Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

När jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar

Erik Lagersten

I en krönika i Aftonbladet den 29 oktober 2014 beskriver Peter Kadhammar sin syn på personaltätheten i Försvarsmakten. Det enda jag med visshet kan konstatera är att när jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar. Då är nämligen verkligheten enkel och det är enkelt att förbigå omständigheter som inte talar för hans tes – att Försvarsmakten har för många hövdingar och för få indianer för att uttrycka sig på liknande raljanta sätt som Kadhammar.

För det första kan jag se att Kadhammar inte beskriver Försvarsmaktens personalvolymer korrekt. För det andra har han en arkaisk syn på en modern försvarsmakt. För det tredje en besynnerlig bild av militärer i allmänhet och officerare i synnerhet.

Om jag börjar med den andra och kanske viktigaste omständigheten. Föreställningen som Kadhammar ger uttryck för är en bild som fullt ut ägde sin riktighet under 1:a världskriget. Väldigt många soldater i förhållande till antalet befäl. Det byggde på att krigföringen då såg annorlunda ut jämfört med idag. Den som känner till slagen vid Verdun, Somme eller Gallipoli vet att många soldater, med stora förluster, var strategin för att ta några meter mark.

Sedan dess har den tekniska utvecklingen gjort att antalet specialister eller kraven på lång utbildning för att hantera vapensystem gjort att andelen soldater minskat successivt för varje årtionde liksom att kraven har ökat på ledningssystemen och ledningsnivåerna för dessa mindre förbandsenheter.

Sverige skiljer sig här inte åt från andra länder, proportionerna ser, även om argumentationen vill annorlunda, ungefär lika ut i motsvarande länder. Jag ska förklara varför Kadhammar förenklade argumentation inte svarar mot faktiska förhållanden och varför verkligheten är mer komplex:

  1. Antalet högre chefer och officerare är det samma i Sverige jämfört med andra liknande länder. Det är till och med så att i länder som är Nato-medlemmar är antalet officerare fler eftersom antalet staber, det vill säga antalet ledningsnivåer som ska bemannas är fler.
  2. På kvalificerade vapensystem som ledningsförband, stridsledningscentraler, örlogsfartyg och stridsflygplan är andelen officerare jämfört med antalet sjömän och flygsoldater väsentligen högre än i ett arméförband. Detta därför att bemanningen av sådana befattningar kräver lång utbildning och erfarenhet vilket inte ges till soldater och sjömän med en lagbunden längsta anställningstid om 12 år. Om vi däremot plockar ut en mekaniserad bataljon som jämförelse så svarar ett sådant förband mot en traditionell bild, nämligen färre officerare och fler soldater.
  3. Försvarsmakten bemannar också internationella organ, befattningar i regeringskansliet och andra myndigheter som FMV, FXM, och FHS vilket gör att antalet officerare alltid kommer att vara fler än det direkta behovet i Försvarsmaktens krigsförband.
  4. Till detta kommer en förklaring som är väldigt svensk. I Sverige benämndes i många år allt yrkesanställt befäl som officerare. Av politiska skäl skapades nämligen 1983 EN officerskår och tidigare officerare (sådana som förenklat skulle göra karriär) och underofficerare (sådana som förenklat stod för yrkeskunnande i sitt fack) blev en och samma kår – officerare. Under många år innebar detta att Sverige, även med förklaringarna ovan, jämfört med andra länder syntes ha många officerare. Vi saknade helt enkelt andra länders personalkategorier.

2009 beslöt riksdagen att återinföra ett fler-befälssystem, ofta benämnt två-befälssystem. Mer korrekt är att säga att beslutet nu innebär tre befälskategorier, detta då även våra soldater och sjömän kan erövra befälsgrader inom sitt skrå.

Numera finns alltså:

  • officerare (general/amiral – fänrik),
  • specialistofficerare (regements-/flottiljförvaltare – 1:e sergeant)
  • samt gruppbefäl (sergeant – vicekorpral).

Om man då istället för som Kadhammar inte enbart redovisar en del utan relevant helhet*  (per den 30 september 2014) blir jämförelsen helt annorlunda och liknande jämförbara länder:

Officerare
4 157

Bemanning externa myndigheter
349

Specialistofficerare
4 375

Gruppbefäl, soldater och sjömän (heltid)
5 245

Gruppbefäl, soldater och sjömän (deltid)
3 219, ska bli cirka 9 200

Hemvärn
21 057 varav cirka 2 500 officerare (HV-befäl)

Reservofficerare**
Cirka 1 300, ska bli cirka 2 400

Oberoende befattningar (civil eller militär)
5 159

Det går alltså inte att argumentera som skribenten för att vi har för många officerare jämfört med soldater. Problemet är faktiskt det omvända, tittar vi några år framåt kommer Försvarsmakten ha för få officerare för det faktiska behovet och det gäller såväl officerare som reservofficerare.

