Helsingborg 140608
Nedan följer ord vi vill dela med oss. En tidigare elev Malin Sjöstrand blev utsedd till bästa elev och kamrat i fjol. På samma utbildningsperiod följde en herre vid namn Anders Friberg med oss. A Friberg är en av våra stora och mest respekterade profiler i ”Skonertfamiljen” A Friberg donerade sin gamla sjömanskniv som förärades M Sjöstrand. Eleven vände sig senare till A Friberg och bad om stöd för ett skolarbete. Det nådde även oss ombord och resultatet som följer. A Friberg fyllde 80 år i fjol och jag hade förmånen att försöka hålla jämna steg upp i stormasten där vi tillbringade en god halvtimme en dag förra hösten.
Så håll till godo.
Thomas Falk
FC HMS Falken
Några ord om mina minnen från tiden som elev och som officer i Flottan
Del 1, minnen av tiden som elev
Varför ville jag bli sjöofficer?
Med tanke på mina kreativa anlag och min ordblindhet borde jag ha blivit konstnär eller hantverkare eller kanske, som min son, arkitekt. Men som barn tillbringade jag varje sommar på Skaftö vid Gullmarsfjorden och rodde med min eka utefter bohuslänska kusten. Fiskade makrill med ränndörj och bekantade mig med öar, fjordar, fiskelägen och fyrar som jag passerade. Och sov på durktrallen med ett litet sprisegel som skydd över mig. Sommaren 1946 fick jag för första gången vara med min pappa under en månad på ett riktigt örlogsfartyg, kryssaren Gotland. Jag fick en hängkoj i kadettmässen bland de stora pojkarna och drömde om att en gång bli som dem – en blivande sjöofficer. Samma år började jag i Sjövärnskåren. Där fick jag veta att man kunde söka att som sjövärnare eller gymnasist få segla på flottans segelfartyg. De små fullriggarna Jarramas och Najaden hade slutat segla, men två nya fartyg, skonerterna Gladan och Falken var under provsegling och skulle snart ta emot elever, först och främst jungmän, blivande underbefäl, men även skolgrabbar som ville pröva på sjölivet i Flottan för att kanske senare söka till Sjökrigsskolan som sjöofficersaspiranter.
Min far som var sjöofficer frågade dåvarande divisionschefen för skonerterna om jag kunde få mönstra ombord på Gladan, som skulle avgå från Marstrand till Torquay vid Engelska Kanalen. Jag var välkommen och tog min sjösäck och for till Marstrand. Gladan låg ankrad på redden och jag blev rodd ombord. Uppe på däck blev jag mottagen av försteofficeren, Löjtnant Tord Högelin, som tilldelade mig ett skeppsnummer (3) som betecknade att jag var bredfockegast. Efter ett par minuter ropade han på skeppsnummer 3 men jag var för upptagen av allt nytt för att uppmärksamma anropet. Resultatet blev permissionsförbud i Marstrand. Så gick det till på den tiden.
Strax därefter fick jag uppleva att en av jungmännen utmanades att för 20 kronor (ett stort belopp 1948) äntra upp, gå ut på rånocken och hoppa i sjön. Han gjorde det förstås och hamnade platt på ryggen. Han fick hjälpas upp och var ganska illa däran. Det var mina första minnen från en tillvaro som snart skulle bli början till en karriär i flottan.
Vi lättade ankar och seglade mot engelska kanalen. Det mesta var nytt för en ung grabb. At stuva sina persedlar hårt rullade med gummisnoddar, för att få plats med allt i det lilla skåpet. Och att slingra hängkojen så hårt att den kunde användas som flytetyg om så skulle behövas. Och att tvätta arbetskläderna med borste och såpa på däck när det var dags. Och att hänga upp sin tvätt på en klädgöling med vit tvätt om Styrbord (SB) och blå om Babord (BB(. Och att borsta skorna så de blänkte. (Vi hade alltid läderskor med lädersulor, som gick perfekt att äntra i riggen med).
Varje morgon purrades fria vakten och fick en dusch med vattenslangen, varefter de fick göra ett varv i riggen. Då var säkerhetsselar ännu inte uppfunna, men det gick bra ändå. Vetskapen om att man inte var fasthakad gjorde att man höll i sig ordentligt med ena handen när man var till väders.
Mitt på Nordsjön under vår seglats blev det vindstilla, nästan en hel vecka. Den lilla svaga motorn fartyget var utrustat med från början (50 hk) orkade inte mycket och ersatte på intet sätt brist på vind. Vi hade mycket segelexercis till exempel skiftade vi bredfock många gånger till dess fartygschefen blev nöjd. Loss med stickbultarna, ned med den beslagna bredfocken, ned med den i segelkojen, och upp och på med en ny. Så fick vi ta in ett rev och sedan två och därefter slå ur reven igen. Till slut var man så van vid att jobba på rået att man inte tänkte på att det var en bit ned till däck.
