Klockan är 0115 och vi stävar i stadiga 7 knop sydost med kurs mot Las Palmas. Havet är lugnt, det är nästan fullmåne, helt stjärnklart och en lätt bris som fläktar skönt i den ljumma värmen. Vi har en riktigt gemytlig sträcka framför oss!
I förrgår, den 4e mars, lättade vi ankar runt kl. 1100 och satte kurs mot Teneriffa och mer bestämt Santa Cruz. Med en sträcka på 100 distans framför oss så var det många som var förväntansfulla, kommer det blåsa mycket? Hur stora vågor kommer det gå? Kommer jag må dåligt? Ja funderingarna var många. Vi hade en lätt vind och satte kurs mot Gran Canarias södra udde. Planen var att gå söder om Gran Canaria för att sedan gå nordväst upp mot Santa Cruz som ligger på Teneriffas nordöstra sida. När klockan var 1900 så hade vi tagit oss 20 distans och vinden hade i princip dött ut helt, vi låg mer eller mindre och guppade och rörde oss med endast någon knops hastighet framåt. VO bestämde då att nu fick det räcka och startade motorerna, helt plötsligt rörde vi oss framåt i 6 knop och efter snabb huvudräkning kom vi fram till att vi hade runt 13 timmar kvar tills vi skulle nå vårt mål.
När vi väl började närma oss Gran Canarias södra udde ökade vinden och våghöjden markant, från att ha varit lugnt och stilla, blåste och gungade det nu rätt så friskt. Bland oss i besättningen så rådde det delade åsikter om det nya vädret, vissa tyckte att det var fruktansvärt, horribelt och otäckt. Medan ett antal andra (undertecknad själv inkl.) tyckte att det var underbart, roligt och spännande! Att klättra upp i masten när fartyget gungar ordentligt, vågorna skvätter, och vinden rycker i kläderna är en speciell upplevelse!
När vår vakt tog slut och det äntligen blev dags för att gå och lägga sig för 3 & 1/2 timmars välförtjänt sömn så höll vinden och vågorna fortfarande i sig. Att då försöka ta sig upp och få en stunds vila i en hängbinge som gungade fram och tillbaka likt en åkattraktion på Liseberg var ytterligare en ny intressant upplevelse, ”kommer repen verkligen klara det här, knakar de inte lite oroväckande?” Ja tankarna som for igenom huvudet var många.
När vi väl kom upp på däck igen kl. 0400 så hade vinden bedarrat och sjön lagt sig. Efter ca tre timmars posttjänst inträffade det som man hade längtat efter sedan man gick upp – soluppgången. Att se solen bryta ytan och stiga upp över horisonten likt en stor brandgul apelsin är en helt magisk upplevelse som är omöjlig att beskriva i ord, det måste upplevas i verkligheten! Att vi dessutom fick sällskap av en flock delfiner, vars ryggfenor glänste i solen när de bröt ytan, gjorde inte direkt saken sämre!
Vi ankom Santa Cruz runt kl. 1000 på måndagsförmiddagen och förtöjde vid kajen, nu var det många som glatt såg fram emot att få stå på fast mark efter ca 4 dygn till havs. Då uppstod dock något som förvånade många av oss – vi blev sjösjuka på land! Fyra dygn av konstant gungande yta under fötterna hade, till mångas förtret, satt sina spår.
Efter att ha genomfört ett antal lärorika förhalningsövningar längs med kajen var det äntligen dags för det som alla hade sett fram emot, permission i 6 timmar där vi fick tillåtelse att gå runt i Santa Cruz och utforska staden. Att få ta på sig civila kläder, äta glass och dricka en espresso i skuggan vid en uteservering var riktigt härligt och välförtjänt efter våra strapatsrika dygn till havs! Efter att ha vandrat runt i några timmar i denna synnerligen speciella stad så var det äntligen dags att bege sig tillbaka mot HMS Gladan för att svida om till uniformen och invänta order om losskastning.
Nu är vi således på väg tillbaka mot Gran Canaria och Las Palmas som vi beräknas ankomma till runt kl. 0900. Men nog om detta, nu skall jag sluta skriva och återigen bege mig ut på däck för att beskåda den vackra stjärntäckta himlen, se månens ljus reflekteras i det nattsvarta vattnet och känna den fläktande, svalkande brisen.
325 Arvidsson