Det jag ger Kadhammar rätt i att det går att diskutera om det är en för liten försvarsmakt. Den diskussionen förs inom myndigheten och utanför. Men det gäller inte fördelningen officerare/soldater utan om krigsorganisationens storlek, både vad avser förbandsvolymen som antalet enheter till exempel artilleripjäser, fartyg eller flygplan.

Slutligen, bilden av en officer som Kadhammar beskriver, oaktat hur denne benämns eller har för ursprung enligt faktabeskrivningen ovan, är enligt min mening karikatyrartad.

Sverige har anledning att vara stolt över sin befälskår i Försvarsmakten, officerare, specialistofficerare och gruppbefäl såväl i reguljära förband som i Hemvärnet. Många kan säkert ge uttryck för en administrativ börda men ingen har glömt sin huvuduppgift. Alla som mött Försvarsmakten detta år vittnar om samma sak, professionalism och yrkeskunnande. Oavsett om det är ute i skärgården, vid branden i Sala, i Högkvarteret eller nu på plats i Mali. Det är den sanna bilden av en svensk officer, inte den som tecknas av Kadhammars penna.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

*Utöver tabellen finns främst ej krigsplaceringsbara reservofficerare, rekryter och aspiranter
**Krigsplaceringsbara officerare/specialistofficerare (deltid)

Officiell blogg

Försvarsmaktens kommunikationsdirektör eller annan chef i myndigheten kommenterar aktuella frågor. Det här är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten.

Mats Ström är tillförordnad kommunikationsdirektör. Han ger uttryck för myndighetens principiella uppfattning, här på bloggen Försvarsmakten kommenterar, när han framträder i media eller i andra sammanhang samt på Försvarsmaktens Facebook-konto och Twitter.


26 kommentarer

  • johan 3 november 2014 04:35

    Mycket bra skrivet.

    Är själv anställd inom Försvarsmakten och är en mycket stolt Specialistofficer.

  • Staffan Strömbäck 2 november 2014 13:55

    Tack. Bra svar och bra sammanställning.

  • John 1 november 2014 13:24

    Bra skrivet

  • Erik Lagersten 31 oktober 2014 12:40

    Du har helt rätt. Det jag berörde i mitt svar till Anders om ålders- och gradfördelning tar inte hänsyn till kompetensbehovet eller hur denna del ska säkerställas i framtiden utan är enbart en "demografisk" förklaring. Kompetens är ett ämne som tarvar en egen utläggning och sammanhang.

  • Alex 31 oktober 2014 10:46

    Jag slutade läsa Aftonbladets artikel efter dom två första orden "Sedan ubåtsjakten"

  • Vevorgel 31 oktober 2014 02:16

    Erik, du ger uttryck för att det inte skulle vara ett problem att vi mycket snabbt kommer se det s.k. köttberget av officerare i övre medelåldern lämna Försvarsmakten. Samtidigt kommer vi på kort sikt se en Försvarsmakt med för få officerare. Det är en personalpolitik som inte taktar med det faktiska behovet av en effektiv kunskapsöverföring inom Försvarsmakten. På alla nivåer i Försvarsmakten kämpar man ständigt med att utvärdera och samla in kunskaper för att rädda ansiktet och undvika behovet av att uppfinna hjulet igen, med mycket varierande resultat, framförallt vid Försvarsmaktens skolor. Man kan säga vad man vill om äldre officerare i lägre grader men många av dessa besitter något som kan kallas för en gedigen kunskap. Försvarsmakten genomför en reform som är långt ifrån klar och där ingår även utbildningarna till officer och soldat. Utbildningarna är i många fall ogynnsamt anpassade till dagens eller morgondagens organisation. Utöver det är även utbildningstiden avsevärt kortare och innehållet mycket sparsamt. Vad konsekvenserna blir för officeren, soldaten och Försvarsmakten är inte svåra att lista ut. Detta blir en nedåtgående spiral när det kommer till kunskap och kvalité som blir svår att bryta på många år om det inte görs tidigt. Summa summarum så kommer gedigen kunskap ersättas av kunskap byggd på skrap på ytan och lämna ett hålrum. Försvarsmakten förlorar idag många mycket duktiga såväl blivande som anställda soldater och officerare. Detta p.g.a. en dålig personalhantering bl.a. i form av bristande förståelse för individens valfrihet. Att en individ valt att utbilda sig till officer eller soldat innebär inte att man accepterar en likgiltighet när det kommer till kvalité och innehåll. Varför ska en individ som vet med sig att hen är eftertraktad, acceptera något som känns halvdant och ger ett oseriöst intryck? Det är i mina ögon inte den bild Försvarsmakten vill förmedla men som ofta når ut till allmänheten när man får frågan varför man valde att göra något annat. Idag läggs mycket kraft på att attrahera ny personal och tillse att rekryterna får ett bra bemötande. Jag tror Försvarsmakten hade tjänat mycket på att kvalitetssäkra officersutbildningarna ytterligare, såväl innehåll som rutiner från rekrytering till placering på förband. Det ska inte vara en överraskning för arbetsgivaren att ny personal utbildas och placeras och det ska inte vara en överraskning för individen vart denne placeras. Hur avser Försvarsmakten fånga upp detta förmågetapp på alla nivåer inom alla försvarsmaktsgrenar på ett ekonomiskt försvarbart sätt? Att anställa pensionärer som konsulter eller RO anser jag inte vara svaret på den frågan. Som du skriver, det kommer gå mycket snabbt.

