Hej hopp alla ni där hemma i Sverige framför datorerna.
Nu har vi lämnat Bermuda och seglat i 5 dagar. Det var soligt de första dagarna men igår kom regnet, och det var inte nådigt. Det är häftigt att kunna se på himlen ungefär när det kommer bli regn eller storm. Inte lika häftigt att vara blöt enda in på revbenen.
Det är svårt att förklara hur det känns att leva, äta, arbeta och sova på en båt. Du är i princip aldrig ensam, det är varmt, det gungar, ingenting ligger still, maten flyger, kläderna flyger, humören flyger(!!)
Men det är häftigt också, vi har sett valar och delfiner, vi har lärt oss att göra knopar (pappa jag har lärt mig att göra en engelsk säckknop!) vi har lärt oss att segla, tänk att vi, 24 elever från bernadotte, seglar en skonert över atlanten (okej, inte helt själva men ändå!)
Igår hade vi frågesport ombord på båten, kockarna tävlade mot två elever och vinsten var för kockarna att eleverna skulle bädda deras bingar i fem dagar och för eleverna var vinsten 5 valfria saker ur markan (kiosken på båten som håller på att ta slut……) Eleverna förlorade…det gav oss andra ett gott skratt.
Just nu är det segt dock, vi vet inte riktigt när vi kommer fram, men det är väl spännande i sig…ibland är det 24 dagar ibland är det 14…
Frida, det känns inget speciellt att inte ha sett land på flera dagar, eller jo, man känner sig ganska liten när man tänker på hur stort havet är.. Kan du hälsa Idunn och Casper att jag är besviken! jag saknar er, snart kommer jag hem och snart är det Siesta (om du inte har gett bort allt ditt blod till dess haha)
Mamma och pappa och världens bästa systrar, era kommentarer gör mina dagar! Jag saknar er och längtar till när vi ses, jag förväntar mig en stor skara som tar emot mig på arlanda…när det nu blir…
Micke hälsar till sin mamma och pappa och syster Linnea, han orkar inte skriva ett resebrev så han snor några rader av mig.
Micke är en av de få som inte har spytt (jag med!!) och han trivs som fisken i vattnet här ombord, han klättrar upp och ner i masten hela dagarna. Själv har jag blivit expert på att lägga loss gamla och nya backstag. Kanske inte riktigt lika spännande…
Aik fortsätter förhoppningsvis att briljera på hemmaplan och jag ska försöka få en tyst minut här ombord för förlusten.
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.
224 Helgesson
141 Brambeck
Hej världen!
Här kommer ett litet resebrev från Hedda Lindahl och Olivia Schmidt. Klockan är snart fem hos oss och vi har fortfarande tre långa timmar kvar på vårt vaktpass. Vi hoppas på att undvika regnet, men på horisonten omringas vi av gråa moln. Men förövrigt är det stjärnklart och så mycket stjärnor att man knappt kan hitta några stjärnbilder, dock ser vi rätt ofta stjärnfall.
Dagarna här på Falken flyter ihop och det är nästan en vecka sedan vi lämnade Bermuda, vi vet dock inte hur lång tid det är kvar till Azorerna… Ibland står det 36 dagar till mål och ibland 7 dagar. Som bäst har vi åkt 10,2 knop, men vi har också lyckats åka baklänges.. Vinden vänder rätt ofta här ute till havs, vilket gör att vi får slå (vända segel efter vind) ofta. Vilket inte är en favorit hos eleverna när de precis gått av sin post och allt man vill göra är att äta och sova.
Annars är det inte mycket att klaga på här ombord, vädret är bättre än vad det var på väg till Bermuda, vilket också gör att stämningen ombord är mycket bättre. Alla mår mycket bättre och vi vågar nog påstå att sjösjukan släppt för de allra flesta. Även om jag (Olivia) blev lite illamående här om dagen, ironiskt nog när vi i princip stod stilla.
Maten ombord är fortfarande lika god och igår bjöds det på wok till middag. Det bjöds också på kanelbullar till allemansfikat vilket fick eleverna att springa fortare upp på däck än vad de någonsin gjort till en vaktförfångning eller uppställning.
Många elever fördriver den fria tiden vi har med att spela kort, men mycket av den fria tiden går också åt att få lite extra sömn. Man har lärt sig sova i princip överallt här på båten, ibland kan vi elever ligga i en stor hög på däck, sälkolonier som besättningen kallar det.
Hedda har i skrivande stund lämnat för att sitta på frälsarkransposten och jag ska snart upp i masten och spana efter valar. Det är mysigt att stå där uppe, även om klättringen dit inte är något favoritmoment hos mig. Men man får chans att tänka lite i fred, vilket är skönt då vi lever så tätt inpå varandra dygnet runt, och allt häftigt man ser nere från däck, är ännu bättre uppifrån masten. Sist jag stod på utkiksposten hoppade drygt 15 delfiner framme vid fören på båten, vilket är en svårslagen syn.
Hedda vill hälsa till Olivia Rosenberg, Kristin Lenard, Julia och Tina Engvall, Åsa Sivero samt hennes familj.
Jag själv vill hälsa till min familj och mina vänner, och sen vill jag uppmana alla som känner mig (och alla som inte känner mig) att skicka en hälsning här på bloggen till mig, så jag får något roligt att läsa.
Hoppas ni har det bra där hemma och att vädret är fint, så vi från Bernadotte får komma hem till ännu mera sol.
Hälsningar från 303 Schmidt och 331 Lindahl
