Sjömanslivet ur en nalles perspektiv.
Känslan när jag fick hoppat av bussen efter den långa färden från Sverige och äntligen fått chansen att mönstra ombord på HMS Falken var både upprymd och förväntansfull, men fjärilarna i magen var också påtagliga och nervositeten stor. Jag hade hört hur det pratades på bussen om att klättra högt upp i masten för att ens få åka med och vara en del av Falkens besättning. Vissa sa att masten är över 30meter hög och för mig som snart är 50cm lång blir det jättehögt.
När vi väl hoppat av bussen och blivit varmt välkomnade av både fartygschefen och sekonden var det bara att sätta igång och klättra. Fjärilarna i magen växte sig än större när jag tog de första stegen, men efter ett litet tag märkte jag att det inte var så farligt och jag började glatt skutta uppför. Efter att jag klättrat över båda topparna fick jag anmäla mig för fartygschefen och han tyckte jag var duktig på att klättra och gav mig hans gamla elevnummer, 232 som är förtoppstoppgast. Upprymd och lycklig av detta kände jag att denna resa kommer bli mitt livs bästa och häftigaste.
Schemat för den första dagen var fullspäckat med viktiga saker att gå igenom innan vi kunde kasta loss och jag försökte lära mig allt som sades om de olika delarna av fartyget och vad tamparna heter och gör. Efter att vi slängt i oss den mycket goda middagen kastade vi loss gav oss iväg på våra äventyr och jag tänkte att detta kommer bil superkul!
Men när vi kommit utanför de stora vågbrytarna började det gunga massa och jag tillsammans med några av mina nya vänner började må lite illa. Jag visste inte att nallar kunde bli sjösjuka, men nu vet jag det! Men då alla hjälptes åt lyckades vi lösa de uppgifter vi tilldelats och så småningom började jag må bättre.
Efter ett kort stopp och en liten tillställning i Haags hamnstad Scheveningen kastade vi åter loss och fortsatte vår resa mot Sverige. Nu hörde vi den vakthavande officeren (VO) på halvdäck skrika ut konstiga ord och skepparna blåste stationer. En av skepparna berättade att vi skulle hissa segel och de sade till mig att jag som toppgast skall klättra upp och göra loss seglen där uppe. Snabbt som tusan flög jag upp för vantet och började hoppa på ringarna som håller fast toppseglet för att nå de översta beslagsbanden som håller fast seglet. I den stunden insåg jag att det är här jag trivs och mår som allra bäst. Vinden som viner, solen som skiner och en utsikt som är helt fenomenal. Om jag tidigare trodde jag som längst kunde se kyrkan i Mariannelund så insåg jag här att jag nästan kan se hela världen.
Med hjälp av seglen tar vi oss vidare mot Kielkanalen och där fick jag åka i en sluss för första gången i mitt liv. Mina förväntningar var stora. Att se vattnet forsa ut från slussluckorna, se andra båtar knappt lyckas hålla sig på rätt ställe och vårt fartyg snabbt skjuta uppåt verkade fräckt. Men så var inte riktigt fallet. Jag märkte inte ens när vattnet höjdes i slussen, vilken besvikelse.
Efter att vi kommit ur slussen och in i den smala kanalen hade vi ett fantastiskt väder och allt var frid och fröjd. Men så plötsligt, när vi nästan var igenom hela kanalen hände någonting med maskin och propellern började backa utan att vi kunde få stopp på fartyget. Jag ser aktern snabbt närma sig land och någon ropar högt att vi ska hålla i oss. Jag håller i mig för allt jag kan och kort där efter åker vi in i kanten på kanalen. Den förväntade smällen då fartyget skulle gå i tusen bitar och vi alla skulle ramla i vattnet skedde inte utan det var mycket mjukare än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Tror detta berodde på den mjuka lerbotten som finns i kanalen. Efter detta gick allt snabbt. Bara sekunder efter att vi gått på grund hivade vi i ankaret, sjösatte vår gummibåt och fick iland lite tampar som gjorde att vi inte drev iväg. Här hjälptes alla åt och förmågan till tempoväxling flottan är så kända för påvisades åter igen fungera mycket bra. Som tur var skadade sig ingen och efter ett litet tag fick vi hjälp av en bogserbåt, som bogserade oss till en kaj i närheten där vi började undersöka vad som gått fel och vad för skador fartyget fått. Det visade sig att vi stukat rodret och just nu jobbar massa smarta människor med att lösa detta problem. Förhoppningsvis får vi snart kasta loss igen och fortsätta vår resa mot Göteborg.
Trots detta mår alla bra ombord och vi fick till och med möjlighet att gå iland och se oss omkring i Kiel vilket var roligt. Jag är mycket glad att jag fått möjligheten att segla med Falken på sin resa hem mot Sverige. Jag kan verkligen rekommendera att om ni någonsin får möjligheten att göra det, ta den.
Varma hälsningar till alla men främst till klass 2 i Halltorpsskolan och skickade iväg mig på detta roliga äventyr!
Charlie ”Nalle” Björn
