Kompasskurs 260
Fart 6 knop
Position N 20° 22,5´ W 23° 40,0´
Kl 11:55 GMT
Det är inte många tillfällen i vårt samhälle där du får förmånen – vill jag kalla det – att få ordentligt mycket tid till eftertanke och reflektion, att under en längre tid komma ned i varv på det sätt som du gör på ett segelfartyg. Här ombord slipper man telefoner som ringer, facebooks-klingeliklong, twitterfnitter och instagramsracande skärgårdsbilder ideligen. Något som kan vara nog så stressande. När du befinner dig till sjöss på detta sätt så har det för mig tagit lite tid, kanske en vecka ungefär, att komma ned i detta härliga tempo där varje ledig stund och ensamhet leder till tankar om framtid, nutid och livets egenheter i allmänhet. Stunder då du hinner tänka på de ting som annars går dig förbi på tunnelbanan eller bussen då jag ständigt kommer på mig själv med telefonen i hand i stället för den bok jag avsett att läsa.
Vi slog just för att gå väster ut, några ombord talar om att det kan vara det slaget. Det slaget då vi tagit oss tillräckligt långt söder ut och hittat passadvindarna som skapas av det azoriska högtrycket. Där vi kan gira västerut och sätta kurs mot Karibien. Eller som det klassiskt talesättet ”segla så långt söder ut tills smöret smälter, och sedan väster ut”. Nu inser jag plötsligt varför råtacklade fartyg ser ut och är byggda som de är. Det är ju plattläns hela vägen över då!
Vardagen ombord har börjat landa och för ”flaggisarna” ombord börjar rollen som vakthavande officer så småningom även att landa. Nu när vi börjat få ordning på termer för segelföring, loggbok, svanhalsars öppnande och stängande och annat som skulle kunna falla under rubriken ”maslow”. Nu börjar vi tala om tid till mål och distans kvar till mål. Något som föredras vid uppställningen på eftermiddagen för att orientera besättningen om läget, följt av vädret. Det känns bra att även få kvitto på att de officerare vi har ombord besitter den kunskap vi vill ha. Nyss var jag uppe på halvdäck för att ta läget jag angett ovan, och passade på att fråga 2:e Officeren just hur långt vi hade kvar till mål. 2:O kisade lite mot solen, kliade sig i huvudet och höftade på 2200 distansminuter. Efter en snabb check på det för oss kadetter förbjudna gps:läget konstaterade vi tillsammans att vi hade exakt 2243 M kvar. Dags att börja lyssna än mer på lektionerna?
Jag kan inte nog understryka, precis som Flkd Öhlund skrev i det tidigare inlägget hur glada vi blir och just barnsligt förtjusta då ni där hemma skriver kommentarer till bloggen. Vi läser allt ni skriver, oavsett om det bara är en kyss, en limerick eller en enkel orientering om vädret på hemmafronten så är det för oss glädje. Jag vet att det är många här som lämnat föräldrar, flickvänner, pojkvänner kanske en krasslig släkting hemma. Och förutom stjärnorna Rigel, Sirius, Bellatrix och planeten Jupiter (tips från eleverna, finn jupiter och se på henne med kikare så upptäcker ni snart alla hennes månar) så är det ni där hemma och TT nyheterna som får oss att känna oss delaktiga i riket hemma..
Jag vet också att det är många där hemma som blivit tipsade om att följa vårt läge via AIS tracking, på sidor som marinetraffic.com osv. Eftersom dessa stationer sänder på VHF-bandet har vi nu kommit utom räckvidd för er tyvärr, men om ni istället då skriver in latitud och longitud på vårt läge i google:s sökmotor så kommer ni att finna oss under en stor grön pil på Atlanten! Så misströsta ej, som jag skrev, i dagens samhälle går det alltid att få tag på någon.
Och därmed så ska jag släppa er, och ta tag i min nya in för resan anskaffade ukulele, undrar om Sankta Lucia gör sig bra? En Hawaiiansk lucia i Karibien så att säga, snart dags!
Jag får passa på att sända en hälsning till familjen och Elisabeth, jag tänker på dig älskling, och lycka till i Melbourne nästa vecka!
Med handen på ordbehandlaren,
Flaggkadett Jim Ramel Kjellgren
