HejHej!
Detta var David Granqvist som rapporterar från atlanten den 16/3 klockan 04.30 lokal tid, +2 UTC. 501 NM kvar till Azorerna. Vår position är N 38º 13,5’ W 039º 11,5’. Vi styr en kurs över grund på 90 grader och går rakt mot vårat mål med en fart på 6 knop.Vinden har en riktning på 310 grader och vindstyrkan ligger strax över 10 m/s. Segelsättningen består av brefocken, stagfocken och klyvaren, en total segelyta av 200 kvadratmeter.
Gårdagen fick ett drastiskt slut, klockan 21.30 blev vi väckta av andreskepparens röst, ”ALLEMAN PÅ DÄCK”, direkt hände det något i allas ögon, en gnista som sällan syns. När vi hade slängt på oss kläderna och flugit upp på däck på rekordtid såg vi att skonerten hade släppt i sömmarna. Den hade fått en reva i seglet, hela vägen från mastliket till akterliket. Gaffelfocken försökte hålla masken, men vi alla såg hur den led. Vi hade inget annat val än att bärga seglet. Vindstyrkan låg strax under 20 m/s och vågorna sköljde in på däck, att gå upp i ett väder som detta är inte alle man till mods, men på denna båt är vi råbarkade sjömän som tål både ett och annat. När man bärgar ett segel på grund att sömmarna släppt i hårt väder kan det inte förväntas vara en enkel uppgift, speciellt inte om man är nyvaken. Det krävs muskelstyrka och balans utöver det vanliga, och det svåraste av allt tålamod. Vågstänket piskar i ansiktet så att det känns som om någon skjuter en med saltpatroner, fukten letar sig längre och längre in i kläderna och bidrar med att kläderna blir tyngre och kroppen osmidig. Har man otur måste man stå stilla och vänta på en order, vilket kan leda till att kylan börjar krypa sig på. Detta är en prövning som inte alla hade klarat av! Men vi är inte som alla andra, vi är besättningen på HMS Gladan! Helt obekanta är vi dock inte med situationen. Resan mellan Fort Lauderdale och Bermuda gick inte smärtfritt den heller, utan en reva i storseglet satte våran förmåga på prövning den gången. Trots viss erfarenhet ska man inte ta enkelt på en uppgift som denna. Med nerkylda händer, en hel del adrenalin och höga rop från styrbord till babord, akter till för lyckades vi klara oss igenom bärgningen! Efter att vi hade kämpat ner skonerten med all kraft vi hade var vi tvungna att bärga storseglet, den rackarn ville inte ligga fint i vinden utan stod och slog. Försteskepparn tog ett snack med honom, men han vägrade lyssna, så vi var tvungna att ta ner honom. Tidigare under dagen hade vi revat storseglet, minskat segelarean på seglet, vilket underlättade uppgiften. Vädret som skulle komma in var känt och därför hade vi revat seglet. Storseglet kan bli lite grinigt vid för kraftig vind och ändring av vindriktningen. Han ville inte riktigt ta oss till vårt mål, så ner fick han åka.
För att hålla farten uppe föll valet på klyvaren och vår kära brefock! Dessa två ställde gladeligen upp. Tillskillnad från storseglet var dessa två sugna på att visa vad dom går för. Dom har varit bärgade ett litet tag och inget segel vill ju vara det! Så dom bestämde sig direkt att göra så gott dom kunde för att ta oss fram mot Azorerna i hög fart och rätt riktning.
För tillfället gör vi strax under 6 knop, så dom är lite ringrostiga. Tidigare under dygnet när storseglet var på humör och gaffelfocken inte hade blivit skadat höll vi en medelfart på över 10 knop, så än har deras bröder brefocken och klyvaren lite att bevisa.
Vi har hela tiden vetat att vi har haft en front efter oss. Denna skulle hinna ikapp oss för eller senare. Vi var förberedda med två rev tagna i storseglet och seglande på underriggen vilket skulle visa sig väl avvägt. Vindstyrkan under dagen kom upp i hela 24.5 meter per sekund, vilket innebär att vi alla har seglat i storm mitt ute på atlanten, en erfarenhet och upplevelse som få är förunnat. Vinden håller nu på att vrida till nord, och för tillfället kommer den från cirka 310 grader. Från att ha blåst rakt ifrån syd igår till att snart blåsa från nord märks en tydlig skillnad i temperatur. Det är bara att sätta på sig lite mer kläder!
För övrigt tickar avståndet till Azorerna stadigt ner, och vädret innan idag har varit underbart. Starka vindar och regn är även det underbart, men på ett litet annat sätt. Trossbotten är fuktig och inga kläder vill torka ordentligt. Vi lär oss nya saker varje dag av befälen ombord, förhoppningsvis kan jag vissa pappa någon ny knop när jag kommer hem. Kockarna hjälper till att hålla humöret uppe med god mat och gofika. Trots att maten är riktigt god så har dom en bra bit kvar till farmors klass, hennes mat ligger på en helt egen nivå. Att träna på en båt när det gunger och har sig är en utmaningen i sig, så att få komma hem till Fjällbackas fräscha, stilla stående gym är något som jag längtar efter! Nu är det bara 11 dagar kvar till flyget bär av ifrån Azorerna, tiden går snabbt nu i slutet så det gäller att njuta så mycket man kan av tiden på atlanten.
Jag hoppas att alla där hemma har det bra och att det inte regnar och blåser för mycket. Önskar mormor och Svennik en trevlig resa, att ni får det lika bra som jag har haft det om vi inte hinner talas vid innan ni åker! Hoppas att farmor och farfar har det bra och att jag kan få komma förbi för en måltid eller två när jag kommer hem. Till sist att min familj klarar sig så gått det går utan mig, även om det är svårt! Snart är vi hemma igen och kan dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter vi har fått under resans gång.
Jag ser mitt kära Fjällbacka borta i horisonten och jag närmar mig med stormsteg!
222 Granqvist
