Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Gästinlägg om Marinflyget

Jimmie Adamsson

Christer Hägg, pensionerad Marinflygare, skriver i det första gästinlägget om marinflygets historia och ger sina synpunkter på organisationsförändringarna i helikoptersystemet.

Observera att detta är ett gästinlägg från en extern skribent och att de synpunkter och uppgifter som framförs är skribentens egna. Vi bjuder härmed in till att kommentera det som Christer skriver:

I år skulle Marinens flygväsende firat 100 år  – om det hade funnits något marint flygväsende vill säga. 

Marinen har två gånger under ett århundrade avlövats sitt mödosamt uppbyggda flygväsende. Båda gångerna med sockrade löften att Flygvapnet skulle täcka även de marina taktiska uppgifterna i direkt samverkan med fartygsförbanden. Första gången skedde detta  i samband med Flygvapnets bildande. 

Efter VK2 försvann gradvis de flygförband och flygplanstyper som svarade för de marina uppgifterna och Marinen började i slutet av 1950-talet att pröva inhyrda helikoptrar för att se om de kunde fylla de taktiska kraven. Så ansågs vara fallet och Marinen anskaffade både lätta och medeltunga helikoptrar (HKP 2 och HKP 1). Uppgifter fanns det gott om – spaning, ubåtsjakt, minröjning, trupp och materieltransporter, sjö- och flygräddning mm. 

Under 1960 och –70 talen byggdes helikopterförbanden upp materiel- och förmågemässigt bl a anskaffades HKP4Cmed allvädersförmåga. Mot mitten av 1980-talet var det marina flygväsendet på en mycket god internationell nivå. Radarspaningshelikoptarar kunde målange med datalänk för sjörobotinsatser och ubåtsjaktgrupperna hade en förfinad taktik och kunde spana, lokalisera, identifiera och bekämpa ubåtar i alla väder dygnet runt. Det tillfälligt sammansatta förbandet 12.hkpgruppen kunde hålla en tung rote i luften i insatsområdet dygnet runt i ett par dygn och det ofta från en fältmässig tillfällig bas någonstans längs kusten. Från mitten av 1980-talet och 10 år framåt kan man säga att det marina flygväsendet stod på ”all time high”. Men det hade kostat 25 års mödosam uppbyggnad att nå dit.

Sedan grep organisationsnillen och räknenissar in med sällan skådad klåfingrighet. Marinens argument för att behålla sitt organiska flyg negligerades. Slutet blev att Marinen i slutet av 1990-talet för andra gången stod med byxorna nere i detta avseende. Även nu lovades att de marina uppgifterna skulle fortsätta att lösas, och inte bara det, utan mycket mer effektivt än tidigare. Så blev det inte. 

Nu befinner sig Försvarsmaktens hela helikopterväsende i vanmakt och det verkar ha drabbat Marinen värst. Somliga menar att vi nu har sjöoperativa helikoptrar i och med att den lätta HKP 15 kan landa på några fartygsdäck och bedriva optisk spaning över hav i bra väder. Detta kunde Marinen redan för 50 år sedan och det räckte inte till då för att betraktas som en sjöoperativ förmåga och inte heller räcker det till nu. 

Förmågetappet, att bedriva kvalificerade marina uppgifter tillsammans med andra kvalificerade marina förband med kvalificerade helikoptrar bemannade med välutbildade och välövade besättningar för dessa uppgifter, verkar vara totalt. Nu flaggas det för att de marina versionerna av HKP 14 inte kommer förrän om ca 8-10 år. Något nytt torpedsystem tycks det inte bli. De besättningar som hade erfarenheter från skarpa företag på 1980- och -90-talen sitter snart på ålderdomshemmet – arvet har gott förlorat. Efter 2020 får man börja om från början fast med en mycket mindre volym, vilket gör det svårare. Det kommer minst ta fem år att komma upp på en bra nivå, tekniskt, taktiskt och personellt – om det överhuvudtaget går förstås. Det beror bland annat på om man kan ge besättningarna tillräckligt med kvalificerad flygtid  – åtminstone 250 timmar per år behövs.

 Vad var då det enskilt största misstaget som orsakade detta moras? Enligt min mening var det det helt vansinniga beslutet att föra ihop de tre försvarsgrenarnas taktiska helikopterväsende i ett förbandunder Flygvapnet. Helikopterförbanden var ju skapade för speciella försvarsgrensanknutna, resursförstärkande uppgifter som skulle lösas i symbios med Försvarsgrenens andra förband.  Gärna koncentrerat helikopterunderhåll i den bakre nivån, men inget mer. Nu slogs förbandsstrukturer med sina uppdragsprofiler sönder och samman. Flygvapnet förlorade sin singulära flygräddningsresurs på kuppen, Armen står bland annat utan tung helikopter för trupptransporter och Marinen har förlorat i princip allt.

