Position: N 24´ 42 W 018´06. Cirka 218 distansminuter syd om Kanarieöarna.
Väder: Halvklart, NE/N vind 8 -9m/s
Hemlängtan
Hemlängtan, ett ord jag inte trodde skulle definiera en sekund av min tid på denna seglats. Hemma i Sverige, är det kallt, mörkt och blåsigt. Jag kan tänka mig att julrushen har kommit väl igång och paniken över vilka julklappar som skall inhandlas precis har infunnit sig. Här på atlanten utanför norra Afrika är det, relativt varmt och behagligt (solen har dock inte tittat fram speciellt mycket på rutten tillbaka till Kanarieöarna), en någorlunda glad och avslappnad stämning råder, och framförallt, alla mina julklappar är inhandlade. Äventyret är långtifrån över och det planeras för fullt inför vilka aktiviteter som skall bedrivas i land på Teneriffa och Gran Canaria. Trots detta känner jag ett litet svart och tomt hål inombords. Inte speciellt stort, men tillräckligt stort för att man skall ägna det någon minuts tanke under varje utkikspass. Carolas julmusik är kanske inte så hemsk som man alltid tyckt. Kan det verkligen vara så att man saknar blossas vedervärdiga glögg och tjuvkik i garderoben för att försöka utröna vad som kommer att ges till vem. De flesta kadetter ombord håller med mig. Hemlängtan har infunnit sig och en liten dyster stämning lägger sig över gruppen som står och diskar vid styrbords rundhus, som efter att ha diskuterat lyxen med en dusch som inte rör sig, tillgodogör sig en tusenmila blick under några sekunder. Men hemlängtan driver oss, får oss att kämpa lite hårdare när vi skotar våra segel, får oss att jaga kurser för optimal fart. Man vill hem, men man vill ta sig hem med stolthet, flaggan i topp, och med stil.
Glädjen är därför stor när vi nu håller cirka 7 knop mot vår destination. Dagen kantas med sättning av fishermansegel, lektion i förtöjning, och de vanliga vaktpassen. Tävlingar har utlysts ombord. Vem kan ta de bästa astronomiska höjderna och komma närmast vårt exakta läge. Vem kommer närmast angöringstiden för Teneriffa, och den kanske mest prestigefyllda (enligt vissa, kanske mer få än fler. Om hela sanningen skall fram är det nog mest jag själv som aktivt deltar) och inofficiella tävlingen, vem kan göra flest armhävningar? Leder gör underskriven, med 109 stycken.
Allteftersom timmarna som VO passerar infinner sig en känsla av välbefinnande när man lyckas svara på de frågor som haglar ner på en likt ett skånskt oväder. För snart tre år sedan stod man som nybliven kadett på slottsgården hemma på Karlberg slott, (med en nyss avslutad värnplikt i armén dessutom), ovetandes om vad som var longitud och vad som var latitud i ett sjökort. Idag, ges det svar på frågorna med ett litet självsäkert flin. Ansvars-VO lyckades inte ens sätta dit en med frågan angående lanternföring som visas för snörpvadsfiske.
För er som inte är insatta i fiskeriets mysterier, så är snörpvadsfiske en metod där ett nät spänns upp emellan två fartyg som sedan korsar varandras kurser för att sluta upp nätet. Detta signaleras under mörker med två gula lanternor över varandra som blinkar.
Ska jag vara helt ärlig hade jag själv inte en aning om vad det var innan jag hörde det diskuteras under frukosten. Denna fråga hade nämligen ställts till en annan kadett under förra kvällens vakt. Ibland har man tur, tänkte jag och log lite inombords.
Jag tror att jag talar för alla kadetter när jag säger att tiden ombord på HMS Gladan har varit otroligt givande, både i vår träning att framföra ett fartyg, samt det grundläggande sjömanskapet. Skepparna ombord lyser upp som solar när det ställs frågor om segelsättning, tampar och knopar och brassen upplyser oss om att det faktiskt inte är magi och trolldom som antänder diesel i en motor.
Jag, personligen, hoppas på att detta inte är sista gången ombord på ett av dessa underbara fartyg och tackar besättningen ombord för en väl genomförd utbildning samt en väldigt trevlig tid tillsammans.
Till er där hemma önskar jag en god jul och ett fortsatt, samt gott nytt år.
Flaggkadett Alexander Forsman
