Det är becksvart ute och ett lätt regn faller. Det man kan urskilja ombord på röjdykarfartyget HMS Spårö är spridda ljuskäglor samt ljudet av slangar som dras på däcket. Några minuter tidigare hade ordern ”Låt gå ankaret” ljudit i hörlurarna på backen. I samma sekund som ankarkättingen löper ut går brandlarmet ombord. ”Övning, övning. Brand indikerat i undre maskinrummet”. Det rasslar till i fartyget och de olika besättningsmedlemmarna drar på sig sina skyddskläder och beger sig mot sina respektive stationer, alla har en viktig roll i brandbekämpningen och det gäller att vara på rätt plats med rätt utrustning så snabbt som möjligt.
I skeppsköket eller byssan som det heter ombord, står jag som är kock, Susanne Jacobsson, och plockar med det sista efter dagens middag. När larmet går får jag släppa allt, dra på sig sin flamskyddande overall och flamskyddshuva med tillhörande handskar. Därefter så snabbt och säkert som möjligt ta sig bak och ut till halvdäck. Som sjukvårdare ombord är det väldigt viktigt att få med sig både syrgas och akutsjukvårdsväskan på vägen ut. I trappan upp möts jag av förstainsatsen som är utsrustad med handbrandsläckare. Deras primära uppgift är att ta sig till branden och försöka släcka den. Deras andra uppgift är att stänga av bränsletillförseln till maskinrummet.
Ute på halvdäck är arbetet i full gång, efter den mycket viktiga inräkningen av besättningen sätter de igång med att trycksätta brandslangarna med vatten. Helt plötsligt blir fartyget kolsvart. Alla system stängs av och det blir genast en spöklik känsla, även om det är liv och rörelse på däck. Det är en väldigt speciell känsla när fartyget blir strömlöst. En känsla av att nu är det verkligen på allvar och pulsen ökar.
Även om det just nu bara är i övningssyfte och jag har varit med om nedsläckningar av fartyg tidigare så är det en obehaglig känsla och man får en hel del tankar i huvudet.
Nödbatterierna gör så att de viktigaste systemen håller igång, till exempel viss belysning som hjälper gruppen på däck så att de kan fortsätta med sitt arbete. Nödbrandspumpen är den som används när fartygets ordinarie pumpar inte fungerar. På så vis har fartyget ett säkert sätt att få vatten till brandslangar. Rökdykargruppen står klara på däck att gå in om det skulle behövas, under trycksättningen av slangarna lyckas någon vattenfylla rökdykledarens mask med vatten och trots allvaret i övningen hörs det ändå en kommentar från däcktjänstledaren ”nu får du vattendyka”. Arbetet fortsätter en stund och efter en genomgång mellan maskintjänstchefen och rökdykarna där förfarandet av kolsyreanvändningen i maskin gås igenom så avbryts övningen av fartygschefen. Den här gången var det bara en övning, nästa gång kan det vara på riktigt.
Besättningen står samlade på bryggan och lyssnar på genomgången efter brandövningen, en del har aldrig varit med om en nedsläckning av fartyget tidigare och har en del saker att reflektera över. Fartygschefen påpekar vikten av kolsyresläckningen i maskin. ”Det är för vår och fartygets överlevnad som vi måste se till att den löser ut. Glöm aldrig det.” säger han och besättningen tar till sig allvaret.
Under övningen SWENEX har HMS Spårö efter en gropig förflyttning ner till området även deltagit i Minjaktstävlan, där det går ut på att samla poäng i olika delmoment rörande minröjningstjänsten. Efter ett otroligt snabbt agerande av dykarna avslutade vi vår del i tävlingen med en väldigt nöjd besättning.
Under en så pass stor och omfattande marin övning övas fartygets egenskydd ofta. Det innebär bland annat att fartyget går upp i klart skepp och övar sina skyttar i olika situationer. Just den här stridsövningen som väntade oss gick ut på närförsvar mot en liten snabbgående båt. Som fartygets sjukvårdare befinner jag mig i mässen under ett klart skepp. Jag försöker att tänka på vilka situationer som kan uppstå och hur dessa kan åtgärdas. Säg att en av skyttarna blir träffad, då måste jag tänka till på hur jag ska ta hand om skadan, hur jag ska transportera den skadade tillbaka till mässen och vilken behandling jag skall fortsätta att ge. Vi övar väldigt mycket på olika scenarion och händelse så om någonting skulle hända på riktigt så vet vi hur vi ska hantera det. I skrivande stund är fartyget och jag själv fortfarande mitt uppe i SWENEX och momentet som väntar nu innehåller det fartyget är bäst på – minjakt.
Korpral Susanne Jacobsson
Kock HMS Spårö
