Christer Hägg, pensionerad Marinflygare, skriver i det första gästinlägget om marinflygets historia och ger sina synpunkter på organisationsförändringarna i helikoptersystemet.
Observera att detta är ett gästinlägg från en extern skribent och att de synpunkter och uppgifter som framförs är skribentens egna. Vi bjuder härmed in till att kommentera det som Christer skriver:
I år skulle Marinens flygväsende firat 100 år – om det hade funnits något marint flygväsende vill säga.
Marinen har två gånger under ett århundrade avlövats sitt mödosamt uppbyggda flygväsende. Båda gångerna med sockrade löften att Flygvapnet skulle täcka även de marina taktiska uppgifterna i direkt samverkan med fartygsförbanden. Första gången skedde detta i samband med Flygvapnets bildande.
Efter VK2 försvann gradvis de flygförband och flygplanstyper som svarade för de marina uppgifterna och Marinen började i slutet av 1950-talet att pröva inhyrda helikoptrar för att se om de kunde fylla de taktiska kraven. Så ansågs vara fallet och Marinen anskaffade både lätta och medeltunga helikoptrar (HKP 2 och HKP 1). Uppgifter fanns det gott om – spaning, ubåtsjakt, minröjning, trupp och materieltransporter, sjö- och flygräddning mm.
Under 1960 och –70 talen byggdes helikopterförbanden upp materiel- och förmågemässigt bl a anskaffades HKP4Cmed allvädersförmåga. Mot mitten av 1980-talet var det marina flygväsendet på en mycket god internationell nivå. Radarspaningshelikoptarar kunde målange med datalänk för sjörobotinsatser och ubåtsjaktgrupperna hade en förfinad taktik och kunde spana, lokalisera, identifiera och bekämpa ubåtar i alla väder dygnet runt. Det tillfälligt sammansatta förbandet 12.hkpgruppen kunde hålla en tung rote i luften i insatsområdet dygnet runt i ett par dygn och det ofta från en fältmässig tillfällig bas någonstans längs kusten. Från mitten av 1980-talet och 10 år framåt kan man säga att det marina flygväsendet stod på ”all time high”. Men det hade kostat 25 års mödosam uppbyggnad att nå dit.
Sedan grep organisationsnillen och räknenissar in med sällan skådad klåfingrighet. Marinens argument för att behålla sitt organiska flyg negligerades. Slutet blev att Marinen i slutet av 1990-talet för andra gången stod med byxorna nere i detta avseende. Även nu lovades att de marina uppgifterna skulle fortsätta att lösas, och inte bara det, utan mycket mer effektivt än tidigare. Så blev det inte.
Nu befinner sig Försvarsmaktens hela helikopterväsende i vanmakt och det verkar ha drabbat Marinen värst. Somliga menar att vi nu har sjöoperativa helikoptrar i och med att den lätta HKP 15 kan landa på några fartygsdäck och bedriva optisk spaning över hav i bra väder. Detta kunde Marinen redan för 50 år sedan och det räckte inte till då för att betraktas som en sjöoperativ förmåga och inte heller räcker det till nu.
Förmågetappet, att bedriva kvalificerade marina uppgifter tillsammans med andra kvalificerade marina förband med kvalificerade helikoptrar bemannade med välutbildade och välövade besättningar för dessa uppgifter, verkar vara totalt. Nu flaggas det för att de marina versionerna av HKP 14 inte kommer förrän om ca 8-10 år. Något nytt torpedsystem tycks det inte bli. De besättningar som hade erfarenheter från skarpa företag på 1980- och -90-talen sitter snart på ålderdomshemmet – arvet har gott förlorat. Efter 2020 får man börja om från början fast med en mycket mindre volym, vilket gör det svårare. Det kommer minst ta fem år att komma upp på en bra nivå, tekniskt, taktiskt och personellt – om det överhuvudtaget går förstås. Det beror bland annat på om man kan ge besättningarna tillräckligt med kvalificerad flygtid – åtminstone 250 timmar per år behövs.
Vad var då det enskilt största misstaget som orsakade detta moras? Enligt min mening var det det helt vansinniga beslutet att föra ihop de tre försvarsgrenarnas taktiska helikopterväsende i ett förbandunder Flygvapnet. Helikopterförbanden var ju skapade för speciella försvarsgrensanknutna, resursförstärkande uppgifter som skulle lösas i symbios med Försvarsgrenens andra förband. Gärna koncentrerat helikopterunderhåll i den bakre nivån, men inget mer. Nu slogs förbandsstrukturer med sina uppdragsprofiler sönder och samman. Flygvapnet förlorade sin singulära flygräddningsresurs på kuppen, Armen står bland annat utan tung helikopter för trupptransporter och Marinen har förlorat i princip allt.
Jag tror att om Försvarsmaktens olika helikopterväsenden förblivit försvarsgrensuppdelade så hade Marinen idag fortsatt flyga med uppdaterade och livstidsförlängda HKP 4 tills man en dag börjat omsätta helikopterparken på ett förnuftigt sätt under parollen att flyga med det man har till något nytt landar på hemmabasen. Det tekniska-, taktiska- och personella arvet hade förts vidare in i 2000-talet. Detta kan jag sätta min ringa pension i pant på.
Om nu en mycket illa genomtänkt organisationsidé är största orsaken till allt detta elände så kan en bättre sådan kanske rätta upp och täta det snabbt sjunkande skeppet. Återför helikopterfunktionerna till försvarsgrenarna (även om dessa formellt inte finns) är mitt recept, ta väl vara på det lilla arv som finns och bygg upp försvarsgrensanknutna flygförband igen. Det kanske inte går så snabbt som man skulle önska, men chansen ett lyckas är bättre än det vi nu ser framför oss. Jag gissar att detta skulle tas emot med öppna armar av de berörda på förbanden.
Så mitt råd till Marininspektören är att sluta lida i det tysta och kavla upp ärmarna och ta striden. Det finns ju massor av goda argument för att radikalt ändra det som nu finns som ju inte har klarat tidens test – det senare medger ju tydligen de flesta, men ingen gör något.
Christer Hägg
F d marinflygare
