Hejsan!
En glad soldat, Foto Desirée Dahl
Nu sitter jag här, dan’ efter dan’. Dagen efter MUCK. Det är en speciell känsla, det känns som man är lite vilsen. I tre månader har jag levt in på och ihop med 7-41 andra människor och nu helt plötsligt så upphör detta, det är lite skräckblandad förtjusning för samtidigt vet jag att nu, nu är jag SOLDAT! DET mina damer och herrar, det känns mäktigt som inget tidigare – JAG GAV ALDRIG UPP!!
”Mörkret är din vän och fiende”
Aldrig ge upp började på måndagen med att vi med stridsbåt åkte ut till okänd ö där vi ”tillfälligt” fick gå i land då vår trossfärja blivit attackerad av motståndare. Efter en tid fick vi veta att vår första natt skulle bli i en nöd-bivack. Så det var bara till att börja bygga vid 15, strax innan mörkret föll på oss, och det tog lång tid då mörkret är både ens vän och fiende. Det är lättare att jobba dolt men det är så himla mycket svårare att jobba när man inget ser, allt tar 10 gånger längre tid vilket är en frustration i sig.
Ett befäl sa: ” Det är bara under mörkrets timmar allt är jobbigt, när det blir ljust blir allt mycket lättare och tröttheten ni känner i mörker försvinner när dagsljuset lurar kroppen att det är dags att piggna till. Stå bara ut tills dagsljuset kommer så blir det lättare.” Och som (nästan) alltid har befälen rätt, vilket vi uppmärksammade flera gånger under veckan.
Efter första natten rev vi snabbt våra skydd för att sedan göra oss marschberedda. Vi började vår marsch utan att veta vart vi var, eller vart vi skulle men efter ett tag insåg vi att ön vi var på hade vi varit på förr.Väl framme vid nästa stopp fick vi veta att vi nu påbörjat soldatprovet och att vi nu hade några mil framför oss att marschera.
Så här glad blir man när man har grävt en grip, Foto Desirée Dahl
Upprättande av tält med kamonät, Foto Desirée Dhal
Ett liv i skogen, Foto Desirée Dahl
Hela andra dagen gick alltså åt att gå med vår packning mellan 12 olika stationer med antingen moment vi skulle klara av eller frågor vi skulle besvara. Det var tufft de sista stationerna då man var trött men efter åtta timmar hade vi klarat av strax under tre mil och där emellan 40 minuters matuppehåll. Efter soldatprovet fick vi bygga tältförläggning i helmörker vilket var tufft och tog tid vilket ledde till en natt utan många timmars sömn. Här drog jag dessvärre på mig en inflammation i mina hälsenor, något som tyvärr följde mig med extrem smärta resterande tid av övningen.
Ensamdygn och möte med ”fiende”
Efter två nätter i tältet utan vidare mycket sömn och eldöverfall på morgonen då kom order om att riva förläggningen snabbt, vi hade blivit röjda av ”fi*”. Vi hamnade i närstrid med fi* vilka även ”dödade” våra gruppchefer så vi fick sköta överfallet själva. Det var väldigt häftigt och actionladdat men efter en tid hämtades vi av stridsbåtar som körde oss till en ny ö där vi skulle ha vårt ensamdygn. Ensamdygnet var ganska lugnt och skönt för egen del, jag sov ikapp den sömn man missat i den mån man kunde och levde på den lilla mat man fått. Den senaste tiden hade vi här missat flera måltider.
På fredagen blev vi transporterade med G-båtar till ny destination för att där bli överraskade med CBRN vilket krävde att vi tog på all skyddsutrustning (och det mina damer och herrar, det gör man bara om man absolut måste för det är svettigt, osmidigt och helt ärligt, riktigt riktigt hemskt!! ) Men när hotet var flytt och även borta och man fick ta av sig allt såg man världen lite ljusare. 😉 Vi fick åter igen bygga förläggning i mörker (Fippla kamonät när det är mörkt är ett straff utan dess like, det är väldigt svårt och koncentrationskrävande). Men denna gång lyckades vi resa hela förläggningen på 1,5 timme kortare tid än tidigare resning och vi fick äntligen sova åtminstone lite.
