När jag föst klev ombord Gladan för 10 dagar sedan hade jag aldrig seglat förr. Som en riktig landkrabba hade jag endast erfarenhet av roddbåtar, kanoter och en och annan färja. Redan när vi gick upp mot Gladan där hon låg till kaj insåg man att detta skulle bli något riktigt speciellt. Bortsett från att man såg träd med gröna löv och inte huttrade när man klev av bussen från flygplatsen var de i all sin egen rätt tecken på att detta skulle bli ett par dagar vi kan med glädje blicka tillbaka på.
Första natten fick jag sova i en av hängkojerna. Till en början var jag helt säker på att jag skulle dratta ur bingen och väcka resten av eleverna med ett kolossalt pinsamt duns under natten, men faktum var att hängkojen var riktigt skön, och när du väl klättrat upp i den var tyget på sidorna så spänt att de agerade som hjälpande väggar. Det var en underbar känsla, även om den var lite annorlunda; Att somna på en Skonert långt söder om minusgraderna i Europa. När klockan slog 06:30 var det dags för revelj, eller ”purrning” som det kallades ombord. En gammal CD-skiva med gamla godingar du aldrig hört förut började spelas lite lätt och nätt genom högtalare i trossbotten. Dags att kliva upp, för idag skulle vi få ombordmönstra!
Att mönstra ombord HMS Gladan är en enkel process. Sätt på dig säkerhetsselen, och klättra. Upp och ner över de båda höga masterna. Jag måste erkänna att jag var lite skakis när jag väl började klättra utåt på vertikallejden längst upp, men efter första masten var bestigen kändes den andra inte så farlig. För min del gick det bra och jag ombordmönstrade som kvartersförman för mitt lilla kvarter á 6 blivande sjömän. Efter klättringen blev det fortsatt inackordering och diverse genomgångar om strukturen ombord samt säkerhet. Då jag hamnade som Skansgast på storstationen fick jag ett papper med alla de tampar som jag skulle lära mig under tidens gång för att kunna segla den här skutan. Till en början såg detta papper ut som bokbeskrivningen på ett lexikon, men med tiden och timmar på sjön blev det en regelrätt baggis att komma ihåg vilken tamp som var vilken. Det fina med praktiska moment är att det gör inlärningen så extremt mycket enklare. Att ha en genomgång om tamparna på en lektion skulle ge föga nytta, men att ta ut Gladan på sjön och faktiskt använda dem gjorde själva inlärningen av allting ombord ack så mycket enklare.
Då vinden ej var oss vänlig låg vi till kaj ett par dagar innan vi försiktigt smög ut henne ur hamnen och stack ut för en liten dagstur i farvattnen runt Las Palmas. Jag, som en redig landkrabba, hade inga sjöben att stå på under den första dagen, men redan andra dagen på havet var min sjösjuka som bortblåst. Kroppen hade fått sig en ny normalbild över hur det var ombord, och när väl hjärnan ensat upp sig lite gick seglandet från en mara till en dröm. Under en genomgång där vi bland annat fick se väderleken på en rätt fin och illustrativ karta fick vi se att vädret här nere var konstig för tiden såhär års. Ett lågtryck över Azorerna som drev emot oss gjorde sjön mellan Gran Canaria och Teneriffa lite för hög för en skonert med en erfaren nyckelbesättning och en elevbesättning där en god del fortfarande hängde över relingen. Vindbyarna mellan öarna kan bli extrema när vinden tar till och passerar likt en forsande kanal mellan de höga vulkanbergen. Vad detta innebar var att vi fick spendera lite mer tid till ankars; ett utmärkt tillfälle för fler lektioner och praktisk omsättning av allt som lektionerna hade att erbjuda. Det finns få saker man här i världen kan bli fulländad på kunskapsvis, och en skonert med fler tampar än kungen själv erbjuder alltid lite mer att lära. Likväl som det var en övning för oss att skota segel och vända i vinden, var det en övning för nyckelbesättningen att bli bättre och bättre. Från att en stor del av oss inte hade något sjövana, kunde vi efter ett par dagar sätta segel mot Santa Cruz på Teneriffa. Till en början gick allting guld och gröna skogar, men plötsligt beslöt vinden för att byta karriär, vilket lämnade oss ute i vattnet väntandes på att den så snällt skulle komma tillbaka. Emellertid hade vi en minst sagt oförberedd ”manöverbord-övning” som var riktigt rolig. Jag och en gemene kamrat lossade topp- och underbackstagen till storseglet och med lite finurlig skepparkunskap kunde vi, genom att vända ett av seglen, bromsa upp skutan efter en helomvändning så att skeppet inte drev allt för långt, även om vinden tog till . Gladans RIB (Rigid Inflatable Boat) sattes snabbt i vattnet och de livbojar vi kastat i under övningen kom ombord på under 10 minuter. Det var oerhört tillfredsställande att få rusa ut till sin station, springa fram till tampen man blev tilldelad, och lösa den uppgift 3’e skepparen gett dig utan att ens riktigt inse att tampen du nyss lossa var en du inte hade någon aning om ens existerade när du läste pappret du fick första dagen.
