Vi har under natten passerat halva avståndet till Lanzarote från Malaga, och den större delen av besättningen är åter på fötter efter sin match med sjösjuka, jag däribland dem sedan torsdag. Andra, som varit malliga och stolt förklarat att de inte behövt tömma över relingen ännu har fallit offer för sjösjukan. Havet är en hård älskarinna.
Den största omställningen jag upplevt ombord är att helt plötsligt är en natt ”den bästa” när får sova mellan kl. 20 och midnatt, man blir väckt och får sova igen vid klockan 4. Andra brukar klaga på att de inte får sina åtta timmars sömn varje natt, sedan kommer vi med glatt humör med endast fyra timmars sammanhängande sömn den natten.
Vi har även lärt oss att uppskatta hur pass bekvämt ett däck av trä kan vara. Inga madrasser, inga kuddar, endast lite mer kläder så man inte fryser ihjäl. Det gäller att finna glädje i det lilla. Bästa platsen att sova på – utöver hängbingen på trossbotten – är helt klart under gummibåten. Med ett par personer på var sida kan man inte vara lyckligare.
Något som är en skrämmande tanke, i alla fall för mig, är att det är fyra kilometer ner till bottnen. Det här med okända ting ligger inte bra hos mig, och det kan finnas en hel del okända ting under oss vid varje givet tillfälle. Typ Midgårdsormen.
Det många bävade inför resan var masten, en man oftast måste klättra upp i varje gång man är utkik. Jag vill inte skrämma upp mer mor och farmor, men man sitter inte fast förrän man är i toppen. Lyckligvis målade jag och far huset i somras, och jag känner mig så väldigt mycket tryggare i en mast på en guppande båt i Atlanten än en ranglig ställning vars strukturella integritet man ifrågasätter. Tack för förberedelsen far, antar jag.
Det är sällan idag man är så frånkopplad från omvärlden som vi är just nu. Nyheterna får vi vid 1330-uppställningen, kanske tillsammans med ett par kommenterer från nära och kära där hemma. Jag vill slå ett slag för och uppmana att kommentera här nedan, manskapet uppskattar det enormt och jag tackar å allas vägnar för omtanken.
Mor, jag tackar för pepparkakorna jag fick första advent. De smakade gott och hela styrbordsvakten uppskattade dem, för inte kunde jag äta upp alla dem själv.
Far, jag hoppas inte att du är allt för avundsjuk. Att ha jobbat på färjan mellan Sverige och Danmark kan säkert ha haft sig charm.
Lillebror, jag beklagar att jag inte förde över mina biljetter till er innan nätverket försvann, men jag har full tillit till att ni representerar den sjätte och spöar Rögle. Både MIFare och RBKare ombord ser fram emot resultaten.
Emelie, jag saknar dig så. Jag mår bra och hoppas att du gör det också. Skoltrycket hoppas jag har lättat lite sedan jag åkte. Jag älskar dig!
Till alla andra där hemma, visst skänker jag en tanke till er med. Jag skickar blott en förfrågan; posta hit ett par tusen liter Skånemejeriers Mellanmjölk. Spanjorerna har en konstig mjölkkultur. Det är mer eller mindre grädde som innehåller mer socker än äppeljuicen.
Med vänliga hälsningar, 121:an Fyhr
