Hej alla nyfikna föräldrar!
Elev 141 Eriksson här
Tiden går snabbt men är ändå oändligt lång. Dagarna går ju något otroligt snabbt då man alltid hålls sysselsatt och aldrig får tid för att sitta och bara stirra in i en vägg(kan låta tråkigt men tror alla skulle tycka det var otroligt skönt. Men samtidigt nu när jag sitter här 01:45 och ska summera resan har jag få konkreta minnen. Jag minns såklart delar som början tex, första dagarna när 8 personer mår så dåligt att de ligger och spyr överbord med en längtan hem. Min roll var att tillhöra gruppen som klarade sig och jag är otroligt tacksam för det. Men som sagt att dra konkreta saker ur denna historia är svårt, den går liksom inte att hålla i handen och berätta om då minnet kanske hela tiden förändras. Kanske beror det på sömnbrist, eller kanske på att man hela tiden gör saker. Jag minns dock känslan av att ankomma till första ön efter 3 dagar till sjöss, det var en skön känsla. Dock bara skön, inte fantastisk eller underbar på något sätt. Båten var vårt nya hem och alla hade anpassat sig till hennes regler och lagar. Dock var permissionen skön och ett ytterligare tillfälle att förvandla gruppen från 15 främlingar till en stark och sammanhållen grupp. Det var också välbehövligt för alla ett sätt att återhämta sig från båtens intryck, då sömn inte funkade. Om jag ska försöka orientera mig vidare i denna ”feberdröm” så minns jag när vi lämnade La palma och började åka mot ”tråkön” El hierro och jag hade vakt först av alla. Min roll var frälsarkrans vilket innebär att man har koll på om någon ramlar överbord.
Jag fick det passet i solnedgång och lugn sjö och jag tror alla kände att det var frid och fröjd. Alla mådde bra och resen kändes helt plötsligt enkel och värd. Från aggressivare sjö och sjösjuka till en lugn solnedgång var fantastiskt. En av alla de vändpunkter vi skulle stötta på, för det skulle gå ner igen. Efter El hierro som var en lugn ö så bar det vidare mot La gomera. Alla hade nu accepterat sömnbristen och just nu fanns inte särskilt många motgångar, man njöt helt enkelt. Dock som kom en ny vändpunkt nu. Det började blåsa upp i kuling och på vindmätaren såg jag siffror som 20 m/s. Båten lutade 20 grader och folks sjösjuka valde att ställa sig på gränsen mellan att må bra och att spy. Sömnbristen och känslan av att tiden kvar kändes så otroligt lång gav nedstämda elever. Man började känna att valet man gjorde att åka hit var helt efterblivet. Jag minns hur jag går ner på middagen och folk håller i tallriken för att grytan inte ska ramla ut. Jag minns även hur det var som att kliva in i ett där det fanns en energi, ÅNGEST. Men vi skulle må bättre igen. Nu under de senare dagarna har en ny känsla kommit upp. Jag saknar denna resa. Jag förstår att jag kommer sakna den och gör det lite i förväg för att kompensera för alla gånger jag önskat mig överbord och hem.
Mer saker jag upplevt har varit kalk i håret, strandpromenader, Pedros mini market, skratt, andras spya, vara upp i en 20 meter hög mast under alla olika tider, styra en av Sveriges största segelfartyg och så vidare.
Att summera detta var svårt och nu 02:30 börjar jag känna mig klar. Minnen är oklara och sömnbristen försöker visa sig men nu vill jag nästan säga att resan är färdig, och jag saknar den. Tiden går snabbt men är ändå oändlig.
Med vänlig hälsning Elev 141 Eriksson