Livbåtarna sattes i sjön och vi rodde runt fartyget, hissade båtarna igen och återställde dem som livbåtar. Vi hade då två likadana livbåtar (roddbåtar). Det blev naturligtvis tävling om vilken vakt som kunde genomföra manövern bäst och först.
Varje dag var det tävling mellan för och akterstationerna att äntra över topparna.
Och jag lärde mig att sova, om så bara en halvtimme. Vi gick alltid vakt om vakt så det blev inte så många timmars sömn per natt. Men efter ett tag var det ju helt naturligt att klara sig på väsentligt mindre sömn än jag var vad vid hemma.
När resan blev längre än beräknad på grund av brist på vind tog naturligtvis färskmaten slut. Det färska köttet som hängde i en nätkasse i kockefall på fockmasten var snart uppätet. Och smör, ost och färskmjölk som förvarades i isskåpet i byssan fick rumstemperatur när isblocket hade smält. Grönsakerna tog snart slut men frukten, apelsiner, bananer och äpplen, kunde klara sig länge i lådan på förliga däckshustaket och ge oss den C-vitamininjektion vi behövde. Det mjuka brödet möglade snart men skars rent och blev till fattiga riddare.
Sen var det bara konserver kvar, mest tonfisk och kondenserad mjölk på burk.
Det var inte många som därefter åt tonfisk frivilligt, som vi levt på morgon, middag, kväll. Men den kondenserade mjölken var perfekt i kaffet och teet. Sötvattentankarna var nämligen invändigt målade med något som luktade och smakade tjära. Men den kondenserade mjölken tog bort bismaken.
Kallt dricksvatten till saft förvarades i damejeanner, som var klädda med ett nät av tågvirke. Nätet fuktades och flaskorna fick stå i solen. Energin som gick åt för att nätet skulle torka sänkte temperaturen i flaskans innehåll. Ett flera tusen år gammalt knep.
Vi hade en äldre marinläkare som följde med fartyget på egen begäran. Han gillade att fiska med spinnspö. Efter att ha drivit omkring på Nordsjön med tidvattenströmmarna i ett antal dagar närmade vi oss Doggers Bankar. Där var fiskelyckan god och doktorn drog upp en mängd makrillar. Kocken fileade fiskarna och lade filéerna i en pyts och renset i en annan, bägge fyllda med vatten. En jungman ombads hiva renset överbord, men tog fel pyts och där försvann filéerna i djupet. Så blev det tonfisk. Stämningen var något låg.
Före avresan hade vi fyllt kolboxen med kol för värmepannan i maskinrummet och spisen i byssan. Värmen fungerade bra om man skötte pannan och cirkulationspumpen ordentligt. Spisen var det inget fel på men det fanns bara en skorsten och den pekade tvärs ut SB hän. När kocken försökte elda i spisen för SB halsar gick röken tillbaka i skorstenen och kocken kom hostande ut ur byssan och påminde mer om en sotare än en kock. Med det fanns möjlighet att även få varm mat för SB halsar. Två stora, kardanskt upphängda fotogenkök klarade varsin stekpanna, hur mycket fartyget än krängde.
Jämfört med dagens navigerings- och kommunikationshjälpmedel var dåtidens utrustning mycket begränsad. Ingen radar, ingen GPS, ingen DECCA Navigator. För det hade det behövts starkström, vilket vi saknade. (Lanternorna och belysning under däck gick på fotogen). Däremot användes flitigt astronomisk navigation och tidvattenberäkningar för att bestämma positionen. Släplogg, handlogg och handlod användes ständigt. Jag glömmer inte uttryck som : ”Lodet går” (från backen), ”Linan går” (från plats under livbåten) och ”Rullen går” (på halvdäck) och resultatet; ”Styrbord mäter XX meter, Botten/Ingen Botten”. Och nådde man botten kunde man avläsa bottenbeskaffenheten genom att syna talgklumpen som satt i botten på lodet.
Vi hade en radiopejl, som gav en riktning till aktuella radiofyrar med +- 15° noggrannhet. Radiopejlvärden tillsammans med lodskott gav bra lägen vid passage av t ex Skagens Rev. Djupkurvorna visade tydligt hur långt det vara till land och grunt vatten. Vid tjocka var det den enda tillförlitliga metoden. Det fanns en enkel kortvågssändare/mottagare, men den fungerade endast vid mycket goda förhållanden. Dessa apparater kunde användas tack vara några blybatterier.
Andan ombord var god men relationen mellan elever och befäl var mycket striktare än den vi upplever idag. Men trots hård disciplin märkte man tydligt befälets omtanke om vårt väl och ve. Och stämningen bland eleverna var det inget fel på. Vi blev ett sammansvetsat gäng och lärde oss jobba med och för varandra lika väl som för fartyget.
