Första dygnet på HMS Falken
Nu börjar bloggandet av oss Bernadotteelever. Hoppas ni ser fram emot att läsa om hur vi har det här! Idag skriver Nikola Esbjörnsson och Linnea Ljunggren!
Den första dagen startade kl 05:20. Vi satt på flyget i många timmar och alla längtade fram. Framme vid Kanarieöarna så fick vi en buss alldeles för oss själva. Detta utnyttjade vi, tyvärr. Hög musik och bankade i golvet fick busschauffören på dåligt humör. Men så fort vi såg detta så ändrade vi på oss och skärpte till oss. Klantigt men kanske inte så konstigt efter 8 timmars stillasittande. Det var också en ”wake up call”. Efter detta så kom vi fram till båten och direkt blev varenda mage hos oss elever full av fjärilar.
Det första vi skulle göra var att klättra upp i masttopparna som är väldigt höga där uppifrån. Men alla klarade det! Trots tomma magar eftersom att flygplanet inte ville servera gratis mat, vilket jag har svårt för, haha. Utmaning nummer två var att få in ungefär 20-25 kg packning i två små lådor. Tänk er två st stora skokartonger. Alla sa att det var omöjligt och kört, men efter en stunds pressande och suckande så fick det plats. Nu dag 3 så startar seglingen efter två dagar där vi legat till kaj och svajankrat. Det ska bli skönt att få in rutiner och lära sig sina uppgifter. Snart ska jag lämna över tangentbordet till Ljunggren, men först vill jag säga att alla här ombord har tagit hand om oss väl och det tackar jag/vi stort för. Sedan ska jag påminna er nära och kära att ni kan skicka meddelandet hit till bloggen som kommer att nå oss elever. Saknar er där hemma och vi ses snart! Föresten vill jag berätta en sak innan jag ska lämna över. Jag och Oliver Ljungberg stod igår på båten och skrattade åt resten som smörjde in sig med solkräm. Det är ju lite överdrivet kan man tycka. Men nej nej. Idag står jag och Ljungberg, röda som tomater i hela ansiktet och armarna. Vi får skylla oss själva och göra om och göra rätt! Tack för mig! // 232 Esbjörnsson
Som ni läste tidigare fick vi klättra i master det första det vi gjorde ombord, och det var en upplevelse utan dess like. När man stod där, redo att klättra, var man inte kaxig. Jag började klättra, och det gick bra, men nervositeten steg för varje centimeter. Sista biten kan vara lite knepig då man ska klättra utför, alltså på en liten hal stege som lutar ut. Jag ska inte ljuga, jag var riktigt rädd, men jag tänkte att ge upp inte var ett alternativ. När man ska ner blir det tvärtom, då står man på ett plattform högt upp och det känns som om man ska ta ett steg rakt ut i luften. Men det finns en stege som tur är. Nedklättringen gick bra, och jag klarade masten. Dock återstår stormasten, den lite högre. Jag kände redan på andra masten att det gick lättare, och det var betryggande att det alltid stod skeppare i masten. Även den klarade jag och sedan var det dags att anmäla sig för tjänstgöring ombord hos fartygschefen. De gav mig ett val, bli stortoppsgast eller annan befattning. Blev riktigt förvånad, då jag varit så rädd. Det slutade med att jag blev stortoppsgast, alltså jobba uppe i masten. Nu är jag nöjd och nervös. Nu blev det mycket mast här, men överlag är jag väldigt nöjd med resan hittills. Jag tycker om rutinerna och livet ombord. Det är lite annorlunda, men jag gillar det. Precis som Esbjörnsson, saknar jag er där hemma och ni får gärna skicka en hälsning. // 242 Ljunggren
