas jag). Jag saknar er och jag hade gärna snackat med er varje dag om det hade gått. Anton, jag saknar dig väldigt mycket.
Nu ska jag gå på mitt pass som utkik den sista timmen sen får jag sova lite igen, har inte vågat klättra upp i masten när det är större vågor eller mörkt, men förhoppningsvis imorgon.
Hoppas alla har det bra så ses vi snart igen.