Resebrev HMS Gladan 200411

Vi hade inte väntat oss detta äventyr. Det vi hade trott skulle bli en två veckor lång segling mellan Kanarieöarna blev något mycket mer. Att börja så här är inte på grund av att jag vill tänka på vad som kunde ha hänt om vi skulle åkt tillbaka till kaserngården i Karlskrona. Detta ska vara en reflektion över lite tankar jag som skriver har haft. Under denna resa har tryggheten i gruppen varit den största vinsten vi har haft. Man kan inte bråka om små saker eller irritera sig på att inte kunna få vara i fred. Vi är där vi är och ingen kan göra något åt saken. Man har lärt säg att lita på varandra och med det, kunna skratta med folk man inte trodde man skulle skratta med. Jag kan inte heller ge mer beröm till våra befäl vi har ombord. Utan dem vet jag faktiskt inte vad som skulle ha hänt med oss. Om jag ska tala från hjärtat har vi blivit lite som en familj. Just i detta nu när jag skriver sitter jag och några kamrater i gunrummet och flyr från kylan ute på däck. HMS Gladan har blivit en vardag. Något som var svårt att tänka sig innan jul. Tänk att vi skulle spendera nästan en tredje del av vår GU här ombord. Det är sjukt. Inte som Corona, men ändå sjukt. Ni som läser detta, vi vet att ni är många som saknar någon som är här ombord. Ni ska veta att vi mår bra och vi saknar er alla lika mycket som ni saknar oss. Vi längtar efter att träffa er igen inom kort.

Med vänliga hälsningar en elev ur Gladans besättning.