Nu sitter vi här, näst sista dagen, och ska avsluta detta fantastiska äventyr med ett resebrev. Efter fem dagar till kaj påbörjade vi en segling som vi alla hade längtat efter. Med en sydlig vind bar det av nedåt mot Karlskorna. Vinden gjorde det svårt att gå för segel då skonerten inte kryssar särskilt bra. Därför körde vi för motor och fick tid till att färdigställa elevtampar medan vi njöt utav solen. Fartygen som också legat i Kalmar rullade genom vågorna när de åkte förbi, påväg mot Karlskrona. Denna gång hade vi större sjö än tidigare men färre sjösjuka. Vi utnyttjade vinden när vi rundade Utlängan och hissade segel. För- och storstationer kan nu sin grej så seglen hissades kvickt under förste skepparens kommandon. Genom den starka vinden seglade vi snabbt samtidigt som middagen skulle ätas. Tallrikarna gav ett hårt motstånd när de åkte från sida till sida. Efter några små olyckor fick vi i oss den goda maten och kunde återvända till arbetet på däck. Då var det dags att ankra i Karlskrona skärgård, vi hade nu gjort vår sista seglats.
Direkt efter morgonpurrning och frukost började vi lätta ankar. Det 100 % elevdriva ankarspelet stod framför oss. Som tur är hade de värsta förkylningarna gått över så alla vevade på för fullt. När vi var klara förfångade andra kvarter posterna för gång in till Örlogshamnen.
Vid förtöjning händer det mycket och många saker ska gå rätt. Det är ett moment som kräver mycket utav alla. Särskilt utav VO men även FC som har ett stort ansvar. Det stora fartyget kräver mycket fokus när maskiner, rorgängare, VHF, elever och besättning ombord samt båtar i vattnet ska styras. Därför är det en trygghet att ha med FC och andra befäl som har mycket erfarenhet ombord. De låter en testa själv men kommer alltid med små tips och trix så att man alltid lär sig något nytt och saker går rätt till. Det är en utav de många bra delarna som finns med utbildningsfartygen, befälens vilja att lära ut.
Som sista måltid tillsammans klämde vi ner alla i besättningen på trossbotten. Det var kul att nyckelbesättningen bytte ut gunrummet med vita dukar till trossbottens fina charm. Under middagen utnämndes eleven med den bästa elevtampen, som även var den längsta utav alla som gjorts under resan.
Nu väntas vår sista tid tillsammans innan vi skiljs åt för att aldrig mer vara hela gruppen tillsammans. De minnen och upplevelser vi varit med om kommer vi fortsätta tänka på varje dag en lång tid framöver. Vi gömmer oss gärna i någon lår fram tills Gladan seglar vidare mot Lissabon i höst. För livet på Gladan är inte över än!
224 von Reedtz & 331 Lundgren