Denna min första resa med ett segelfartyg var den första egentliga kontakten med havet och hur sjön påverkar fartyg, materiel och besättning. Andra sommar-resan fick jag bli toppgast, ett fantastiskt roligt jobb för någon som älskar att äntra upp i riggen och svinga sig ut på pikefallsgångarna, beredd att hala upp halsen och trä den för de nya halsarna vid genomvindsvändning. Vevlingarna var så hårt ansatta att man kunde studsa med världens fart upp till putting-vanten. Vissa order är inbrända i hjärnbalken som: ”Klart att vända genom vind. Toppgastar till väders. Räck toppsegels halsupphalare, förtoppsegels gårdingar och gigtåg. Lova. In förtoppen. Upp stortoppen”. Och när halsen for ned utefter skonertens buk, skrek vi ”Hals i däck, klart att sätta förtoppen”. Man skulle önska att alla ungdomar fick uppleva känslan av att jobba till väders.
Jag hade förmånen att en månad varje sommar segla med Falken eller Gladan tills jag 1954 började på Sjökrigshögskolan, trots att min far, kommendör Erik Friberg, försökte få mig att välja ett annat yrke. Men den goda erfarenheten av sjön, fartygen, flottans befäl och den goda kamratandan gjorde valet enkelt. Innan jag lämnade Gladan sista sommaren äntrade jag, med fartygschefens tillåtelse, upp i stormastens topp, upp för litsorna till knoppen och svingade mig ut på Fisherman och lade mig uppe på buken. Där låg jag som på en mjuk säng och under vacker himmel.
Grundutbildningen på Sjökrigsskolan var både teoretisk och praktisk. Det jag gillade best var segling och rodd med våra 10-huggare. Vi rodde i Stockholms Skärgård i flera dagar och seglade några timmar då och då för att vila nävarna som blev mer och mer tjockhudade av rodden. Och så gillade jag formell exercis. Det gamla exercisreglementet var mycket avancerat och krävde stor uppmärksamhet på ledaren och de order han gav. Sådan exercis var skön att skåda, ja ett verkligt skådespel. En rolig övning var att fortast möjligt översända meddelanden med hjälp av två rödvita flaggor, så kallad semaforsignalering, eller att med en lampa skicka morsesignaler. Dessa sätt att kommunicera var standard mellan våra fartyg på den tiden, men nu en utdöende konstart.
Vår långresa som sjöofficersaspiranter jorden runt började med segling med Gladan och Falken till Cadiz där vi debarkerade och gick ombord på min-/utbildningsfartyget Älvsnabben. Jag var då hemtam på skonerterna och fick mer eller mindre agera som mastkorpral igen. Under seglingen över Biscaya upplevde jag för första gången passage genom ett lågtryckscentrum där det för en stund plötsligt blev vindstilla och seglen inte längre stöttade fartyget som då rullade kraftigt i den grova sjön. De nya seglen – maskinsydda för första gången – rämnade i sömmarna och vi fick förstärka dem, våd för våd. Min segelsömmarhandske för vänsterhänta fick jag användning för. Ett minne som jag får bära med mig var min födelsedag utanför Cadiz. De snälla skepparna med Timan i spetsen bjöd mig på krusbärslemodan som hade tagits ombord i Göteborg, men spetsat den med akvavit. Efter en stund var jag utslagen och ur stånd att sjunga La Paloma, Timans älsklingslåt. Som tur var tog mina kamrater mina vaktpass under natten och kunde bli återställd innan det var dags att för oss att bärga seglen och gå in till Cadiz hamn. Det var min första erfarenhet av för mycket alkohol.
Resan med Älvsnabben jorden runt var ett halvt år långt äventyr. Att se nya länder och nya människor var för oss något ovanligt. På den tiden var utlandsresor för ungdomar något exklusivt och tågluffarkort var inte uppfunna. Men det var härligt att komma hem igen till nära och kära och fortsätta utbildningen vid Sjökrigsskolan i Näsby, nu som kadett.
Under sommarmånaderna lämnade vi den teoretiska utbildningen och gick ombord på olika fartyg. Den mest minnesvärda var resan med Älvsnabben till Spetsbergen. Vi fraktade upp en geofysisk expedition med personal och materiel till Murchisons Bay. Där byggdes basen upp och där skulle forskarna arbeta under ett år. Det var konstigt att se solen högt uppe över horisonten dygnet runt och tänka på att forskarna inte skulle se solen alls under kommande vinter-halvår.
Efter tre och ett halvt år på Sjökrigsskolan blev vi så utnämnda till fänrikar i Flottan och blev kommenderade att tjänstgöra i olika befattningar. Det var inte tal om att själva få välja befattning eller stationeringsort. Ingen tänkte på att det skulle kunna ha varit annorlunda. Meningen var att alla skulle få växla mellan olika typer av befattningar så att vi fick en allsidig och bred erfarenhet av yrket som officer, i land och till sjöss.
Slut på Del 1. Del 2 är tänkt att ge en bild av hur det kan vara att vara sjöofficer.
Stockholm den 10 maj 2014
Anders Friberg
