I tisdags hade jag nöjet att få vara med på släppet av Johanne Hildebrandts nyutkomna bok ”Krigare” (Bokförlaget Forum, 2011). Boken skildrar svenska soldater i Afghanistan under 2010, från utbildning till hemkomst. Mycket folk på plats, den politiska ledningen, försvarsledningen, andra myndigheter, journalister, forskare, anhöriga, vänner m fl. Naturligtvis var också de soldater som skildras i boken med. Jag har inte läst några recensioner på kultursidorna ännu men för min del är ett bevis på bokens kvalitet den uppskattning och respekt just dessa soldater ger Hildebrandt.
Som hon nämnde i sitt tal under kvällen var det inte helt okomplicerat att skapa möjligheter och förutsättningar att ”bädda” in en skribent. Hildebrandts förfrågan väckte en del skepsis och omedelbara negativa reaktioner och det krävdes en hel del fotarbete av informationsstaben och arméns taktiska stab att få projektet på plats. Det goda mottagande som förbandet FS19 sedan visade var den avgörande faktorn för boken att kunna skrivas.
Genom detta arbete kring ”Krigare” och TV-dokumentärserien ”Krig för fred” hoppas och tror jag att vi på ett bra sätt förberett för efterföljare. Flera journalister, forskare, fotografer på plats i våra insatsområden och ingående reportage är värdefullt och en förutsättning för en bred debatt hemma. Detta oavsett om man är för eller emot en svensk närvaro.
Den som med detta tror att jag med en större journalistisk närvaro hoppas på en mer välvillig rapportering misstar sig grundligt. Ewa Stenberg, Mikael Holmström, Terese Cristiansson och Johanne Hildebrandt kan knappast anklagas för att gå i Försvarsmaktens ledband, rapporteringen är ofta mycket kritisk. Men de tar försvarsfrågor på allvar och det ger insiktsfulla skildringar.
I samband med boksläppet har Hildebrandt deltagit i radio- och tv-sändningar och på ett livfullt sätt argumenterat för bättre förståelse och villkor för de soldater som deltar i insatsen.
Jag har stor respekt för Hildebrandts argumentation även om jag inte alltid delar alla slutsatser då det ur Försvarsmaktens synvinkel kan finnas flera sidor av myntet. Det är sällan så svart eller vitt som Hildebrandt beskriver och vi har någon gång hamnat i luven på varandra. Men jag uppskattar genuint hennes engagemang och djupa vilja att förklara och förbättra.
Med viss fascination noterar jag därför reaktioner bland en del debattörer över just det faktum att det är soldaters villkor och förutsättningar som väcker detta engagemang.
På Twitter kunde jag läsa inlägg som:
Johanne Hildebrandt är allt annat än nyanserad i sin bild av svenska soldater samt politikernas hållning till Försvarsmakten.
eller
Johanne Hildebrandt, nu i #SVT-studion, måste ju vara Stockholmssyndromet personifierat.
Gör ett tankeexperiment att boken hade handlat om brandmän i Malmö eller socialarbetare i Göteborg. Hade samma debattörer tyckt att ett engagemang för deras villkor varit att likna med ett Stockholmssyndrom eller onyanserat? Förmodligen inte.
Det är något med diskussionen kring Försvarsmakten som gör att argumentationen ofta blir förenklad eller förklenande.
Vi verkar på riksdagens uppdrag. Vi är en central del av statsförvaltningen. Officerare, soldater och civila i Försvarsmakten ska värderas efter förtjänst. Om de som debatterar Försvarsmakten påminner sig själva om dessa enkla faktum kommer debatt om svensk närvaro i Afghanistan, Försvarsmaktens roll och soldaternas villkor att bli mycket mer värdefull. Om detta tror jag att Johanne Hildebrandt och jag är överens.
Erik Lagersten
PS. Kort recension: läs boken.
