Hur skall man börja något sånt här? Well, Ellen Bengtsson heter jag och har fått den otroliga möjligheten att få segla på HMS Gladan under min utbildning till sjöman.
Jag har alltid trott att jag har mycket sjövana och att jag känner min egen kropp. Men ack så fel man kan ha. Det första dygnet efter vi lämnat hamnen i Vigo så mådde alla bra, vi ankrade strax utanför och njöt av att komma ut till sjöss. Dagen efter så vinschade vi upp ankaret för hand, detta visade sig vara ett väldigt tungt arbete som krävde nästan 20 personer. Väl med ankaret uppe så satte vi kurs emot Biscaya. Det var då det började.
Alla hängde sig en efter en, likt blöt tvätt på en tvättlina, över relingen medan naturens krafter gungade våra arma små kroppar tills alla utom tre personer var likbleka och tömda på energi. Dessa tre starka fick bära oss igenom det värsta, då vi fortfarande hade poster som skulle bemannas all tid på dygnet.
Vågorna gick ifrån att gunga oss till att helt enkelt kasta oss från sida till sida nere på trossdäck, där våra bingar befinner sig. Det var inte förrän dag tre då vi faktiskt sov i våra sängar eller hängmattor. Nätterna dessförinnan så kom ingen av oss längre än till durken där vi låg och höll i oss för att inte riskera att glida ner på de stackare som försökte sova på lä sidan.
Men nu ska ni få höra; det tog ungefär ett dygn utav ren misär och vilsna själar innan det lättade och alla började må bra igen. I dagsläget så är alla helt återställda, vinden har mojnat ifrån 20 m/s till stabila 3-4m/s. Vågorna är idag det som lugnt gungar oss till sömn under våra frivakter.
Jag vill avsluta min text med att säga tack, för denna otroliga möjlighet som vi fått. Tack till min underbara pluton och Gladans besättning. Låt inte min dystra text lura er, vi har det underbart! Stjärnklar himmel och underbart sällskap.
Kram till er alla där hemma. Tänker på er.
Hej på er alla därhemma!
Eva Rinaldo som skriver några rader om vår segling från Vigo till Belgien. Jag har aldrig kunnat föreställa mig innan vad vi skulle få uppleva.
Precis som Ellen skriver innan mig, så har vi genomgått dagar av kaos. Jag var helt utslagen och visste varken in eller ut. Vi höll våra händer och hjälptes åt klä på varandras kläder.
Idag vaknade vi till sol, musik på däck (vågorna gungar mig) och delfiner som lekte vid aktern. Detta va den underbaraste upplevelsen på resan jag sent kommer att glömma.
Jag vill bara hälsa till er alla och intyga att vi alla mår väl! Vi sjunger, skrattar och har jätteskoj ombord. Vi lär oss otroligt mycket varje dag.
Vi är en underbar besättning, det märks!
Mamma, pappa, svärföräldrar och vänner en stor kram till er.
Alexander, Antonia, Leo och Victor, mamma älskar er så. Jag saknar er så mycket.
”Det är för oss solen går upp, lyser som guld, för kärlekens skull”
Kram Eva
