Riksrevisionens rapport och hur den togs emot i media och troligen också av allmänheten, väcker tanken om att det kanske är på tiden att lämna de gamla tankarna om landets försvar bakom oss och i stället bygga upp ett försvar på en bättre strategisk grund – och en sådan baseras, som bekant, på nationella intressen och inte enbart på några utvalda operativa exempel, som vi ju gjorde tidigare.
Under det kalla krigets tid var ju Sverige hela tiden mer eller mindre allierat med västsidan, fast regeringen försökta hålla detta hemligt för allmänheten, som kände en viss trygghet i den svenska neutraliteten. Neutralitetspolitiken blev därför ett instrument för att hålla svenskarna i okunnighet om verkligheten. Redan då Nato bildades 1949 var det en självklarhet för statsminister Erlander, att Sverige öppet skulle ansluta sig till pakten, om det skulle bryta ut ett krig i Europa. Samtidigt hade han alldeles klart för sig, att ett krig i Europa inte skulle lämna Sverige utanför. Det var, som han skrev i sin dagbok, endast en fråga om timmar eller möjligen något dygn innan vi öppet skulle gå in på västsidan i krigföringen. Det var alltså inte alls så bevänt med myten om vår neutralitet!
Det uppstod alltså en dold samverkan med västsidan och då blev sekretessproblemen akuta. Såvitt jag kunnat förstå skedde det första samarbetet inom underrättelsetjänsten och Sverige låg ju väl placerat för spaning med olika medel mot Sovjetunionen. Redan under beredskapsåren hade ett sekret samarbete inletts med britterna, som medgavs signalspana mot tyska raketprov från södra Öland, så det var ju ganska naturligt att fortsätta detta samarbete, men det fanns ett problem. Militära chefer skulle inte få samverka direkt med några andra staters militära företrädare och därför lades FRA formellt under civilt chefskap – fast den förste chefen var för säkerhets skull ändå från marinen! Modellen användes också senare när det uppstod behov av samarbete med västsidan och flera verksamheter togs därför bort från det militära ansvarsområdet och lades i stället under en civil chef och gärna i en ny myndighet, som öppet fick samverka med väst. Militära chefer hölls därigenom borta från alla misstankar om ett otillbörligt västsamarbete. Man kan idag förstås undra, om inte dessa skenåtgärder nu borde rättas till, för numera ska vi ju samarbeta med våra partners och det är ju mest bara svenskarna som vilseförts. I öst såväl som i väst kände man ju till hur det i själva verket förhöll sig. Självklart borde de militära stödfunktionerna, som blivit ”civila” nu återgå, så att vi får en så enkel och effektiv organisation som möjligt.
När Sverige under 1950-talet inledde en egen framtagning av kärnvapen, blev motståndet mot detta så småningom så stort, att det blev ett problem för regeringen Erlander, som fann en lösning, som kunde tillfredsställa den interna opinionen. Man avbröt alltså den svenska tillverkningen av kärnvapen, vilket hälsades med glädje av kärnvapenmotståndarna, men man överenskom i stället med amerikanarna om att de skulle sträcka ut sitt kärnvapenparaply för Nato-staterna även över Sverige. Vi bidrog ju samtidigt till att det inte uppstod någon oönskad kärnvapenspridning! Vi får väl förmoda, att denna utfästelse från 1961 inte har avklingat, när vi ju numera dessutom har andra Nato-stater öster om oss! Därmed får myten om vårt invasionsförsvar i krig också en allvarlig knäck! Man kan ju fundera över varför Sverige deltar i den USA-ledda ISAF-insatsen i Afghanistan, där vi ju knappast har några egna nationella intressen. Är det bara för att vi ibland måste visa oss lojala mot amerikanarna och så att vi även framdeles ska kunna påräkna att deras skydd mot anfall österifrån? För det är ju ett tydligt svenskt nationellet intresse! Som jag ser det borde vi därför redan på 1960-talet ha tagit konsekvenserna av detta och övergått till ett insatsförsvar, som kunde fungera så att en eventuell konflikt i vårt närområde inte eskalerade till en kärnvapennivå.
