Land ohoj kamrater!
Idag vaknade vi med vetskapen om att vi skulle få nästan en hel dag med permission i den underbara hamnstaden Funchal på Madeira. Vår första riktigt långa permission efter att vi gav oss ut på Atlanten.
Förmiddagen började lite lugnt med en lektion i elevtamp. Samtliga i plutonen har fått ut en tamp som vi ska lära oss splitsa, vrida och vända på för att lösa ut en mängd olika funktioner. För mig som är en av två amfbiesoldater i en pluton fylld med flottister så är det en riktig ögonöppnare att se hur mycket det finns att lära sig ombord och om livet till sjöss. Falken må vara en segelbåt från 1947, men jag får ändå intryck av att många av de gamla traditionerna har levt vidare.
Efter lektionen så fick vi tidig permission strax innan lunch och gav oss ut i staden. Vi hade fått chansen att spatsera runt lite i staden kvällen innan, men man hann inte få ett riktigt bra intryck. Vi hade varit ute på Atlanten i ett antal dar och sjöbenen var i full effekt när fötterna till sist var på fast land igen. Nu hade vi en hel dag till vårt förfogande och staden gjorde oss verkligen inte besvikna.
Funchal är en stad som ligger på flera stora berg som omringar kusten runt madeiras södra kust. Storleken, grönskan och speciellt höjdskillnaden är något som är påtagligt. Staden klättrar upp längs med bergen och när mörkret faller känns det verkligen som att man är omringad av stadens ”skyline”. Kärlek för stadens hjälte Cristiano Ronaldo, människor som motionerar i form av löpning, cykling, kajakpaddling och turistaktiviteter som slädåkning ner för stadens brutalt branta vägar är bara några av de sakerna som jag har lagt märke till här under min knappa tid på land.
Det absolut mest anmärkningsvärda som har hänt idag måste nog vara den rena skräcken jag upplevde när busschauffören krängde bussen upp för stadens branta backar när vi skulle till Monte Palace Madeira (en förövrigt otroligt fin park med asiatiskt tema som ligger precis bredvid stadens slutstation för linbanan). Med hög hastighet gasades det igenom snäva U-svängar som kantrade till rena rama stup, med lukten av brända bromsar så låg chauffören på bromsen i nerförsbackar som gav en känslan av att man satt på Vilda musen. Lokalbefolkningen i bussen verkade dock mer förvånade över de sju svenskarna som satt längst bak i bussen och darrade och skrek av nervös rädsla än av själva bussresan. Det är fascinerande för mig hur människor kan anpassa sig till sin omgivning och göra saker som för vissa är en nära en nära döden upplevelse till en vardaglig företeelse.
Falken fortsätter mot nya äventyr imorgon då vi lämnar Madeira för Teneriffa. Jag kommer sakna Funchal, men kommer säkerligen återvända någon dag.
Väl mött!
Joakim Thorgren