Då är vi äntligen ute på det blå havet igen.
Vi kastade loss från Den Helder i förmiddags 190919 och just i denna stund är vi på väg in i engelskakanalen. Vädret har varit bra de senaste timmarna med en helt fantastisk solnedgång. Däremot är det lite för lite vind vilket gör det svårare att segla, så nu hoppas vi på en liten vindökning så att vi kan stänga av motorn och njuta av riktig segling.
Samtliga av oss elever ser fram emot att få upp så många segel som möjligt för att få en bättre förståelse för vad alla tampar gör och hur det ser ut när så många segel som möjligt är uppe.
Under de senaste dagarna till sjöss har jag nog sett fler vidkraftverk än under hela min livslängd. Det är stora vindkraftsverksparker mitt ute i havet som på natten blinkar som på dansgolvet.
Nattetid är det just lampor på vindkraftverk, fyrar och andra fartyg som vi får hålla koll på så att vi vet att vi ligger på rätt kurs.
Det kan även vara svårt att hålla sig vaken nattetid då det är naturligt för kroppen att vilja sova. Och när det inte blåser finns det inte så mycket att hitta på under natten då det är mörkt och andra vakten ligger och sover. Det som kan hålla oss vakna är att sitta och med månens ljus försöka träna på de knopar vi ska lära oss. Men också försöka vila för att ha kraften kvar om det skulle hända något.
I Den Helder mönstrade även vår läkare ombord vilket är väldigt kul då jag ser fram emot att få ta del av hans kuskaper och erfarenheter av att jobba med sjukvård till sjöss då jag civilt är leg. sjuksköterska.
Vi har under det senaste dygnet plockat fram och testat all medicintekniskutrustning och kollat över övrig sjukvårdsmateriel. Allt är kollat innan losskastning men läkaren vill själv gå igenom allt för att få koll på vad som finns ombord.
En kamrat har nageltrång och då är det ju perfekt att ha en läkare ombord som imorgon eventuellt måste fixa till nageltrånget för att kamraten ska slippa ha ont eller få en svårare infektion.
Hemlängtan är jobbigt och har smugit sig på ibland, då är det skönt att man har sina kamrater att luta huvudet mot. Vi har alla våra nära och kära långt bort men vi har varandra ombord och det blir som en liten extra familj. Vi tar hand om varandra och stöttar varandra i alla lägen.
Om en stund är det vaktavlösning och min vakt ska få krypa ner i bingen eller hängbingen igen för att få några timmar söm till.
Jag skulle vilja avsluta med att hälsa till vänner och familj där hemma och då främst till min sambo och mina barn som jag saknar väldigt mycket just nu.
På återseende! Kram
412 Kvamme
