Resans längsta seglingsetapp är snart avverkad och landformationer går att skymta i horisonten. Vi kadetter har nu vant oss vid Atlantens böljande vatten och stämningen ombord blir bättre och bättre. Vakterna har börjat rulla på naturligare och skepparnas språk har övergått från att låta som grekiska till danska. Jag stortrivs.
Tidigare har jag tänkt att det är ute i skogen eller uppe på fjället man är som närmast naturen, men att segla är faktiskt en riktig naturupplevelse. Varje dag bjuder solen på en ny show när den visar sina upp- och nedgångar som får himlen skifta i gult, orange och lila, och ute på havet har man första parkett. Aldrig tidigare har jag sett så många stjärnfall, häftiga molnformationer eller intressanta djur på så kort tid. Genom att tillbringa så stor del av dygnets alla timmar utomhus upplever man så mycket mer.
Utkiksposten är något alldeles extra. Under dagen möts man av skinande sol och utsikten består endast av himmel och hav, 360 grader om. Därifrån kan man blicka ut över Atlantens fantastiskt blåa vatten, som jag knappt tror går att beskriva som något annat än Atlant-blått. När mörkret fallit kan man istället kika ner och mötas av marelden som får det rymdsvarta vattnet att tindra likt en stjärnhimmel. Riktar man fokus uppåt möts man av månens sken, stjärntecken och vintergatan som ser ut att löpa tvärs över himlavalvet. Att stjärnhimlen ser annorlunda ut beroende på var på jorden man befinner sig är fascinerande.
Fartygschefen berättade om ett fenomen kallat ”green flash”, något som han själv påstår sig ha tillbringat för lite tid till sjöss för att ha sett. Det är slående hur mycket man kan se trots att havet möter himlen vid horisonten. Igår kväll pratade vi även om navigering med hjälp av stjärnor och planeter. Att människan har klarat av att korsa världshav med den metoden visar hur otroligt vackert samspelet mellan människa och natur kan vara.
Jag är oerhört tacksam för att en liten jänta från Norrlands inland fått möjligheten att uppleva detta ombord på HMS Falken. Aldrig att jag kommer tröttna på att blicka ut över havet. Avslutningsvis vill jag även skicka en hälsning till mina kära föräldrar, samt en nära barndomsvän som sett till att det här inte är första gången jag befinner mig ombord på en segelbåt. Avståndsmässigt är vi i skrivande stund nästintill så långt ifrån varandra som det är möjligt på jorden, men snart ses vi igen.
Ta hand om varandra!
Allt gott
L. Blomquist