Resebrev HMS Gladan 2013-12-03.
Skeppstid: kl 0130
Läge: N 18° 27´ W 058° 19´. Avstånd Las Palmas: 2430 nm. Avstånd St Barth: 260 nm. Avstånd Cape Verde: 1900 nm. Avstånd Ekvartorn: 1107 nm. Tillryggalagd distans: 2692 nm
Kurs: HK 261. Fart: 8 kn
Väder: Varma vindar, nordostlig dyning.
Temperatur luft: 26°C. Temperatur vatten 27°C. Temp inombords akter: >33 gr
Vindriktning: ostlig. Vindstyrka: 2-5 m/s
Segelsättning: Storstängstagssegel, Klyvare och Stagfock. Maskindrift.
Godafton alla läsare där hemma!
Ikväll tänkte vi dela med oss av en del av vardagen här ombord genom att berätta om livet som utkikspost.
Under ett vaktpass som vanligtvis är fyra timmar, roterar fyra personer på fyra poster (en post/timme) varav en av dessa är utkik, vilket man enligt sjölag alltid måste ha ombord på alla fartyg. Med lite överslagsräkning kan man konstatera att varje elev ombord efter dessa 17 dagar spenderat totalt ca 35 timmar som utkikspost. Man kan då välja att hålla utkik längst fram på backen, eller från förtoppsmasten. Väljer man det senare är man den person ombord som mest utsätts för väder och vind, och visst kan det vara jobbigt när det regnar eller blåser mycket, men man får mycket tillbaka andra gånger.
Denna stund och plats är ungefär den ända tiden som du får och kan vara helt själv, vilket många uppskattar och värdesätter. Annars bor vi, lever, äter, sover och arbetar ihop under dygnets alla timmar.
Att klättra upp i masten och sedan kunna titta på fartyget ovanifrån ger ett annorlunda och roligt perspektiv. Hur många av er därhemma tillexempel har någonsin sett ett uppspänt segel ovanifrån? Att stå däruppe (eller snarare klättringen upp och nerför) är ett adrenalinpåslag för de flesta, men ingenting slår frihetskänslan av att stå däruppe och känna vinden mot ansiktet och se Atlanten sprida ut sig så långt ögat kan nå.
Man hinner även se mycket olika vackra vyer och skiftande väder uppifrån förmasten. Man ser solen gå upp och ner och färga himlen på de mest fantastiska sätt, moln som bildas och upplöses, regnskurar i när och fjärran. Vi har sett blixtar, regnbågar, månhalo och nästan alla solsystemets planeter. Månens upp och nergång är en fröjd på natten då den ser större ut och har annan färg än mitt i natten. Venus lyser ovanligt starkt (magnitud på -4.4) så det bildas en ljusstrimma i vattnet likt en mångata. Eftersom man står vakt under olika timmar under natten kan man se hur hela himlavalvet roterar kring Polaris (polstjärnan) och allt som ligger i öster går upp, medan allt som ligger i väster sjunker. Mitt på dagen när solen står som högst och lyser rakt ner i havet ser man den klarblåa färgen Atlantvattnet har som är något av det vackraste jag sett, aldrig har jag sett ett så blått hav! Man ser dyningarna, som från backen verkar stora som berg och dalar, minimeras till småvågor när man står på 15 meters höjd. I gengäld så känner man dock av dem mer uppe i masten, eftersom rullningarna på däck flerdubblas uppe i masten, ibland kan man gunga flera meter från sida till sida, då gäller det att hålla i sig!
Från förmasten ser man även lite mer av andra varelser som lever och frodas ute på Atlanten. Man ser hur flygfiskarna flaxar iväg så långt som upp till 40 meter, man ser delfinflocken (eller stimmet?) från ovan då de nyfiket passerar skeppet, eller kanske till och med stannar en stund för att surfa med i vågorna. Men det häftigaste är när det kommer fåglar förbiflygande mitt ute på havet långt från närmsta land, då står man i höjd med dessa medan de glidflyger runt omkring en.
När man klättar upp i masten och kommer bort från alla ljud på däck; motorns tuggande, skrammel från byssan, skepparens pipa, halvdäckarnas segeltaktiksnack, träningsmusik mm möts man istället av helt andra ljud. Vinden som viner bland stag och vant, vågorna som bryts mot fören. Gladans egna språk gör sig hört; gnissel här, knak där, knarr, duns, klonk, sträck och segelfladder. Ibland då det inte blåser mycket står bommarna och gafflarna och slår och då skakar det till i hela riggen så man får sig en rejäl påminnelse om hur beroende man är av vinden, vädret och fartygets alla delar.
