Hej!
Jag som skriver idag heter Daniel Rantil och läser specialistofficers-programmet med inriktning försörjning sjö. Efter att ha varit anställd som sjöman i flottan i strax över 10år så är det faktiskt ganska ovanligt att detta är första gången som jag sätter mina fötter ombord på någon av marinens två skonerter. Detta har än så länge varit en väldigt angenäm ny upplevelse för min del.
Besättningen ombord på Gladan har tagit emot oss med öppna armar och har verkligen överträffat alla mina förväntningar.
En av sakerna som alla nya som kommer till skonerterna skall göra är att klättra upp och ner i masterna som en del i påmönstrings ceremonin. Detta var en av mina farhågor inför resan, då jag lider av höjdskräck. När vi kom till Lissabon och ganska direkt skulle genomföra denna klättring så kände jag direkt att detta inte kommer att funka för mig, besättningen verkade vara ganska vana med att tackla detta problem och markerade tydligt att man inte måste klättra om man inte vill så jag provade klättrings-selen och sen iakttog jag noga hur samtliga av mina kurskamrater klättrade i de båda masterna.
Efter något dygn till sjöss så märkte jag att flera av mina kollegor som dagligen klättrade i masten faktiskt fortfarande upplevde en obehagskänsla med just klättrings förfarandet, men trots detta så bet dom ihop och tog sig upp. Med den vetskapen i åtanke så blev det en drivkraft för mig att samla mod nog för att prova på att klättra själv. Efter mycket grubblande och tvekan så klev jag fram till vakthavande befäl och sa att jag vill klättra, ”jajamen, vill du ha någon med dig? Var det snabba svaret jag fick. Tillsammans med 2:e skepparen så började min långsamma färd upp i masten. Vi bestämde innan att jag skulle bara ta mig upp en liten bit för att känna på känslan, men utav bara farten så tog jag mig upp hela vägen till utkiksplatsen.
Detta blev en enormt stor personlig seger för mig själv och det ledde till att jag bestämde mig för att nästa gång jag skulle stå utkik så skulle jag upp dit igen trots att jag fortfarande var extremt rädd inför uppgiften. Sagt och gjort så en stund innan mitt pass så blev vädret något sämre och min kamrat som befann sig där uppe blev sjösjuk och såg inte ut att må så bra. Då vaknade något upp inom mig som jag hämtade en sele och förberedde mig på att gå upp en halvtimme tidigare en planerat. När jag väl skulle upp så började jag tveka igen men som ett brev på posten så kom fartygschefen fram och frågade om han fick hänga med mig upp.
Med chefen i släptåg så tog jag mig upp och kunde lösa av min kamrat och efter några minuter så stod jag där uppe helt ensam och kunde efter en stund börja njuta lite grann av upplevelse trots att jag till och från skakade av rädsla.
Under lördagen den 26 oktober så hade jag den äran att få fira min födelsedag ombord. Hela besättningen sjöng för mig och kockarna bjöd på god-fika. En mycket trevlig dag, trots att jag nog helst hade firat den hemma med min familj. Jag vill hälsa hem till min fina fru Lina, mina två döttrar och vår underbara hund Agnes att jag saknar er oerhört mycket och även om det kanske inte känns så för er så går tiden oerhört fort så jag är snart hemma igen.
Med Vänlig hälsning 321 Kadett Rantil
