Natt. Atlanten. Jag vaknar i min binge, intrasslad i hörlurarna, lyssnade nämligen på en podd när jag gick och lade mig. Det är 3:e skepparens röst som väcker mig. Han ger order på däck om att hala bredfockens halsar. Det är ungefär det sista momentet som görs när vi gör en vändning. Vändningar gör vi för att vi kryssar söderut i sicksack, då vi nu, under natten till söndagen, är i för oss en naturlig miljö: motvind. Det blåser sydliga vindar längs den norra tredjedelen av den iberiska västkusten. Jag drar slutsatsen om att det är en av flera vändningar som gjordes under tiden jag och min vakt sov.
Vad som känns som en kort sekund går mellan att skepparen beordrar att klara upp på däck, och att en kursare står vid min binge, flåsande och kall, iklädd sjörock och varm mössa. ”Utpurrning!” hostar han fram. Jag som hoppades på att få somna om. En till kadett, fullt påpälsad uppenbarar sig nere hos oss i trossbotten. Han berättar att det är starka vindar och översköljande sjö. ”Regnkläder är inte fel!” avslutar han med.
Styrbords vakt vaknar och rutinmässigt klär på sig, äter nattsmörgås (baguette med ost och salami, värmda på plåt i ugn) och rör sig ut på däck, ställer upp kring storluckan. Om babord syns en tunn slinga av orange och gula ljus. Säkert något nordspanskt samhälle. De kadetter som väckte oss informerar om att vi är nära nog att ibland få mobilmottagning. Jag gör avvägningen att det inte är värt att kolla twitter om det råder översköljande sjö. Efter en kort uppställning och genomgång från vakthavande officer (vi säger ”VO”) går vi på, och babords vakt går ned i trossbotten för några timmar välförtjänt vila.
Jag hör hur en av kadetterna berättar om att en liten bit tamp kilade in sig i ett block någonstans högt uppe på fockmasten, och hur de arbetade med att lösa problemet. Det är imponerande. 30 meter upp, i mörker, sjögång, och ylande vindar klarade de av att felsöka ett segel, och upptäcka den där lilla tampen. Vila har de verkligen förtjänat.
Vi inleder passet med den lugna uppgiften att spänna fast vår orangea skeppsbåt med ytterligare spännband, så den verkligen inte gungar eller rör sig. ”Skepparens hundar” monteras också vid rorgängarens plats. Det är två block som rorgängaren kan stå på om fartyget lutar mycket, och ändå behålla balansen. Vi surrar fast mer saker, ställer oss i lä och håller fast oss, i skydd från översköljande vågorna. Eller till viss del i alla fall. Jag har redan hunnit få en dusch under nattens första vakna 20 minuter.
Hemlängtan är enorm. Jag har inte varit på sådana långa seglingar förut: mina erfarenheter är högst 11 dygn i sträck under övningar, eller någon veckas sjötrafikkontroll i Östersjön. Jag tänker på att jag äntligen ska få träffa min flickvän igen, beställa en jättestor pizza, och ha på mig mjukisbyxor. En dusch som varar längre än 90 sekunder är också något att se fram emot. Samtidigt undrar jag hur det ska gå att återanpassa sig till att inte ha 30 personer nära inpå mig hela tiden: det har ju blivit så naturligt de senaste veckorna.
101 Molchanov