Jag tror att om Försvarsmaktens olika helikopterväsenden förblivit försvarsgrensuppdelade så hade Marinen idag fortsatt flyga med uppdaterade och livstidsförlängda HKP 4 tills man en dag börjat omsätta helikopterparken på ett förnuftigt sätt under parollen att flyga med det man har till något nytt landar på hemmabasen. Det tekniska-, taktiska- och personella arvet hade förts vidare in i 2000-talet. Detta kan jag sätta min ringa pension i pant på.

Om nu en mycket illa genomtänkt organisationsidé är största orsaken till allt detta elände så kan en bättre sådan kanske rätta upp och täta det snabbt sjunkande skeppet. Återför helikopterfunktionerna till försvarsgrenarna (även om dessa formellt inte finns) är mitt recept, ta väl vara på det lilla arv som finns och bygg upp försvarsgrensanknutna flygförband igen. Det kanske inte går så snabbt som man skulle önska, men chansen ett lyckas är bättre än det vi nu ser framför oss. Jag gissar att detta skulle tas emot med öppna armar av de berörda på förbanden.

Så mitt råd till Marininspektören är att sluta lida i det tysta och kavla upp ärmarna och ta striden. Det finns ju massor av goda argument för att radikalt ändra det som nu finns som ju inte har klarat tidens test – det senare medger ju tydligen de flesta, men ingen gör något.

Christer Hägg
F d marinflygare

Officiell blogg

Ett forum för oss som är intresserade av marinen och marina frågor. Vi uppmanar alla att delta i debatten.

10 kommentarer

  • Anders Axelsson 28 mars 2013 21:59

    Jack of all trades, master of none.
    Så beskrivande !

  • Paul Hedren 21 mars 2013 10:18

    Hatten av för Christer, Hans och Lars som vågar uttrycka sig. Jag tillhör de lyckliga som fick vara med under uppbyggnaden av Marinflyget, en effektiv och produktiv organisation. Mycket tack vara Mikaels beskrivning "Happy ship" som till stor del berodde på bra ledarskap. Efter omorganisationen på 90 talet finns idag bara ett Arméflyg kvar(vilket kanske var syftet) med den våta drömmen om Black Hawks uppfylld är Armén i mål och FV/Marin verksamheten har upphört att existera. FM lever till stor del av folkets "Goodwill" SAR och FRÄD verksamheten gav just det samt att det var den verksamhet som gav bästa besättningsträningen man kan få till en ringa kostnad (extrakostnaden betalades till stor del av Sjöfartsverket) Det är lite roligt att höra att det är försenade leveranser som gör att Hkp verksamheten är där den är idag. Hur gör man när man ska byta ex bil? Jo man beställer en ny och när den är levererad så gör man sig av med den gamla. Det sämsta sättet är väl att skrota den gamla bilen och sedan hyra in en likadan tills den nya levereras. Jag är tacksam för att ha fått vara med på verksamhetstoppen och lämnat innan botten är nådd.

  • Mikael Skullman 20 januari 2012 13:37

    Allt handlar om stoltheten att jobba i en verksamhet som har hög proffesionalism, uthållighet och förmåga att lösa ställda och nya uppgifter.
    Där teamandan var hög och dit personal sökte sig till för att vara en del av den verksamheten som helikotersystemet kunde leverera. Abetsglädjen var en gång stor och vi lärde oss begrepp som " happy Ship". Vi som var med under den intensiva perioden under -80 och -90 talet med allvädersförmåga har naturligtvis med stor sorg sett hur snabbt en behövd och efterfrågad verksamhet grusas för att till sist dö och försvinna.
    Jag arbetar i dag med tron att det går att få tillbaka den känslan i verksamheten men jag kan bara konstatera att mina yngre kollegor har ett helt annat fokus i sikte. Där gäller det bara att hantera våra personalhanteringssystem så bra som möjligt och det behöver man inte göra tillsammans med andra människor.
    Till sist vill jag tacka Christer, Hasse, Lasse och Magnus för mkt bra inlägg och att era liv har varit en del av mitt under en fantastisk tid i mitt liv.
    / Kn Mikael Skullman fd. SUL Fmek HKP4

  • chefenhkpflj 18 januari 2012 19:06

    Som chef för Helikopterflottiljen måste jag ta min utgångspunkt i den situation vi befinner oss idag och verka för att vi får resurser och kompetens för att lösa alla uppgifter för vårt krigsförband, Helikopterbataljonen.

