Idag har vi passerat in genom Gibraltar in i Medelhavet, och det jag slogs av var att miljön här nere är väldigt olik den hemma. När vi passerade genom sundet var det höga berg på var sida om farleden. Sundet är inte så pass smalt att man ser bergen tydligt, de mera framträder ur dimman inåt land. En annan sak man slås av är trafiken i dessa farvatten. Jag tror att jag har sett fler och större handelskassar samtidigt idag än jag någonsin har sett i Karlskrona.
Stort sett direkt efter att vi hade passerat sundet hissade vi segel och efter det vände vi seglen 5-6 gånger. Vi elever har börjat få leda mer och mer på däck, givetvis med stöttning av nyckelbesättningen, så alla vändningar vi gjorde var ledda av elever. Det känns bra att vi faktiskt lyckas med de här sakerna, vi har knappt seglat något sedan vi kastade loss från Karlskrona på grund av tidspress och konstant motvind. Enligt min uppskattning, såhär vid kvart i två på natten, så har vi under en treveckorsperiod seglat totalt tre eller fyra dagar. Det hade givetvis aldrig gått utan nyckelbesättningens stöttning, men det känns fortfarande som att vi har koll på vad som ska göras och hur vi ska göra det.
En annan sak som jag har tänkt på under dagen är att vi jobbar mycket med extrema kontraster. För ungefär en och en halv vecka sedan åkte vi över Biscayabukten i styv kuling, 45 graders lutning och framåt slutet av vakten fullständigt ösregn. När jag stod och gängade ror under den där sista timmen på den vakten fick jag använda mig av mina dryga hundra kilo till att ens hålla båten på rätt kurs. När jag gängade ror under sista timmen på vår senaste vakt var det knappt en krusning på vattnet, man kunde styra med ena handen och man funderade lite på hur ens nära och kära där hemma hade det.
För några dagar sedan gick vi över från traditionell vakt till trevaktssystem, så istället för att vara fyra kvarter som går vakt i styrbord och babord sida, så har vi tre vakter som delar upp vakterna. Det betyder att man istället för att gå upp varannan vakt och antingen besätta poster eller vara arbetskraft på däck går man var tredje vakt med färre människor som kan slita i tampar. Det betyder också att man får uppgifter som man kanske inte riktigt har haft tidigare på grund av att den som skulle haft uppgiften egentligen sitter post. Detta hände i natt. Vi klev på vakten vid 00:00 och förfångade poster för gång. Alltså, vi såg till att bemanna de poster som vi måste ha rent sjösäkerhetsmässigt med utkik och så vidare. Efter det skulle de som inte hade poster och den vakten som skulle sova genomföra en vändning. Det gick snabbt och smärtfritt, så vi kunde skicka den andra vakten i sina bingar efter en ganska kort stund. Då hade vi bara fixat med det som vi behövde vara många för, så mer eller mindre bytt sida på de två stora seglen vi har. När de andra har gått ner för att sova frågade skepparen på vår vakt om det fanns någon toppgast tillgänglig, alltså personen som klättrar högst upp i masten. Våra toppgastar satt på post båda två, så då frågade han om det fanns någon som visste hur man halsade om toppseglen, alltså byter sida på de två små trekantiga seglen som sitter över de två stora seglen. Jag var den enda av oss som hade varit med under det förfarandet tidigare, och den enda som kände att det ändå inte är så farligt att klättra upp högst upp i masten mitt i mörkaste natten och göra något som man inte riktigt har koll på. Jag hade bara varit med på stormasten och gjort det här tidigare, så 4.skepparen hängde med upp i fockmasten och visade hur man skulle göra där.
När vi kom ner i däck igen frågade han om jag behövde någon hjälp med stortoppen, men jag kände att det borde gå bra själv. Som vanligt så kommer man upp till toppseglet och undrar hur man kom fram till att det inte var några som helst problem och göra det själv. Sen blir man lite sur på sig själv och tänker ”varför lär jag mig aldrig” och efter det kollar man på sakerna framför sig och inser att man ändå har koll på det som ska hända. Det var aldrig några problem i slutändan, jag löste min del i uppgiften, men man blir alltid lite ställd när man står där ensam i mörkret och inte är helt säker på det man gör.
Det var allt för mig denna gången.
Per Benderius
