Måndag på HMS Gladan. Vilken dag. Vilken vecka. För bara några dagar sedan stod jag på kajen i Amsterdam, trött efter en lång natts bussresa, och lastade packning samt proviant på vad som skulle bli mitt hem under de närmaste två veckorna. Idag sitter jag minst lika trött i solnedgången, en bit utanför Frankrikes kust och försöker sammanfatta mina intryck. Det är roliga och intensiva dagar där vi, ett knappt trettiotal elever lär oss sjömanskap och vilka krav som kommer ställas på oss, som besättning och individer i vårt framtida yrke.
För min del började dagen klockan fyra, när styrbords vakt, tredje kvarter blev purrade för att lösa av posterna ombord. Vi fördelade oss på sysslor som rorgängare och utkik i ett rullande schema under fyra timmar. Tjänsten började i mörker där vi påpälsade mot nattkylan åt nattskaffning, men byttes snart i en spektakulär soluppgång över öppet hav. För mig, som knappt satt min fot på en båt tidigare, var det en spektakulär upplevelse. Det är något särskilt med att jobba ombord på natten, med bara vågornas ljud och några enstaka lanternor på horisonten.
Det är svårt att redogöra för en dag ombord på Gladan. Vaktsystemet med fyra timmars arbete och fyra timmars frivakt gör det komplicerat att skilja på idag och igår. Dessutom gör alla nya intryck och intensiteten i arbetet att i förrgår känns som förra veckan. Ena timman sitter vi och lär oss seglingsteori, nästa sliter vi i tampar, det heter inte rep ombord, för att sätta något segel. Att bo så nära inpå sina kollegor, som också är goda vänner gör allting lite extra uppskruvat. När vi jobbar tar vi i för kung och fosterland, när vi skrattar ligger vi oftast och vrider oss på durken, när vi sover ligger vi som utslagna; ibland i hängkojen, men lika ofta i ett hörn på däck.
Mest slående för mig är ändå hur fort det går att komma in i livet ombord. Det första dygnet kantades av sjösjuka, som jag tursamt nog slapp undan. Kollegor hängde över relingen och önskade sig härifrån, men redan andra dagen satt vi och skrattade ihop åt hur det ibland gungar så att man får hålla i sig för att inte ramla över till andra sidan fartyget. Nu känns det som rutin att kliva upp efter fyra timmars sömn och klättra upp i masten för att stå utkik (får du den möjligheten, ta den). Man lär sig att allt vi gör ombord gör vi tillsammans, som en besättning. Det finns inte många enmanssysslor ombord på ett segelfartyg och det är omöjligt att köra sitt eget race. Resultatet beror lika mycket på hur bra jag lyckas i mitt arbete, som hur det går för kollegorna i andra ändan av båten. Den senaste veckan har trissat upp förväntningarna jag har på arbetet i flottan och det är inte utan en viss stolthet jag ser fram mot att kunna kalla mig sjöman.
Oskar Jönsson
