Äntligen toppssegel!
I över en vecka nu har det varit på tal om att segla till Karlshamn för en redig glass på ”stan” och idag blev det av!
Vid pennan sitter jag, Therese Blennert. En kadett som seglade med falken för 1,5 år sedan mellan Vigo och Boulogne Sur Mer.
En upplevelse som både var det värsta och det roligaste jag fått vara med om. Jag minns att ingen information fastnade pga av sömnbrist och sjösjuka så årets upplägg med långa händelserika dagar efter god nattsömn har gjort mig precis så energisk och hungrig på att få slita och lära mig saker som jag själv känner igen mig i.
Seglingarna har därför inte varit så långa i år, för att komma tillbaka till Karlskrona Örlogshamn i rimlig tid, förrän nu idag då.
Igår tjuvtränade vi visserligen på att sätta toppsegel men det var i relativt stilla vatten. Idag var det bra med gung och jag var så taggad på att få skutta upp i toppen att jag vann tävlingen upp i vantet. Vi hade lite trassel att ta itu med vilket gjorde att vi fick spendera en hel del tid i masten och illamåendet började smyga sig på. Jag halkade till uppe på ringen när jag skulle flytta en säkring, fötterna slant av och det hann bli lite obehagligt men jag litar på min förmåga att hålla min vikt i en hand. Det gick snabbt att få fäste igen. Jag ville ta andra toppseglet också så upp kom jag! Tyvärr fick jag ge mig trots påse i halskragen. All ork tog slut och andreskepparen fick komma upp och lossa sista beslagsbanden. Jag klättrade ner och la mig raklång bredvid storluckan…
Sen var det som att vara tillbaka på Biscaya. Samma trötthetskänsla och kamp mot illamåendet. Det är nästan omöjligt att hålla sig vaken på frälsarkransposten trots att man sovit gott och var utvilad. Musklerna ger upp. Man orkar knappt använda bålen för att motverka gungningarna som vågorna skapar.
När jag blev avbytt fick jag 30 min frivakt och slocknade. Jag som aldrig har ro till att sova middag annars. Jag vaknade av att några kollegor, som tål vågorna betydligt bättre, fnissade och bad mig flytta plats för att använda skotet. Jag upptäckte att vi kommit in på lugnare vatten. Min energi kom succesivt tillbaka och jag hoppade upp på storens bom för att väcka segel .
Förstaskepparen sökte en förtöjningsledare och jag anmälde mig. Dels för att jag inte lett någon förtöjning ännu men också för att jag gillar att ta på mig utmaningar under sämre omständigheter. Jag ville se om jag kunde tänka klart, se risker, möjligheter osv i detta skick men också för att i andra lägen våga ta på mig liknande uppgifter när kroppen eller skallen inte är på topp. Förtöjningen gick bra men att tala tydligare och ge tecken är något jag ska förbättra.
I hamn fick vi publik och ett glatt gäng kadetter (de flesta i alla fall) skuttade iland med bestämda kliv mot torget och glassbaren. Det blev fullsatt och många av oss fick ny energi inför resan tillbaka.
Vi förhalade fartyget akter ut innan vi kastade loss och jag slogs av hur otroligt fin grupp vi är ombord. Alla tar sin uppgift på stort allvar, har roligt ihop och vi hjälper varandra att bli bättre. Mycket tack vare besättningen som välkomnar, uppmuntrar och utmanar oss att våga och ta initiativ. En föredömlig arbetsmiljö i flottan!
Efter en otroligt god middag (potatismos med torsk, baconsmör och haricots vers, jag backade såklart) är vi på väg mot Karlskrona Örlogshamn igen. Dock i snigelfart. Hörde besättningen slå nyss och det gungar lite friskare så kanske är vi hemma till 22:00.
Hur som helst vill jag ha revansch på stortoppsseglet! Gärna imorgon men vi får se vad besättningen har för planer för oss. Det kan bara bli bra!
Hoppas ni har en fin lördag där hemma!
