Resebrev 210618
Det är en märklig känsla första gången man klättrar upp i masten, och än märkligare första gången man klättrar över utkiksplatsen och upp på toppseglets ringar. Det gäller att inte tänka för mycket, och aldrig titta ner, aldrig tänka längre än till nästa säkringspunkt och vart man ska sätta fötterna, för då vågar man inte längre. Så småningom flyttar man ribban för vad man klarar av, hur högt man vågar klättra och hur hårt man måste hålla i sig, men adrenalinet pumpar och handflatorna blir svettiga varje gång orden om att sätta toppsegel kommer.
Toppgast är bara en av många positioner ombord, den som har ansvar över seglen allra högst upp i masten, toppseglen, och dess tillhörande tampar. Det innebär arbete högt upp, medan det gungar, med beslagslinor, gigtåg och tunga skot (typer av tampar), varje gång man sätter segel eller slår. Det går emot varje logisk tanke att släppa masten med händerna och lägga vikten bakom rörelserna. Jag är stolt över att jag vågar och att jag klarar det, och det får mig att fortsätta vilja pressa mig ännu mer. Jag är långt ifrån bäst på att klättra, men jag ligger precis utanför min konfortzon när jag gör det, och det är där jag vill vara. Modet är en av de många saker vi utvecklar här ombord.
Vi har hunnit uppleva mycket den dryga veckan vi varit ombord, på resan från Stockholm till Karlskrona seglade vi med halv besättning för att minska trängseln och risken för Covid-19, och det blev inte mycket sömn. Vi mötte HMS Karlstad på vägen, de brände förbi i ett moln av vattenånga och vi ställde upp längs med relingen och hälsade på dem. De är mäktiga på nära håll. I Karlskrona återhämtade vi efter de tuffa dygnen och gick och badade, åt glass och sov en hel natt, och sedan kom andra halvan av kadetterna över från Gladan, så vi blev en hel besättning. Det var en sådan där bra dag då inget kan förstöra det goda humöret. Nästa dag kastade vi loss igen och gick med milda vindar vidare mot Malmö.
Nu när vi är en besättning har vi mer tid till vila, men framför allt mer tid till utbildning. Elddopet de första dygnen innebar att vi fick kickstarta minnet kring tampar, sjötermer och rutiner, och för de som aldrig seglat tidigare var det inte lätt. Men även de av oss varit här förut, märkte snabbt att vi bara skrapat på ytan kring vad det innebär att vara officer, sjöman eller bara människa på sjön. Vi har haft lektioner i navigation, tilläggning och ankring, sjötermer (med intensiva diskussioner kring vad som egentligen är skillnaden mellan ”för ut” (position; framför), och ”för över” (riktning; framåt) och om man verkligen kan hala en flagga eftersom termen betyder ”dra i ett snöre”), skeppsbåts- och ribb körande (kan du hantera en liten båt kan du hantera en stor), och GMDSS (säkerhetsutrustning till sjöss) för att bara nämna några. Det har varit intensivt och otroligt lärorikt, och kommer förmodligen att fortsätta så.
Havet upphör aldrig att förvåna med sin skönhet och kraft, och jag blir glad av vetskapen att jag har ett helt yrkesliv framför mig att befinna mig på, och lära mig om, det.
Kd Weibull