Eldöverfall hela natten
Dagen efter hade vi utbildning i eldöverfall och då fick vi även göra ett eldöverfall mot fi* där vi även fick ta hand om skadad och föra denna, (den var förövrigt jag som fick agera skjuten) till säker plats. Det är både tungt och svårt att transportera x antal kilo då man redan tidigare har extra kilon från utrustning och dylikt. Natten sen kom eldöverfallen, hela natten. Vi var många som den natten inte sov överhuvudtaget men vi krigade på bättre än tidigare för att vi skulle då inte ge oss. Fi skulle ner! Vi fick order om att snabbt riva förläggningen redan innan dagens ljus kom och vi kämpade som bara den, hungriga, trötta, kalla och blöta efter en regnig natt.
Efter vi lastat all materiell på lastbilen började vi marschera vidare, vi visste redan att vi höll till bara kort bit ifrån Berga och samhället då vi tidigare sett gatlyktor på natten och även kände igen platsen vi varit på sedan tidigare verksamhet. Vi gick till en av skjutbanorna som vi spenderat så många timmar på tidigare för att göra en sista test, vilket var att lyckas skjuta trots att vi var trötta, och där till skulle vi ha en förhöjd puls vid genomförandet och fick springa maxat precis innan skyttet. Det kan kännas både enklare och svårare än man kan tro men då allt handlar om att lära sig kontrollera sin andning, kan man det så är det inte allt för svårt.
Tät klädsel, inte alls kul, Foto Desirée Dahl
Ordning och reda i skåpet, Foto Desirée Dahl
höööööst, Foto Desirée Dahl
Vi fortsatte sedan med den omtalade och ökända ”robotlådemarschen” som innebar att vi så snabbt vi kunde skulle transportera en robotlåda(väger 80kg) + ammunitionslåda från plats A till B. Och det var tungt för alla, och med tanke på min skada så var det inte så där enkelt att bara springa på. Det var något av det jobbigaste under övningen med känslan när vi var i mål (efter att jag hostat ur mig allt slem som mina luftrör var fyllda av), det var mäktig. Vi klarade den! Den är ÖVER!
Vänner för livet
Sedan väntade vård vilken höll på låångt in på natten då vi vid fyra på morgonen äntligen fick sova någon timme på ett golv i en vårdlokal. Men efter denna vecka var det som en kingsize-bed. Det var magiskt!
Efter övningen hade vi en stor ceremoni, Soldaterinran, det var alltså här som jag gick från rekryt till SOLDAT.Det var pompa och ståt och vi som genomförde soldatprovet fick även ut en ”knapp” för vårt genomförande. Detta var stort, det var gåshud och det var mycket stolthet i gruppen, VI GJORDE DET!
GMU:n har utan tvekan utmanat mig, utvecklat mig och fått mig att växa som person. Jag vet nu att jag klarar så mycket mer än jag tror, jag har lärt mig hur man gör för att fungera i en grupp som lever in på varandra hela tiden, hur man trots att man är arg, ledsen, trött och hungrig ändå kan se förbi allt detta och göra allt för gruppen.
Jag hoppas ni som läst söker er till GMU, jag säger inte att det är enkelt, MEN du kommer klara det.Du kommer tycka det är tufft, du kommer bli arg på dina kamrater och inte förstå hur du ska stå ut i två månader till med samma människor MEN det är just dessa människor som kommer att ta dig igenom allt jobbigt.
Jag har fått vänner för livet, vänner som jag under utbildningen har velat slippa i perioder men som lika snabbt varit dem som gjort min tid här så värd. Stort tack till min grupp, 3:e grupp, ni har varit guld! Kommer sakna er något enormt, men som min vän Lundberg sa så klokt; Gammal GMU-vänskap dör ju aldrig.
Jag har nu gjort min sista vecka på Berga för denna tid då jag valt att låta min kropp få lite lugn då jag haft otur med detta virus som jag nu dragits med i tio veckor och nu ska kroppen få tid att läka ut helt innan jag ger mig på nästa utmaning inom Försvarsmakten. För jag kommer tillbaka igen, utan tvekan då detta varit en av de roligaste sakerna jag gjort i mitt liv.
Jag har växt som människa, Tack för den här tiden. Foto Desirée Dahl
Tack till alla er som följt mig här på marinbloggen.
Nu väntar nya äventyr.
ha det bäst
// Soldat Dahl
