Från Försvarsmaktens minnesceremoni 2013 vid förlisningsplatsen för HMS Ulven. Foto: Johan Lundal/Combat Camera
Den 16 april 1943 försvann den svenska ubåten Ulven. Först i början av maj, efter en av de största sökoperationerna i svensk historia, kunde hon med hjälp av fiskebåten Normy återfinnas på 52 meters djup. Hon hade minsprängts av en tysk mina och samtliga 33 ombord hade förlorat sina liv. Liknande fasor har varje ubåtsnation egna minnen av, där krig men även fred har skördat enorma offer under havsytan. Det gäller Tyskland, Storbritannien, USA, Ryssland/Sovjetunionen, Japan och några till.
Jag hade dock svårt att föreställa mig att något av dessa länder cyniskt skulle utnyttja en egen sådan förlust för att vinna kortsiktiga och magra propagandapoäng. Sedan en tid är vissa ryska media, statskontrollerade eller ej, angelägna att påstå att den främmande undervattensverksamhet som förekommit i Östersjön inte är rysk. Trots att ingen nation, ej heller Sverige, vare sig genom regering eller försvarsmakt antytt något sådant.
Under den rapportering som följde på fyndet av den ryska ubåten Som tvekade inte rysk media att hämningslöst bortse från, en inte osannolik möjlighet, att det var en äldre rysk ubåt. En möjlighet som rysk media själva kunnat komma fram till då Ryssland enligt egna uppgifter haft kunskap om förmodat förlisningsområde och som enligt uppgifter också figurerat i dykarkretsar – eller som Sputnik själv skriver: ”Det är sedan länge känt var ubåten förliste.” I stället var fokus på något helt annat:
Sputnik
Förlöjligandet är alltså till och med mer centralt än den kanske viktigaste omständigheten, att en möjlig rysk krigskyrkogård i form av en förlist ubåt har återfunnits. Det är särskilt förvånande och beklämmande när man vet med vilken stor vikt ryssar lägger på hågkomst och minnen av sina döda och sina krig. I den moderna propagandaapparaten är ingenting heligt, även sådant som tidigare var omöjligt kan nu offras. Det är oroväckande. Eventuella döda ryska sjömän väger lätt inför möjligheten att få sprida desinformation. Utrikesdepartementet har nu kontaktat Ryssland om Försvarsmaktens analysresultat och vi får avvakta kommande reaktion. Jag hoppas att de sjömän som eventuellt vilar ombord i vraket på Som får den värdiga frid de förtjänar trots ett annat inledande ryskt fokus.
Desinformation, det är inte själva publiceringen som är det avgörande utan vilken sekundärspridning och trovärdighet det får. Det krävs också en målgrupp som är mottaglig för ett visst specifikt budskap, i Sverige är allt om ubåtar en sådan lämplig jordmån. Genom dagens snabba informationsöverföring plockas det blixtsnabbt upp och de facto kvalitetssäkras under välrenommerade tidningsnamn under förevändningen att det kan ha visst nyhetsvärde. Det kan det säkert ha om det kompletteras med en rejäl journalistisk granskning till stöd för läsaren. När aktörer som Sputnik ger sig in på den svenska marknaden kommer det att krävas mycket av beslutsfattare, media och myndigheter mfl att värdera och förstå vad som är fakta och vad som är lögn. Om detta har Jack Werner skrivit en bra analys.
Påhittat eller pålitligt?
Undervattensverksamhet är i propagandasammanhang tacksamt då det är något som inte röjer eller förklarar sig så lätt. Det tog 1 500 man tre veckor att finna Ulven och medias spekulationer var friska och omfattande trots mer än 70 år sedan. Medierapporteringen har tekniskt utvecklats, så även tonaliteten, men svårigheterna finns kvar. Därför har Försvarsmakten en beslutad process för publicering av egna fakta. Jag har ingen aning om hur pressofficerarna 1943 kunde hantera anstormningen. Jag vet bara hur Försvarsmakten ska göra idag. Med fasthet, tydlighet och fakta stå emot ryktesspridning, spekulationer och direkt vilseledning som skadar riket och dess försvar.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