Inom EU-samarbetet finns det också en hel del som har bäring på vårt försvar. Lissabonavtalet talar exempelvis om att alla medlemsstater har en skyldighet att lämna stöd och bistånd om någon medlemsstat ”utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium”, vilket på pappret är en betydligt hårdare skrivning än Nato-fördragets. Inom EU finns det dessutom en gemensam säkerhetstrategi, som vi tankemässigt tycks förtränga i Sverige för där handlar hotet främst om terrorister och internationell brottslighet och detta stämmer ju inte så väl överens med vår gamla uppfattning om hotbild. Däremot stämmer den bra överens med förra försvarsberedningens slutsatser, vilket det kan finnas anledning att påminna om! Liknande hotbilder kommer också att anges som styrande och som viktiga för alla EU- medlemsstater i en kommande EU-strategi för vår gemensamma maritima säkerhet. Vi står alltså inte inför ett hot om ett väpnat angrepp inom en överskådlig framtid, men det verkar man fortfarande tro på vissa håll inom och utom försvaret. Till och med i Riksrevisionens rapport handlade till del om att vårt försvar inte kan avvärja ett väpnat angrepp, vilket det alltså egentligen inte heller ska kunna – idag! Det trista är snarare att Försvarsmakten inte heller tycks anpassa sig och sin verksamhet till den nya inriktningen, utan man fortsätter ungefär som under det kalla krigets tid med att planera hur man ska möta en angripare vid det väpnade angrepp, som alltså politiskt bedöms osannolikt inom överskådlig framtid. Det är kanske inte egendomligt att Försvarsmakten länge hamnade lite på sidan om i samhällsdebatten och i avvägningsfrågorna!
Men visst behöver den suveräna staten Sverige även fortsättningsvis ett försvar, men det bör snarare inriktas på att kunna möta de hot som beskrivs i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och, därutöver, och om vi så bestämmer, utveckla de kompetenser och förmågor vi anser oss behöva för att kunna växa till, om de grundläggande bedömningarna skulle behöva ändras och om vi anser oss behöva en förstärkt tröskelförmåga. Vi har FN-stadgans rätt till självförsvar och ett sådant försvar måste vi förstås kunna ta upp redan i dag för att vi ska kunna skydda samhällets och medborgarnas säkerhet. Här ligger den strategiska nyheten och detta fanns till viss del angivet redan i 2009 års försvarsbeslut, men kvardröjande gammalt tänkande tycks ha förhindrat eller fördröjt verkställigheten. Vårt försvar ska ju fungera ”här och nu”, som var ett ledande uttryck i det beslutet, och det borde ha inneburit en mycket annorlunda inriktning än vad det gamla invasionsförsvaret innebar, men var finns detta idag?
Det finns numera ganska många tillskyndare av ett svenskt Nato-medlemskap och visst kan och bör Sverige ingå i alliansen öppet, när och om det skulle anses nödvändigt, men där befinner vi oss inte ännu, som jag ser det. Vi kanske skulle ha passat på då Sovjetunionen upphörde och när Finland avsade sig VSB-pakten? Den viktiga amerikanska kärnvapenavskräckningen skyddar ju oss ändå och i dagens läge kan säkert Nato Partnerskapsprogram fylla den roll av rimliga eller kanske nödvändiga förberedelser som en mera konventionell krigföring kan bygga på om det skulle bli aktuellare än idag.
Viktigare för vår del är idag att vi själva anpassar vårt försvar till en mera flexibel form och här ingår en bredare nationell underrättelsetjänst, en strategisk ledning nära eller inom regeringskansliet samt självständiga försvarsgrenar, vars chefer kan samverka med våra partners inom sina verksamhetsområden. Det finns alltså en hel del att göra för att fullfölja den inledda försvarsreformen och mycket av detta kan nu ske öppnare än tidigare och utan att gamla myter hindrar omställningen!
Magnus Haglund
f.d Kk mst