Men något av det bästa med att stå så högt upp är att man kan titta ner på fartyget. Under natten händer där inte så mycket (vanligtvis), men på dagen däremot kan man med stor behållning se hur lunken fortskrider ombord med allas respektive sysslor. På morgonen ser man ett gäng hålla på med rengöring på däck. Efter varje måltid ser man folk som diskar och försöker hålla i sig själva, diskbaljor, och separera ren och smutsig disk, detta kan man ha mycket roligt åt de dagar som det rullar lite mer. Man ser någon som putsar mässing (ett arbete utan slut..), någon som handtvättar kläder, några som står och samtalar över en kopp kaffe, någon ligger och läser i solen, en elev som har trotsat värmen nere på trossbotten och sitter uppe på däck och räknar istället, men har fullt sjå att hålla i passare, pennor, transportörer, miniräknare samt lösblad så de inte blåser alternativt rutschar iväg. Någon ägnar sig åt tamparbete, någon står i duschkö, någon tar en solhöjd med sextant, någon borstar tänderna, någon skär upp och äter en mango, några tränar, kören samlas för sångövning . Rorgängaren för sin ständiga kamp mot fartyget om vilken kurs som man bör hålla, den Vakthavande Officeren står på den typiska ”VO-platsen” där man har översikt över alla instrument samtidigt som seglen. Skepparna går och drar i tampar och kollar så att seglen ser bra ut och är rätt skotade, kockarna inventerar bland frukt och grönsaker på däckshustaket eller bär disk och mat fram och tillbaka. Astronomilärarna har genomgång eller rättar uppgifter på halvdäck, fartygsläkaren går och delar ut allas bloggkommentarer (för övrigt dagens mest uppskattade stund, så fortsätt skicka in era kommentarer!), brassen rondar maskin eller faller på arbetet på däck. Har man tur som utkik kan man till och med få sällskap uppe i masten av någon som tex ska beslå ett segel eller göra riggrond.
Såhär kan en typisk dag på Gladan se ut. Sen finns det ju de mer ovanliga sakerna som händer också, till exempel då någon utropar ”Val om babord!” och alla släpper vad de än sysslar med för att springa och kolla så att båten nästan får slagsida. Eller som idag då vissa roade sig med att blåsa upp en uppblåsbar pool på däck för att kunna svalka sig. Till det lite ovanligare hör även att slå/gippa dvs vända med fartyget (händer inte så ofta då man ska gå på samma kurs i över 2000 sjömil..) samt att hissa eller bärga segel. Då förvandlas den vanliga skonertlunken till en febrilt arbetande myrstack när alle man kallas upp på däck och man kan se tampar som storsegelfallet bemannas av upp till nio personer! Tampen och alla människor slingrar sig likt en orm på däck för att sedan dras samtidigt av alla i takt till skepparens pipa. Idag hörde även till ovanligheterna ett skarpt brandlarm som fick alla snabbt på fötterna. Tack och lov var det ingen brand utan endast en temperaturgivare som gav utslag i maskinrummet (inte konstigt kanske när kylvattnet är 28 grader), så från och med nu måste vi köra med maskinluckan öppen vilket väsnas på halvdäck. Ytterliggare en fördel med att hålla sig till utkikspostandet.
Nu är det en dag kvar på denna Atlantpassage, vilket leder mig lagom avslutande till den absolut största anledningen till att vara utkik i förmasten; som utkik i masten ser du ”bortom horisonten” och kommer således bli den absolut första personen som ser land dyka upp i fjärran. Efter 18 dagar till sjöss anar ni inte hur mycket vi ser fram emot att få höra, eller själva skrika ut den klassiska punchlinen om vi har turen att stå där uppe; ”SKEPP OHOJ! LAND I SIKTE!!!!”
God natt,
3:e Vakten genom flaggkadett Helena Bergström
VO kommentar: Det blev ett långt resebrev denna gång, men det är mycket bra skrivet. Vi har som det skrivs problem med att brandlarmet går i maskin vid höga belastningar. Temperaturen blir för hög. Detta medför att vi kör med öpen nedgångslucka till maskin, vilket skapar buller på halvdäck. Hörselproppar gäller.
I övrigt snurrar allt på bra. Vi är nu inne på vårt 18 dygn. Tanken är att vi under onsdagen skall gå in och ankra utanför Gustavia på St Barth. Det känns nästan overkligt att vi snart är framme och kan komma iland. Bilder från HMS Falkens besök förra året är fantastiska att se. Det här kommer att bli trevligt. Och vi kommer att kunna ringa till Er alla. Bara det........
En hälsning till alla mina där hemma. Snart är det slut och då får ni dras med mig på heltid.......Planen för 1 kvartalet nästa år är ändrad. Mer hemma! PoK Annelie!
L Saager / 4.O
