Resebrev från fartygsläkaren
Allra först vill jag hälsa till min man, som inte har hört ett ord från mig sedan han lämnade av mig på Kallinge flygplats på kvällen fredagen den 26 april. Visserligen skickade jag ett Skonertogram när vi hade kommit halvvägs. Jag har idag förstått att han följer bloggen eftersom jag har fått en hälsning via fartygschefen och Hans T.
Kanske också att barnen läser detta och mina arbetskamrater på Företagshälsovården på Marinbasen i Karlskrona.
Som ni då har förstått av tidigare resebrev flyter dagarna ihop. Vi har guppat på havet i 15 dagar nu. Jag har sett en segelbåt, ett containerfartyg, 2 stockar, några drivande bojar, delfiner och valar på håll. Annars är det bara hav och hav, även om det rör sig hela tiden och vågorna ibland är ganska stora. Ömsom ösregn och ömsom sol, men det är mycket kallare än vad jag hade trott. Och man är inte stilla en sekund, det gäller att hålla i sig hela tiden. Fartyget lutar ibland över 20 grader och då är 1.e skepparen nöjd när havet vaskar rännan. Frysen har pajat, frukt, grönsaker och potatis har tagit slut. Trots det lyckas kockarna fixa goda måltider även om vi inte får äta obegränsat längre. Så alla eleverna pratar hela tiden om vilken mat de vill ha när de kommer hem. Själv är jag väldigt nöjd, här blir det inget snaskande eller gofika med en kopp te framför TV:n på kvällen. Om jag dessutom lyckas gå ned något kilo i vikt är det en bonus!
Alla ser fram emot att komma till Azorerna någon av de närmaste dagarna. Vi har ca 400 nm kvar och seglar med ca 5 knop. Jag är glad att jag har min flygbiljett bokad till den 17 maj.
Sjukvårdsläget är gott. Ingen mer sjösjuka vad jag kan se. Inga allvarliga skador, som inte klaras med ett vanligt plåster. Någon kan ha lite ont i ryggen eller magknip (=hemlängtan?). De som vill kan få en avslappnande ryggmassage mellan vakter, lektioner, uppställningar eller möten. Och så får det inte luta eller gunga för mycket för då blir det för svårt.
Eftersom jag inte ingår i något kvarter, är ett päron, har jag det bra. Jag är inte alls så trött som eleverna, som måste upp och jobba på nätterna. Jag behöver inte kunna alla tampar – tampförhör pågår just nu! Jag går runt och kollar att folk mår bra, pratar bort en stund med någon elev, berättar om mina äventyr vid tidigare seglingar eller utlandsmissioner. Och så försöker jag videofilma så mycket som möjligt om vardagslivet ombord.
Så humöret är på topp. Alla verkar trivas fast de längtar hem förstås.
Och jag längtar efter morgonfika på balkongen tillsammans med min man och dagstidningen.
PS Jag landar i Köpenhamn den 17 maj kl. 22. (om allt går som det är planerat.) Har blivit erbjuden skjuts över bron så jag kanske kan bli upphämtad vid Mac Donalds i Svågertorp??
Hälsningar från fartygsläkaren.
