Sverker Göranson
Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om den diskussion som varit om Sveriges militära förmåga i ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön och genom Riksrevisionens rapport. Debatten har handlat om Sverige har tillräcklig förmåga att stå emot ett militärt angrepp. Låt mig därför från mitt perspektiv belysa Försvarsmaktens uppgifter och förmåga, och koppla det till de ekonomiska utmaningar som vi står inför.
Försvarsmakten ska hävda svenskt territorium, försvara riket vid väpnat angrepp, delta i internationella insatser samt stödja samhället vid svåra påfrestningar.
Inom ramen för ovanstående ska Försvarsmakten bedriva försvarsplanering – det vill säga hur stridskrafterna ska användas vid olika scenarier. Det är en uppgift som fram till 2009 bedrevs med låg ambition i efterdyningarna av det kalla kriget och murens fall. Det var då ett medvetet val av våra beslutsfattare. Efter det senaste försvarsbeslutet har vi nu en aktiv försvarsplanering som utgör grund för krigsförbandens uppgifter och utveckling.
Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade. Behovet av sådana förband har bekräftats av såväl konflikten i Georgien 2008 som nu i Ukraina. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.
Debatten om Försvarsmaktens förmåga pendlar mellan två ytterligheter: antingen fullskalig stormaktsinvasion eller den eviga freden. I stället är det tre antaganden som bör utgöra basen för den fortsatta diskussionen:
- Även om omvärldsutvecklingen snabbt kan förändras finns det inget som talar för att vårt land dras in i en väpnad konflikt inom ramen för ett så kallat ”blixtanfall”. Mer realistiskt är att en motståndare med maktdemonstrationer försöker påverka vårt agerande. Vi kan utsättas för ökad underrättelseinhämtning, systematiska kränkningar och informationsoperationer. Detta kan sedan, mer eller mindre hastigt, utvecklas till en väpnad konflikt.
- Det är osannolikt att Sverige ensamt skulle utsättas för ett militärt väpnat angrepp av ett annat land med huvuddelen av dess resurser och utan att övriga länder i vårt närområde är eller blir indragna.
- Inget land kommer att kunna agera oberoende eller verka utan att ta hänsyn till samtliga länders stridskrafter i en väpnad konflikt.
Men för att vi utifrån dessa antaganden ska ha förmåga att möta ett väpnat angrepp måste det senaste försvarsbeslutet genomföras fullt ut så att varje enskilt krigsförband har tillräcklig kapacitet för att möta en motståndare. Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019. Finansiering krävs såväl för förbandsverksamheten som för materiel, totalt omfattande flera miljarder per år.
Försvarsmakten följer noga vad som sker i vårt närområde och jag vidtar de åtgärder som krävs för att upprätthålla vår territoriella integritet, till exempel förändringar i vår incidentberedskap, havsövervakning eller beredskapsövningar. Skulle omvärldsutvecklingen försämras kan Försvarsmaktens förmåga höjas och det förutsätter i vissa fall att regeringen beslutar om beredskapshöjande åtgärder. Vid en långt utdragen konflikt kommer dock våra stridskrafters uthållighet att utgöra en begränsning.
Jag är angelägen om att inte måla verkligheten i ett rosenrött skimmer. Försvarsmakten står inför stora utmaningar. Insatsorganisationen är fortfarande under utveckling och särskilt för markstridskrafterna återstår stora delar av den tillväxt som måste ske. Jag betonar än en gång att organisationen, den materiel och den verksamhet som beslutats och kommer att beslutas, måste finansieras. Det är därför angeläget att försvarsberedningen grundligt går igenom och tar ställning till de obalanser Försvarsmakten redovisat avseende både materiel och träning. Om försvarsberedningen föreslår nya resurser, utöver de som krävs för att råda bot på nuvarande obalanser, är min mening att beredningen och statsmakterna inte ska fördela resurserna på en detaljnivå som tar ifrån Försvarsmakten professionell handlingsfrihet.
Det är självklart att det, i det reformskede vi nu befinner oss i, finns brister i våra förmågor, men jag delar inte bilden som ibland ges av Försvarsmakten som en kraftlös organisation. Vi utgör i dag en tröskel för militär konflikt i vårt närområde och det är min uppfattning att en framtida försvarsmakt – bemannad, övad, materiellt uppfylld och fullt finansierad – i ännu högre grad kommer att vara det.
Sverker Göranson
Överbefälhavare
