För ungefär en vecka sedan skrev Kapten Jan-Olov Holm från 30:e Livgrenadjärbataljonen ett inlägg på Armébloggen. Han beskriver där sitt förslag till hur Försvarsmakten bör finansieras, organiseras och utrustas för att möta ett hot mot nationen. I princip är det en återgång till invasionsförsvaret som beskrivs, med ett fokus på territoriellt försvar. En stor betoning ligger också på den markoperativa verksamheten, vilket är naturligt då författaren har sin bakgrund där.
Även om jag inte fullt ut håller med om slutsatserna i inlägget, så är det just denna typ av debatt som hörs för lite i Sverige, nämligen; vad ska vi ha vår Försvarsmakt till?
Jag skulle vilja föra fram mina reflektioner kring det som beskrivs, ur ett marint perspektiv:
Försvarsmaktens huvuduppgift måste vara att försvara Sverige och svenska intressen. Om Sverige eller svenska intressen blir angripna ska de marina sjöstridskrafterna bland annat:
- Verka över stora havsområden och därmed kunna skydda sjövägar och sjötransporter samt kunna skydda skärgårdsområden och hamnar.
- Skapa kontroll såväl över, på som under havsytan, bland annat genom samordning med sjöoperativ helikopter.
- Bekämpa sjömål på stora avstånd med sjömålsrobot.
- Röja sjöminor och försåtsmineringar av alla slag med fartyg och EOD-grupper.
Dessa är traditionella uppgifter som vi övar ständigt, senast under den just avslutade marina höstövningen.
Punkt ett i listan är extra intressant i detta sammanhang. Hur skyddar vi sjövägar och sjötransporter som Sverige behöver?
Ja, ett är säkert, vi kan inte begränsa vårt sjöfartsskydd till Östersjön eller vårt närområde. Sverige är ett av världens mest import- och exportberoende länder, med transporter som till den absoluta merparten sker på köl.
Ett exempel är oljeimporten. Med jämna mellanrum anlöper stora tankfartyg Brofjorden, norr om Göteborg, och lastar ur olja. Samtidigt är ett antal andra tankfartyg på väg till Sverige någonstans mellan Persiska viken och Sverige. Till det kommer den intensiva fartygstrafiken runt hela kusten, bland annat med oljeprodukter omlastat i mindre fartyg som går in i Östersjön.
Poängen är att kedjan – oljans sjöresa – är lång, den börjar i en utskeppningshamn någon annanstans på jorden och slutar här hemma. Skulle den kedjan brytas av någon anledning, uppstår relativt snabbt oljebrist i Sverige med följden att samhället och industrin stannar och Sverige slutar att fungera. Precis samma sak skulle ske med alla de andra varor vi importerar och har gjort oss beroende av. Ett beroende som gäller i både fred, krig och allt däremellan.
HMS STOCKHOLM ESKORTERAR MS HOBURGEN I ADENVIKEN
Naturligtvis har vi hjälpt till med att eskortera in hundratusentals ton mat till den svältande befolkningen i Somalia -huvuduppgiften, men samtidigt hålls sjövägarna öppna runt Afrikas horn.
Genom att en stor del av vår import går genom detta område visar vi att vi tar vår del av ansvaret för att alla de varor som passerar området når Europa och Sverige.
Marinstridskrafter har alltid varit, och kommer alltid att vara, internationellt användbara till sin natur och inte särskilt bundna till ett specifikt geografiskt operationsområde. I dagens globaliserade värld, med varuleveranser som måste komma fram vid en viss tidpunkt, kan vi inte betrakta bara Östersjön som vår intressesfär. Om vi inte är beredda att ta ansvar för att skydda svensk import och export, vem ska då göra det?
Avslutningsvis vill jag i det här sammanhanget poängtera att marinen inte bara står i beredskap i väntan på att landet hotas. Marinen löser redan nu uppgifter, bland annat genom sjötrafikkontroll 24 timmar om dygnet, året runt.
Detta är viktigt att komma ihåg när vi debatterar vad vi ska ha vår Försvarsmakt till.
Anders Olovsson
Chef 3.Sjöstridsflottiljen
(texten redigerad något för att bli tydligare, 21 oktober kl 20:15)
