Detta kommer vara mitt sista inlägg. Motorn ligger död, och Brassen säger att den inte går att reparera utan extern hjälp. Även om vinden fortfarande blåste, så är seglen rivna och skulle knappt fånga den minsta vindpust. Provianten börjar ta slut, även med den strängt begränsade utdelningen av mat, och resten av eleverna har redan börjat klaga över hungern. Det är inte mycket tid kvar tills vår resa här kommer ta slut. Jag ångrar att jag någonsin satte min fot här på Falken.
Som du (förhoppningsvis) redan förstår så är varje mening i det förgående stycket en lögn. Utom då möjligtvis den biten om den lilla tiden kvar, men det är helt och hållet en definitionsfråga. I vilket fall så ville jag inleda detta blogginlägg på det sättet, egentligen enbart för att underhålla mig själv lite nu på morgontimmarna. Ett litet överdramatiskt intro för att kanske få någon att ta en andra titt över vad de egentligen läser. Det är väl ändå det som det (vad nu ”det” kan betyda) handlar om, på sätt och vis. Att våga ta de möjligheter som dyker upp.
Ta mig till exempel, en 18 årig Nacka pojke (mer specifikt från Saltsjö-Boo) som nyss blev arbetslös för första gången i sitt liv nu ca 1 månad sedan då jag tog studenten. Jag kommer varken från sjövärnskåren, eller Bernadotte Gymnasiet, som majoriteten av eleverna omkring mig, utan hittade hit av en slump och möjligtvis lite smyg nepotism. Genom min fars bekantskap med Falkens fartygschef och ett slumpartat möte mellan dem för ett tag sedan lyckades jag bli medveten om att det fortfarande fanns öppna platser på seglatsen som jag innan dess inte visste existerade. Den ända erfarenheten jag har sedan innan med segling, eller båtlivet överlag, har varit ett litet antal turer ombord farföräldrarnas lilla segelbåt, men jag skulle inte kunna säga att jag då har varit direkt aktiv i seglandet. Med nästintill ingen kunskap om ämnet så beslöt jag mig dock att skicka in ett mejl. Nu så sitter jag här några månader senare, utan att ångra en enda sekund.
Just här ombord så är det nog de små möjligheterna som vardagen handlar om. Att i de minuterna som det inte finns något att göra på däck, att kanske lägga sig och slappa i solen. Att önska en viss låt när någon drar fram en musikspelare under måltiden. Att följa med de andra som har permission, även om man inte har någon speciell plan på vad man ska göra när man går ut.
En annan sorts möjlighet som har visat sig är också den långa timman uppe i utkiken. När det är båt-tomt i vattnet omkring oss så är det en timma i en sorts halv isolation man har att spendera med sina egna tankar. Många har olika sätt att fördriva tiden och att stimulera hjärnan på, någon som jag själv ofta gör genom musik. Då inte bara genom att sjunga de få låtarna jag kommer ihåg, nynna till musiken till andra, eller mumla på några shantys som jag enbart kan några få rader av, utan också genom att vara lite kreativ själv. Jag har under resans gång hittills gjort 4 parodier på delar av låtar som har dykt upp i huvudet ståendes ett antal meter över alla andra på däck, som likt början på detta inlägg är av lite småtaskgig kvalité, men fortfarande underhållande nog för mig personligen.
Jag kommer nu då ta mig den sista lilla möjlighet som jag kan klämma ut ur denna text genom att bevara dem i skrift. Utöver det, så var det allt för mig. Tack för att ni tog er tiden att läsa denna lilla utstickare av ett inlägg.
/Elev 323, Edward Vilbern
(Låtarna är upplagda i kronologisk ordning från när de var skapta. De bör dessutom gå att hitta originalen på Youtube.)
(Till refrängen av Woody Guthrie- This Land Is Your Land)
Det här är din båt
Det här är min båt,
Det här är din båt,
Och över havet
Så tar vi oss framåt
Med hjälp av vinden,
Med hjälp av motorn
Så tar vi oss dit vi alla vill
(Till refrängen av John Denver – Take Me Home, Country Roads)
Den sjösjukas visa
Ta den lungt
Poseidon
Jag vill ej
Spy upp min lunch
Jävla vågor
Sluta gunga
Ta det lungt
Poseidon
(Denna borde ni kunna)
Kallt på Posten
Brr, brr, brr jag fryser
Det är kallt här upp vid utkiken
Tamparna dansar lätt i köld
Det är kallt här upp vid utkiken
Vinden blåser hård mot kind
Det är kallt här uppe vid utkiken
Tårna fryser fast i skon (alternativt Käng’ och inleda nästa rad med ’an)
Det är kallt här uppe vid utkiken
Fingrarna domnar bortom kontroll
Brr, brr, brr jag fryser
Brr, brr, brr jag fryser på min post
(Till refrängen av Over the Hills and far away från TV/Film serien Sharpe)
Över hav och bredvid land
Över hav och bredvid land
Genom Töre, Karlskrona, och Söderhamn
Vi alla följer chefen Falks kommand
Över hav och bredvid land
