På forsvarsmakten.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera så bra som möjligt för dig. Läs om kakor och hur de används på forsvarsmakten.se.

Läs mer

Inställningar för kakor

På forsvarsmakten.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera så bra som möjligt för dig.

Läs mer

Hantera inställningar

Nödvändiga kakor används för grundläggande funktioner på webbplatsen. Webbplatsen fungerar inte korrekt utan dessa kakor.

Funktionella kakor används för att spara information om dina inställningar och val på webbplatsen.

Kakor för lokal lagring används för att webbplatsen inte ska behöva ladda samma innehåll flera gånger.

Kakor för statistik används för att förstå hur besökare interagerar med webbplatsen genom att samla och rapportera information anonymt.

Kakor för marknadsföring används för att mäta och analysera marknadsföringskampanjer.

Myndigheten

Var finns vi och vad gör vi just nu? Vilka är Försvarsmaktens uppgifter från riksdag och regering och hur arbetar vi för att lösa dem? Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

Jobb & utbildning

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Nå ditt mål genom en militär grundutbildning, eller sök något av våra hundratals civila jobb.

till jobb & utbildning

bloggportalen

Från den enskilda soldaten till myndighetens högre företrädare, läs personliga betraktelser om livet i Försvarsmakten genom någon av våra bloggar.

Du är här

Bokreflektion

Webbredaktionen

I tisdags hade jag nöjet att få vara med på släppet av Johanne Hildebrandts nyutkomna bok ”Krigare” (Bokförlaget Forum, 2011). Boken skildrar svenska soldater i Afghanistan under 2010, från utbildning till hemkomst. Mycket folk på plats, den politiska ledningen, försvarsledningen, andra myndigheter, journalister, forskare, anhöriga, vänner m fl. Naturligtvis var också de soldater som skildras i boken med. Jag har inte läst några recensioner på kultursidorna ännu men för min del är ett bevis på bokens kvalitet den uppskattning och respekt just dessa soldater ger Hildebrandt.

Som hon nämnde i sitt tal under kvällen var det inte helt okomplicerat att skapa möjligheter och förutsättningar att ”bädda” in en skribent. Hildebrandts förfrågan väckte en del skepsis och omedelbara negativa reaktioner och det krävdes en hel del fotarbete av informationsstaben och arméns taktiska stab att få projektet på plats. Det goda mottagande som förbandet FS19 sedan visade var den avgörande faktorn för boken att kunna skrivas.

Genom detta arbete kring ”Krigare” och TV-dokumentärserien ”Krig för fred” hoppas och tror jag att vi på ett bra sätt förberett för efterföljare. Flera journalister, forskare, fotografer på plats i våra insatsområden och ingående reportage är värdefullt och en förutsättning för en bred debatt hemma. Detta oavsett om man är för eller emot en svensk närvaro.

Den som med detta tror att jag med en större journalistisk närvaro hoppas på en mer välvillig rapportering misstar sig grundligt. Ewa Stenberg, Mikael Holmström, Terese Cristiansson och Johanne Hildebrandt kan knappast anklagas för att gå i Försvarsmaktens ledband, rapporteringen är ofta mycket kritisk. Men de tar försvarsfrågor på allvar och det ger insiktsfulla skildringar.

I samband med boksläppet har Hildebrandt deltagit i radio- och tv-sändningar och på ett livfullt sätt argumenterat för bättre förståelse och villkor för de soldater som deltar i insatsen.

Jag har stor respekt för Hildebrandts argumentation även om jag inte alltid delar alla slutsatser då det ur Försvarsmaktens synvinkel kan finnas flera sidor av myntet. Det är sällan så svart eller vitt som Hildebrandt beskriver och vi har någon gång hamnat i luven på varandra. Men jag uppskattar genuint hennes engagemang och djupa vilja att förklara och förbättra.

Med viss fascination noterar jag därför reaktioner bland en del debattörer över just det faktum att det är soldaters villkor och förutsättningar som väcker detta engagemang.

På Twitter kunde jag läsa inlägg som:

Johanne Hildebrandt är allt annat än nyanserad i sin bild av svenska soldater samt politikernas hållning till Försvarsmakten.

eller

Johanne Hildebrandt, nu i #SVT-studion, måste ju vara Stockholmssyndromet personifierat.

 

Gör ett tankeexperiment att boken hade handlat om brandmän i Malmö eller socialarbetare i Göteborg. Hade samma debattörer tyckt att ett engagemang för deras villkor varit att likna med ett Stockholmssyndrom eller onyanserat? Förmodligen inte.

Det är något med diskussionen kring Försvarsmakten som gör att argumentationen ofta blir förenklad eller förklenande.