  • Jonas 30 oktober 2014 23:09

    Bra skrivit. Mycket glädjande att du även nämner förhållanden i Hemvärnet också

  • Bengt Furuwidh 30 oktober 2014 22:52

    Mycket väl skrivet - känns riktigt bra att ha det stödet som officer i FM. Tack!

  • Rikard Skiöld 30 oktober 2014 22:09

    Bra svar Erik! Tack!

  • Peter Vinge 30 oktober 2014 18:31

    Helt rätt Erik Lagersten.

  • Anders Blom 30 oktober 2014 16:21

    Strålande formulerat Erik. Värmer en officer på uppdrag i Pakistan.

  • Jonas Eriksson 30 oktober 2014 14:16

    Mycket välformulerat svar om en vanlig missuppfattning som även finns ibland internt i FM. Tror personligen den missuppfattningen beror på andra utmaningar i ledning och styrning men förenklas till denna fråga.

  • Erik Lagersten 30 oktober 2014 14:00

    Intressant fråga, inte om tonaliteten, där har vi olika uppfattning. Men att Försvarsmakten skulle ha en skev ålders- och gradfördelning inom officerskåren är också delvis en myt, inte minst skapad av Försvarsmakten själv genom det så kallade päronmidjeresonemanget. Det stämmer dock inte riktigt. I våra fältförband, stridsflygdivisioner etc. är medelåldern 35 år och yngre. Ju äldre officer desto högre grad ger vid handen att det på dessa förband finns huvudsakligen lägre grader. I lednings- och logistikförband är medelåldern högre liksom i Högkvarteret och med detta följer naturligt högre grader. I och med befälsreformen 1983 så har vi idag jämfört med andra länder förhållandevis något äldre officerare i lägre grader och där det varierar mellan förbanden beroende på uppgiftsställning. Det kommer dock att förändras mycket snabbt av flera skäl. Äldre officerare går i pension och ersätts framförallt av unga specialistofficerare, det är och kommer vara mycket svårt att komma in på befordringshöjande utbildning för officerare genom det fåtal platser som nu kommer att finnas. Officerare placerade på specialistofficersbefattningar har också möjligheten att omgalonera sig vilket också kommer att påverka gradernas fördelning. Skevheten är alltså inte generell utan olika fördelad beroende på var i organisationen analysen görs. Sedan måste man fråga sig om detta är ett problem, eller om det enbart ligger i betraktarens ögon.

  • Åke Norberg 30 oktober 2014 13:26

    Bra redovisning

  • Albom 30 oktober 2014 12:12

    Det är visst passande att klä av struntpratare som peter kadhammar.

  • Tomas Nybom 30 oktober 2014 12:10

    Väl talat Erik.

  • Anders 30 oktober 2014 11:48

    Skit i antalet, det är snedvridet i graderna. Alldeless för mycket högdjur (mj+)som driver egna agendor. Och du Lagersten, dra ner på tonen... inte passande av en officiell kanal.

  • Erik Lagersten 30 oktober 2014 11:05

    Det är huvudsakligen dessa som finns med under rubriken "Oberoende befattningar (civil eller militär)". Lite kryptiskt men det är så personalredovisningen ser ut.

  • Niclas 30 oktober 2014 10:59

    Utöver detta finns civila CR/CF som tjänstgör i såväl PRODORG som INSORG, likväl som i KRIORG

  • Anders 30 oktober 2014 10:36

    Kanske inte för många men helt klart snedvridet när det kommer till grader.

  • Arne Kohkoinen 30 oktober 2014 10:16

    Mycket bra skrivet Erik. Fortsätt på den inslagna vägen, att bemöta felaktig riktad kritik på det här sättet.

  • Dag Liden 30 oktober 2014 09:59

    Full poäng! Inget darr i manschetten där inte.

  • Carl-Magnus R Svensson 30 oktober 2014 09:15

    Utmärkt svarat! PK får gärna besöka mitt förband, då det vanligtvis underlättar med en smula fakta innan man värderar.

  • Tom Storskrubb 30 oktober 2014 09:01

    Mycket bra svar, återigen ett bevis för att
    det i Sverige saknas verkliga journalister, däremot gott om nyttiga idioter.

  • Magnus Qvist 30 oktober 2014 08:33

    Mycket bra svar!

  • Erik Sielaff 30 oktober 2014 07:17

    Rätt i sida och längd. Tack för ditt stöd Erik

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *