Första etappen av resan är avklarad, det är en bra milstolpe. Alla kadetterna är godkända på tampförhören. Vi kan alltså hantera tillräcklig del av riggen för att segla. Men resan hit har tagit en hel del ansträngningar.
Vi sover, äter, och har lektioner i ett utrymme på fartyget som heter ”trossbotten”. Det är bitvis verkligen botten. Jag har den stora turen att inte
sova i hängkoj. På vänster och höger sida
av min utfällbara säng kan man resa fallskydd, så man inte rullar ur sängen på natten. Och det måste man, då fartyget lutar kraftigt när vi seglar. Och gungar gör det också. Fallskyddsplankorna får bingen att kännas som en likkista, i vilken man rytmiskt slungas från sida till sida. Den röda belysningen om nätterna på trossbotten förhöjer den overkliga känslan. Luften är kvav och fuktig: ett drygt dussin kadetter delar på det lilla utrymmet. Svettiga strumpor och tröjor, hesa snarkanden, och ett hostande och snörvlande hörs hela tiden.
Varje morgon vaknar vi av att skepparen sätter igång en gammal skiva med Meat Loaf och ljudligt skanderar att vi ska vara uppe. Sömndruckna trevar vi oss fram till våra uniformer som vi förberett passet innan. Kläder som inte hunnit torka sedan senaste passet, trots att vi alla bär regnställ och galonbyxor över. Om vi går på ett nattpass så får vi en smörgås i handen av en av kockarna innan vi stiger upp på däck. Om det är morgon så äter vi frukost. Därefter börjar arbetet.
Att kliva ut från mörka, varma trossbotten är fantastiskt, oavsett tid på dygnet eller stundande arbetspass. Antingen har vi posterna, eller så arbetar vi på däck. Oavsett vad vi gör är det på något sätt bättre än att vara på trossbotten. Vi vänder fartyget, justerar seglen, tar ut rutt och position, står utkik. När skepparen inte har några uppgifter till oss, så sover vi på däck. Att sova på däck ger absolut inte mer vila än trossbotten, men det känns annorlunda. Vi sover under bar himmel, ibland i små högar för att hålla värmen, ibland för oss själva stuvade runt hörn i fartyget.
Under första etappen av resan har vattnet inte varit snällt mot oss. Det tog flera av oss, däribland mig, i alla fall 2 dygn att lära mig äta och stå upp igen. Sedan tog det oss några dagar att komma in i rutinerna, lära oss vad tamparna och seglen heter, och arbeta effektivt. Vattnet och vädret belönade oss med en dags mer vistelse till kaj i Den Helder; vi kunde nämligen förtöja en dag tidigare än planerat. Jag tog tåget till Amsterdam och gick på Van Goghmuseet. Andra spred ut sig längs krogar och restauranger. Tips till er som besöker Nederländerna: prova deras ”stroopwafels”.
Vi slutade på topp med att hålla mottagning för högre nederländska officerare, och ett gäng likadana kadetter som vi från basen vi är förtöjda på. Flera av oss frågade huruvida det var obligatoriskt att delta i mottagningen, då det kändes stelt att mingla på order. Det gick bra till slut. Byssan bjöd på skagensnittar, och kvällen slutade med glada tillrop och skratt. Våra gäster bjöd oss in till kadettkonferens i Nederländerna, och var entusiastiska om att knyta nya kontakter.
Imorgon sticker vi vidare, söderut, mot Spanien. Instruktörerna har sagt att de växlar upp nivån på utbildningen. Vi ska bli ännu bättre på att hantera riggen, ta mer ansvar, kunna arbetsleda. Vi ska växa mer in i den ännu för stora specialistofficerkavajen. Jag ser fram emot det.
101 Molchanov