Vi verkar på riksdagens uppdrag. Vi är en central del av statsförvaltningen. Officerare, soldater och civila i Försvarsmakten ska värderas efter förtjänst. Om de som debatterar Försvarsmakten påminner sig själva om dessa enkla faktum kommer debatt om svensk närvaro i Afghanistan, Försvarsmaktens roll och soldaternas villkor att bli mycket mer värdefull. Om detta tror jag att Johanne Hildebrandt och jag är överens.

Erik Lagersten

PS. Kort recension: läs boken.

Officiell blogg
Försvarsmaktens heraldiska vapen. Illustration.

Försvarsmaktens kommunikationsdirektör eller annan chef i myndigheten kommenterar aktuella frågor. Det här är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten.

2 kommentarer

  • Kristoffer Nilsson 17 september 2011 12:58

    Erik, Twitterkommentarerna reflekterar mina erfarenheter av utomståendes syn på Försvarsmakten. Jag har bekanta som var förbluffade när jag talade om att jag börjat fyllnadstjänstgöra innan skolstarten på MHS. En del var förundrade för dom kände inte alls mig som ett "befäl", hur skulle jag kunna ställa mig och behandla folk som dom hade blivit behandlade när dom gjorde lumpen. Många andra blev besvärade och försökte byta ämne, ibland kändes det som om man talat om att man drabbats av någon sällsynt och otäck sjukdom.

    Bli inte så förvånad över kommentarerna, vi har ett sekel av värnplikt där man behandlat svenska unga män illa. Vi har under senare delen av 1990-talet försökt att övertyga svenska folket och försvarsmaktens anställda att det inte föreligger ett hot mot Sverige som gör att vi behöver ett "invasionsförsvar" utan vi skall ha ett insatsförsvar med det uttalade syftet att med vapenmakt bringa fred i omvärlden. Under 2004 talade den dåvarande svenska statsministern om att polisen behövde 3 miljarder extra i budget och man avsåg att ta pengarna i från försvarsbudgeten trots att vi är mitt inne i insats i Kosovo och håller på att arbeta in oss i Afghanistan. Allt sammantaget så uppfyller vi fördomar om militärer.

    Många ser samband mellan hur de blivit behandlade av den "elake fänriken" eller den korkade stamanställde furiren som man skidade ifrån under någon vinterövning men vår inriktning att åka till Afghanistan och söka striden.

    Det är beklagligt och det är min uppfattning om varför den försvarspolitiska debatten "förenklas och förklenas". Jag tror att endast gott arbete och tiden kan göra att inställningen förändras samtidigt måste vi vara beredd att det med de nya tekniska möjligheterna kommer "stollar" att kunna synas över hela Sverige istället som förut med obskyra klistermärken i Flens centrum.

    • Erik Lagersten/Informationsdirektör Kristoffer Nilsson 17 september 2011 20:19

      Kristoffer,
      i Försvarsmakten liksom i alla organisationer möter man ibland överordnade, kollegor eller företeelser som man känt återhållen entusiasm inför. Så är fallet för mig från min egen tjänstgöring i flottan och jag vet av undersökningar att många ger uttryck för samma sak. Men jag vet också att i de allra flesta fall är det de positiva erfarenheterna som överväger, tjänsten som sådan, utmaningarna eller kamratskapet. Det värsta som kan hända av denna mix av känslor är ibland en överdrivet nostalgisk syn på Försvarsmakten.

      Mycket mer problematisk är okunskap eller fördomar som gör att debatten innehåller fel eller i sämsta fall förklenande resonemang.

      Åsa Linderborg återgav i en krönika i Aftonbladet (2011-04-10) ett samtal som hon avhört om några ungdomar som funderade på tjänstgöring i Afghanistan. Hon fortsatte resonemanget med funderingar om TV-dokumentärserien ”Krig för fred” skulle förmå ungdomarna att ta ”värvning”.

      Jag respekterar Linderborgs inställning till den svenska insatsen i Afghanistan men konstaterar att hennes intryck i krönikan bygger på att hon sett trailern och inte dokumentären i sin helhet.

      ”Jag har sett för lite för att avgöra om Krig för fred på samma sätt säljer in blodbadet, men det jag sett får mig att tro att den kan få grabbarna på tåget att lämna in sin ansökan.”

      Konflikter och de insatser som svenska soldater genomför är viktiga frågor som förtjänar debatt och ifrågasättande men värdeomdömena kan kanske baseras på djupare intryck än det som kan erhållas från en trailer?

      Jag ger dig helt rätt i att vi är där vi är dag baserat på många års försyndelser. Politiker ur alla läger och Försvarsmakten har inte lyckats förklara och förankra landets säkerhets- och försvarspolitiska inriktning. Hög tid för förändring inom detta område.

      /EL

delta i diskussionen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *