God morgon!
Resan är tyvärr i princip slut för oss nu. Jag sitter i skrivande stund uppe på mitt sista vaktpass för den här gången och tänker tillbaka på vår resa. För att ni verkligen ska förstå hur vi haft det under resan tänkte jag faktiskt den här gången inte berätta om vad vi gjort just det här dygnet. Istället har jag tänkt berätta rent allmänt hur jag upplevt resan.
Jag tillhör en av dem som verkligen tyckt om upplevelsen. Jag har kanske inte alltid älskat att bli dyngsur och kliva upp mitt i natten för att gå på post men ändå har jag aldrig önskat att det ska ta slut. Så otroligt mycket jag har lärt mig under resan och så otroligt mycket mer vill jag lära mig. Besättningen ombord har varit fantastiska med oss och alltid varit villiga att svara på frågor och förklara. Postpassen har lättats upp av skeppare som bjudit trötta elever på kaffe (och även demonstrerat hur den bästa kannan kaffe förbereds) eller en sekond som spelat munspel och sjungit för oss på halvdäck.
Vi har haft skeppare (och en timmerman) som med glatt humör (och oftast en skepparpipa i munnen) motiverat oss till hårdare och bättre arbete. Många gånger har vi elever kanske inte riktigt förstått hur vi ska lösa ut uppgiften (vi är ganska få, fyra i varje kvarter och fyra kvarter). Att slå eller gippa med ett segelfartyg av den här storleken kräver att några tampar halas och firas. Men med tiden och en hel del taktisk planering så lyckades vi lösa ut även det! När vi ändå är inne på ämnet tampar så kan jag väl även nämna att skepparna tragglat knopar och tampar en hel del med oss också (ibland kanske en prövning i tålamod för dem). Men när jag tänker på 3:an, 4:an och Timmer så kommer det nog vara för deras villighet att lära ut. Varje gång jag kommit och bett om nya uppgifter eller att få lära mig något så har de alltid låtit mig hänga på och lära mig något nytt. 4:an hade även det tveksamma nöjet att vara skeppare den första natten till sjöss då de flesta var sjösjuka. Alla jag hört berätta om den natten har sagt samma sak. Att han stöttade och hjälpte till där han kunde för att försöka få alla att må så bra som möjligt. Skepparna kan sammanfattas med att de besitter otroligt mycket kunskap om sjömanskap, segling och livet till sjöss i allmänhet, men framförallt deras omtanke och stöttning definierar dem.
Om vi sen ska gå vidare så kommer vi till nautikerna ombord. Officerare som står i ur och skur på halvdäck och styr skutan (via en rorgängare då). Fyra timmar åt gången står de där och ser till att vi styr mot mål. Det som måste tilläggas och poängteras är att vi seglar. Vilket då betyder att de måste ta allt från vind, ström, väder och farleder i beaktning. Väldigt mycket skämtande och pepp har även tilldelas posterna som står på halvdäck utöver de små mikroutbildningarna i bland annat bäring och astrologi. En 2:O med väldigt många års erfarenhet som delar med sig av historier, en 3:O som glatt pratar med rorgängaren och en Sekond som sjunger och spelar munspel. Sekonden har även varit den som stöttat höjdrädda med klättringen i masten. Med stöttande ord och klättrandes bredvid har han lyckats med bedriften att få alla upp längre än vad de trodde. Jag själv fick hjälp av honom att börja klättra igen. Direkt när vi seglade ut från Vigo så blåste det nämligen en del. Upp kom jag och likt en koala så kramade jag mig fast runt masten under hela mitt utkikspass. Ner var värre. Med hans stöd tog jag mig ned. Men envis (på ett mycket bra sätt ska tilläggas) som han är så hjälpte han mig att våga mig både upp och ned själv efter det. Något jag verkligen är förevigt tacksam över. Jag kan faktiskt säga att jag är mindre höjdrädd nu. Kort och gott, ett gäng med mycket kunskap och vilja att förmedla den vidare (även nautikerna är ju också såklart omtänksamma och stöttande).
Vi har även haft kockar som trots lutning och väder alltid lyckats servera otroligt goda måltider och kvällsskaffning (kan meddela att motivationen att kliva upp mitt i natten höjs kraftigt av lukten av nattskaffning). Jag hade förmånen att fira min födelsedag ombord. Något som gjorde att tidigare nämnda kockar bakade kladdkaka till eftermiddagskaffet, omtänksamt och väldigt uppskattat. Både skämt och god mat har serverats genom deras lucka. Kockarna har även stöttat oss på däck i att lätta ankare och hala i tampar.
Utöver ovan nämnda har vi även FC, Brassen och Doktorn ombord. Vår fartygsläkare är i princip som ett vandrande lexikon över kunskap. Jag blir fascinerad varje gång han berättar om något annat han kan. Brassen med sitt ständigt lättsamma sinne muntara upp även den gråaste av dagar. Sist men absolut inte minst är FC. Han pratar och interagerar med oss elever när han ser oss och hjälper alltid till att förklara. När jag gick omkring och övade på tamparna så förklarade han för mig hur de fungerade. När det lutade som mest och var dåligt väder så kom han upp på däck för att kolla läget. Omtänksam och med sin besättnings bästa i åtanke leder han en fantastisk utbildningsplattform.
För att försöka runda av ett väldigt långt resebrev så hoppas jag att ni nu förstår bättre hur bra vi haft det. Att vi har varit väl omhändertagna och varit med om ett riktigt äventyr. Men framförallt, besättningen på Falken förtjänar all beröm. Tyvärr kunde jag inte säga alla bra saker jag har att säga om dem (då blir detta ett otroligt långt resebrev), men jag hoppas att ni ändå förstår hur bra de är. Befälen här har gett oss beröm för vår goda moral under resan, sjösjuka och dåligt väder till trots. Men om det inte varit för dem så hade vi nog inte hållit humöret uppe. Så största möjliga tack till dem för upplevelsen och de förvärvade kunskaperna. Avslutningsvis så kan jag bara säga jag kommer att sakna Falken, besättning och skonerten, och att jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag skriver här igen.
Tack för mig, 123 Lübeck
-
-
-
-
Övning i fallrep inför borgmästarens besök
