Hej där hemma, Daphne här! Efter tjat från pojkvännen så har jag bestämt mig för att äntligen skriva ett resebrev som respons på de härliga kommentarerna på bloggen.
De flesta eleverna här på Falken har börjat vänja sig vid vår nya vardag, trotts att vi saknar den gamla starkt. Dagarna räknas ner för ankomsten till Azorerna och vadslagningen om dag och tid har satt sin start. Söndag och måndag är de populäraste dagarna.
Trotts vår trivsel på båten så blir vi lite trötta på det eviga gungandet och irritationer uppstår, äventyren man upplever dagligen är heller inga höjdare längre. Men Timmers shanty lektioner (sjömansvisor) är en riktig stämningshöjare och vi sjunger så att det ekar över hela fartyget. Välbehövda lekar, tävlingar och filmkvällar förekommer också för att uppmuntra oss när vi känner oss lite väl nere.
De största äventyren är att diska, besöka det fruktade barbord rundhus (särskilt i regnkläder), duscha och äta. Det går inte en måltid utan att en tallrik flyger tvärs över trossbotten, barbord rundhus (toaletterna) stanken drar sig allt närmare vår umgängesplats och man kan snacka halkrisk i duschen. I fören, där duschen befinner sig och även där vi diskar, är man praktiskt taget tyngdlös och man flyger som en vante mellan rundhusen i sällskap av bestick och tallrikar.
Att duscha är något som de flesta av oss undviker längsta möjliga tid då man aldrig mår särskiljt bra efteråt. Om man lyckas stå utan att ramla så lutar man sig mot duschväggen men vad som händer då är att om du själv inte flyger runt så gör duschmunstycket, schampot och även duschdrapperiet det i ditt ställe. Man kan även ha turen att få en dusch saltvatten från fönstret bakom sig rakt i det nytvättade håret. Mysteriet att lyckas klä på sig efteråt är ännu olöst.
Markan har som sagt gått i konkan och sockerabstinensen smyger sig fram hos eleverna och tålamodet blir kortare allt eftersom. Humörsvängningarna är även de på topp. Ena stunden bråkar alla, sover alla, gråter alla eller skrattar alla. Bara det är en upplevelse i sig.
Men idag uppstod lyckan, en av frysarna gick sönder!! Glassen flödade och sockernivån återställdes. Kartong efter kartong tömdes och tillfredställde elevernas sockersugna munnar. Själv fick jag i mig 7,5 glassar och än är de kvar i magen. Lugnande till min mor så kan jag även meddela att jag har börjat äta som gamla jag igen, 3 portioner per måltid och kockarna verkar nöjda med det, dock så verkar inte de övriga eleverna lika nöjda med att jag äter upp allas frukostgröt. Gröten är dagens absoluta höjdpunkt och jag kommer verkligen sakna den när vi lämnar Falken. Vi pratar ofta om vad vi saknar hemma och de första vi ska göra när vi kommer hem. McDonald’s, lösgodis och pojkvänner står högt upp på listan. När det gäller maten tycker jag att de tar hand om oss grymt bra, glass och wok var högt på min personliga lista och båda mina önskemål har uppfyllts med bra timing. Min pojkvän är det dock ganska snålt med och jag blev besviken när mina föräldrar skrev att de inte fick ner honom i ett brev till Azorerna. Buhu. Fler kommentarer önskas dessutom från ditt håll, älskling! Och grattis till det nya jobbet, det förvånar mig inte ett dugg att barnen älskar dig!
Jag kan även stolt skryta om att jag äntligen har tagit mig upp i masten, 3 veckor efter ombordmönstring… men bättre sent än aldrig! Nästa steg är att ta sig ner från masten, det gick efter mycket om och men, men tog längre tid än färden upp multiplicerat med 9478362. Ett stort tack till 2e skepparen som har klättrat med och pushat mig att fortsätta försöka. Och som har sett att jag inte menar mina ”Nej. Jag vill inte!” när jag står och panikslaget klamrar mig fast i masten trotts vetskapen att jag är säkrad. Har listat ut att man ska klättra fortare än vad man tänker.
Alla i besättningen är grymma och ser och hjälper verkligen alla elever, vi kommer sakna er något otroligt.
Jag tycker att vi har fått relativt många stjärnklara nätter och soliga dagar men vi glider ändå runt i regnställ, fullt beredda på de plötsliga regnskurarna eller översköljningarna av havsvatten. Vi har fått se både delfiner, havssköldpaddor och vissa har även haft turen att se en val eller två.
Kommentarerna på bloggen uppskattas rejält så fortsätt skriv! Tack till farmor och farfar som följer min resa så ivrigt och det är alltid lika kul att få brev från er. Det var även roligt att höra från min kära syster och uppdateringar om lilla valpen och pållen. Alla kommentarer hemifrån värmer och det känns bra att höra att ni saknar mig lika mycket som jag saknar er. Jag vill ha mer hälsningar om djuren dock, hur mår min stora svarta ängel och vart sover hon nu? Saknar våra tysta bråk om täcket.
Jag blev glad att höra att min Robin vågade sig till oss på middag, jag visste att han inte skulle kunna hålla sig borta.
Skulle kunna skriva flera sidor om våra upplevelser men berättar hellre när jag kommer hem. Saknar er alla där hemma något brutalt och extra pussar och kramar till min finaste, tänker på dig varje dag. Och 1000 kramar till Mammsen och Pappsen såklart. Ses på Arlanda om 10 dagar!
Pussar och Kramar från Daphne Bentzer