    Jag delar uppfattningen att det stora förmågeglappet finns på den marina sidan av våra uppgifter. De resurser vi har för den utvecklingen är HKP14 och HKP15. Det är ytterst viktigt att en utvecklad sjöoperativ förmåga innefattande ubåtsjakt för HKP14 får en hög prioritet. I första hand måste de 5 helikopterindivider som skall förses med ubåtsjaktutrustning och vapen prioriteras. Dessa levereras till Försvarsmakten under 2014. Därefter bör ytterligare HKP14-skrov modifieras så att vi får fler sjöoperativa helikoptrar. Med en sådan åtgärd skapas en bättre balans mellan sjöop och markop i vår helikopterflotta samt en större möjlighet att både hävda den territoriella integriteten och verka vid internationella insatser inom samtliga arenor.

    Vidare jobbar vi för att kompetensförsörja helikopterbataljonens TakO och US sjö(f.d spanare och sonaroperatörer) till de sjöoperativa HKP14 från marinen, dvs med ubåtsjaktofficerare. Här är det lämpligt att utbildningen påbörjas i omedelbar närtid så att dessa har rätt komptens när maskinerna levereras 2014.

    Vidare måste ett beslut om byggnation av hangar för HKP14 och 15 i Ronneby tas snarast möjligt av regeringen. Det är en nödvändighet för att vi skall ha förutsättningar för att med vår sjöoperativa helikopterskvadron på Kallinge kunna samverka med de marina förbanden som till huvuddel är baserade i samma område.
    Byggnationen bedöms ta tre år och vi kommer att ha fått alla nya helikoptrar levererade till Försvarsmakten vid årsskiftet 2014 - 2015.

    öv Magnus Westerlund C Hkpflj

  • Christer Hägg 18 januari 2012 13:02

    Hovermode, jag håller med dig i din beskrivning av kampen om resurserna. Så har det alltid varit i modern tid. Kampen har varit och är tuff, men den skärper åtminstone argumenten.
    Vid sammanslagningar är dock risken stor att den lille parveln tvingas dela säng med en elefant. Då kommer man förr eller senare i kläm och det gör ont.

    Marinflygfunktionen är en mindre del av helikopterflottiljen som i sin tur kommer i kläm när FV drar åt svångremmen. Varför skulle FV prioritera t ex måldatarapportering för ytstridsfartyg och ubåtsjakt på bekostnad av t ex nya versioner av JAS? Det är ju inte deras bord typ.

    När jag som helikopterförbandschef på 80-talet gick till min överordnade chefer och bad om hjälp och medel, möttes jag av stor förståelse och oftast också av pengar. Cheferna förstod behoven och gjorde vad man kunde för att lösa mina problem på kort och lång sikt. Att låta helikopterfunktionen dö sotdöden var otänkbart för dem.

    Även inom dagens marin borde man förstå behoven av en kvalificerad marin flygkomponenet på ett annat sätt - liksom man gjort i 100 år - och skulle kunna balansera ut förmågorna mellan de olika systemen i framtiden.
    Vill man t ex ha effekt av långräckviddiga sjörobotsystem, måste man samtidigt se till att spaningsmedlen också räcker till. Vill man att våra ubåtar skall överleva i strid så måste de få öva mot kvalificerade ubåtsjaktgrupper t ex fartyg i samverkan med ubåtsjakthelikoptrar.

    I dagarna har FM tagit emot sin första HKP 16 efter en snabb anskaffning - lika snabb som Marinens anskaffning av HKP 4C på 70-talet. Problemen med det sjöoperativa helikoptersystemet kan lösas lika snabbt om man nu hakar på och anskaffar 15 Sea-Hawk, baserar dem på Kallinge och gör det till ett marint taktiskt förband, precis som ytstridsflottiljerna, ubåtsflottiljen och amfibiebataljonen. Först då kan man påstå att Marinen är balanserad.

  • Hovermode 18 januari 2012 08:09

    Bra inlägg!