När vi väl beslutat att fortsätta resan på motorkraft började vi få smaka på lite hav. Under mitt utkitspass vände vinden i samband med att solen sjönk och havet blev varmare än öarnas kuperande marker. Ifrån ett rätt lugnt hav blev det en gratisåktur på Balder uppe i masten. Svallet som långt nedan slog mot skrovets bog hördes inte längre i vindens övermäktiga dån, men lyckligtvis var säkerhetslinan fullt fungerande, och solnedgången så extremt vacker uppe ifrån masten att man kunde ta ett djupt andetag och ändå njuta av att kastas runt lite i Försvarsmaktens finaste klätterställning. Att sova under hög sjö trodde jag, som nu fått mig tilldelad en fast binge, skulle vara en uppgift svår att lösa, men som en äkta soldat tog det mig inte lång tid innan jag sov som ett lamm, trots att man ibland kunde känna hur sjöns gång fick dig att lyfta lite lätt från madrassen under dig. Postering till sjöss, även känd som sjövakt, var en intressant upplevelse. Att klättra i en mast man inte såg så väl, över ett hav lika mörkt som natten var för vissa en tung uppgift att försöka övertyga hjärnan om; men allt gick väl i slutändan. Uppgiften är precis densamma, enda skillnaden är att det är lite mörkt. I de lägena gäller det att man har lite is i magen, pannben bakom rynkorna, och ett öppet öga så man inte snubblar över tampar eller besättningsmedlemmar som inte mådde fullt lika väl som mig själv ute på havet.
När väl natten var över och solen steg över horisonten möttes vi av Teneriffas höga snötäckta vulkantopp, portugisiska örlogsmän och delfiner. Som rorgängspost under förtöjningen fick jag mycket goda möjligheter att få, även här, omsätta det jag lärt mig under genomgångar i praktiken. Det krävs både en uppmärksam rorgängare och en välslipad VO för att kunna styra in en 220 ton tung kärra in till en kaj utan att ens åstadkomma ens en lite repa på skrovet. Vi lyckades med bravad och fick även sätta våra knopkunskaper till skarp tjänst när fendrarna som ser till att vi inte glider in och skrapar skrovet i kajen, hade svårt att hålla sig på de svarta gummicylindrarna som fanns monterade där. Svart gummi på ett skepp med så mycket karaktär som Gladan går inte bra ihop, så på den gummicylinder där fendrarna inte ville stanna kvar, fick vi ta ett förtöjningsgods och knopa fast den som en hängande murgröna i bågar för att spara oss elever från ett hårslitande arbete med att få bort dem sedan under rent skepp.
Vi fick en halv dags permission efter att vi övat lite med förtöjning, och när väl den vackra dagen på Teneriffa var över, bar det återigen hemåt. Denna gång var sjön inte riktigt lika slåendes som på ditvägen, men nu rullade Gladan mycket istället för att slå i svallet. Mysigt för oss som vaggades till sömns nere i trossbotten, och mindre mysigt för den utkikspost som skulle klättra upp i masten samtidigt som masten agerade metronom. Likväl här gick allting bra, och på morgonen kunde vi, återigen med lite delfiner nära till hands, ta oss in till vågbrytarna i Las Palmas, Gran Canaria.
Att säga att vi kommer komma ihåg vår tid här är föga underskattat. Inte ens de få tappra själar som kämpade igenom sjösjukan kan säga att de inte älskade sin korta tid ombord detta otroliga fartyg. Få får möjligheten att göra det här och jag ser det som en oerhörd ära att få ha gjort det tillsammans med mina plutonskamrater. Att lära sig sjömanskap görs inte bättre än på en vacker skonert i högsjö; och att få vara ombord med en nyckelbesättning så oerhörd slipad och kompetent gjorde både att tryggheten ombord samt lärandet fortgick med rasande fart under våra ljuva tio dagar ombord Gladan. Det ska bli tungt att kliva av henne imorgon på morgonen, men jag kan garantera dig att jag kommer kunna återberätta otaligt goda minnen från allas vår tid här ombord.
Ett stort tack till nyckelbesättningen som visat oss landkrabbor vägen till sjöss och tack så mycket för möjligheten att få ha gjort detta. Det här är inget man glömmer i först taget.
422 Enryd Carlsson