    Dock är det inte unikt för marinflyget eller ens försvarsmakten som helhet. Fråga en luftvärnare, kustartillerist, artillerist eller stridsvagnsofficer om denne är nöjd med ut(av)vecklingen av hans funktion. Jag är även tveksam till att ett eget marinflyg hade kunnat få loss de ekonomiska medel som krävts för att fortsätta driva Hkp4 intill dess hkp14 levererats. Idag slåss Helikopterflottiljen för sina system, sina övningar, personal och materielbehov med resten av flygvapnet. Det torde inte råda något tvivel för någon att Hkpflj står sig slätt i sådana förhandlingar där motparten är t.ex. en JAS-division. Saab Gripen är och kommer inom överskådlig framtid att vara politikers, försvarsmakts- och flygvapenledningens skötebarn nr 1. På samma sätt hade förmodligen utveckling av korvett Visby varit prioriterat inom marinen, på bekostnad av helikopterförmågan.

  • Lars Engström 16 januari 2012 11:50

    Tack Christer för Dina väl valda ord om försvarets helikopterförfall. Som projektledare på FMV och senare teknisk chef för Marinflyget hade jag det stora nöjet att vara med och bygga upp en ur teknisk synpunkt förstklassig helkopterorganisation. Vad finns kvar av detta i dag ? Som Christer säger - ingenting -. Att ställa av ett delvis moderniserat HKP4 system, i väntan på HKP14, är lika med att ställa av all ubåtsjaktförmåga. Allvädersubåtsjakt, torpedfällningsförmåga, hög sjöräddningsförmåga var finns det idag?
    Om och när HKP14 blir certifierad för dessa uppdrag, var finns då kompetent personal?
    Arma sjöförsvar.
    Lars Engström
    fd. teknisk chef Marinflyget.

  • Christer Hägg 14 januari 2012 10:46

    Anders,
    Om enda möjligheten att bevara en förmågebredd var att slå ihop förband och funktioner så kan man ju undra var denna förmågebredd befinner sig idag drygt 10 år efter sammanslagningen. Snarare får jag det engelska uttrycket ”Jack of all trades – master of none” (ung; Otillräcklig inom allt – mästare på inget) i tankarna när jag utifrån bedömer nuvarande helikopterfunktion.
    Marinens helikopterväsende var inte bara förbanden, utan även en stabsfunktion i Marinstaben, och en helikopterfunktion inom FMV-F delvis bemannad med marina helikopterspecialister.
    Efter införande av projektstyrnings- och matrisorganistationer mm mm verkar sådana specialiserade , ganska små men vitala funktioner försvunnit in i en enda grå köckenmödding .
    Det tycks som om dubiösa målsättningar och specifikationer och en bedrövlig upphandlingsförmåga orsakat mer än 10 års försening av en tung marin helikopter – vad annat kan det bero på?
    Behålla förmågebredd genom sammanslagning låter bra, men har det fungerat? Är de sammanslagningar du nämner – logistik och ledning – bra eller dåliga exempel? Det få väl andra läsare av denna blogg bedöma.
    Jag påstår att sammanslagningen av försvarets olika helikopterväsenden, på alla nivåer, var en olycka. Det har inte fungerat. Det behöver man inte vara en raketingenjör för att begripa.
    En totalt förlorad kvalificerad marin helikopterfunktion, som negativt påverkar alla andra marina förband och ett panikköp av Black Hawk helikoptrar torde vara lackmustest nog för att göra något radikalt åt situationen. Eller skall man rycka på axlarna och fogligt invänta några få marina operativa helikoptrar om 10 år ( i bästa fall)?
    Christer Hägg

  • Anders Silwer 13 januari 2012 23:36

    Christer

    Bra engagemang. Du beskriver FM omstrukturering till en mindre försvarsmakt. Inom flera områden har vi gått till försvarsmaktsgemensamma funktioner. Logistik och ledning är två exempel. Helikopter ett annat. Varför då? För att det varit enda möjligheten att behålla en förmågebredd i FM har vi behövt slå ihop. Problemet tycker jag har varit mindre sammanslagningen och mera att inte HKP kommit i tid.

    Anders Silwer

  • Hans Johannesson 13 januari 2012 19:24

    Tack Christer!
    Äntligen någon som officiellt har tagit till orda om det "vanstyre" som har drabbat det helikoptersysten, marinens, som var det ur såväl taktisk som teknisk aspekt var det ledande då klåfingriga reformister raserade allt med ett enkelt penndrag. Det är bara att hoppas att dessa människor inte får en ny chans att göra om samma dumheter igen.
    Hans I Johannesson
    Fd Örlkn

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *