Nu börjar det närma sig sitt slut här på HMS Falken, buhuu. Detta blir ett resebrev där vi kommer att sammanfatta dagen som gått samt våra egna erfarenheter och tankar om resan, hoppas ni orkar läsa!
Just nu är vi tillbaka i Las Palmas där vår resa började och kommer att avslutas. Igår seglade vi ifrån Teneriffa, det krävdes en nattsegling för att anlända till vår destination Las Palmas där vi nu är till ankars. Vilket resulterar i att detta kommer bli babords sista ankarvakt. Idag har varit en väldigt rolig och händelserik dag. Vi har nämligen gjort rent hela båten, detta kallas rent skepp. Vilket är den sista stora rengöringen man gör innan man mönstrar av. Man rengör allt grundligt från skeppets topp till tå. Detta innefattar att man gör rent alla ytor både från insidan och utsidan, samt beslå alla segel fint. Det tog lång tid men det var roligt då vi hade hög musik, glatt humör, stålande sol och små vattenkrig. Allt blir roligare med en gnutta humor. Efter det gjorde vi klart flaggningen, då kronprinsessan hade sin namnsdag idag. En annan viktig sak idag var även allemanskaffe på deck, där vi både fick kaffe och glass, sötsaker höjer alltid humöret och därmed stämningen…
När vi var färdig med rengöringen så fick vi äntligen tävla i tamphinderbana och i dragkamp. Detta var svårt men kul! Efter detta fick vi alla en välförtjänt dusch och även det blev en tävling om vem som kunde duscha snabbast… Vissa var inte så duktiga, hihi. Efter det fick vi byta om till kalle anka klädseln. Vi skulle nämligen göra oss fina inför vår stora gemensamma middag med alla kvarter samlade samt nyckelbesättningen. Det var riktigt gott och härligt. Det var dagen i kort och nu sitter vi här elev 141 Nilsson, 432 Andrén, 301 Orwin och 232 Linderos och väntar på vår vakt (men Nilsson och Orwin slipper då de tillhör styrbords vakt).
Nu kommer våra tankar om resans händelser och våra erfarenheter.
Vi börjar med elev 141 Nilsson… Hallå hallå på er! Resan har varit helt fantastisk, fast det har förekommit sjösjuka till både höger och vänster. Men bortsätt från det så har detta varit den bästa och roligaste resan jag någonsin har genomfört. Mycket har hänt under resans gång då vi hela gänget har fått slita hårt och fått tagit våra välförtjänta raster. Vårt slitande har varit värt då vi har kommit varandra mycket närmre. Inte bara vi gymnasieelever från Bernadotte utan även rekryterna som varit ombord samt nyckelbesättningen. Det kommer kännas konstigt att få komma hem igen och återgå till vardagen, men även samtidigt skönt att få sova i sin egen säng då den är en aning större än den ombord på Falken… Till en början var det lite segt att kliva upp mitt i natten för att hålla sina poster samt hålla vakt när man var som tröttast. Men det gick fort över med tiden och man vande sig att kliva upp ur bingen. Det var svårt till en början när än från nyckelbesättningen gav mig en order om att hala i tampen ”storens dirk”, och jag förstod absolut ingenting utav det han/hon sade, kändes inte som att vi inte talade samma språk, det var inte direkt den svenskan jag fick lära mig i grundskolan… Men vi fick lektioner om att lära oss om de tampar som vi hade i vår station som vi blev uppdelade i, jag elev 141 Nilsson fick äran att få vara i storstation och lära mig alla tampar som fanns där, och man kan säga att det inte var de lättaste orden man har fått lär sig, till exempel storens pikefall sträcketalja, storens klofall, toppbackstag och storens dirkdräng, med mera. Men inom sin tid med pluggande och praktiskt agerande så lärde jag mig de tampar som vi skulle använda för att slå segel. Det har varit kalla nätter och varma dagar här ute till havs men som man säger, kläder efter väder, och det fick man verkligen se upp till annars fick man svettas som en gris eller frysa så man trodde att tänderna skulle gå sönder. Men detta har varit en mycket lärorik resa och jag har haft det otroligt roligt och är lite ledsen över att resan är slut. Men det kommer fler möjligheter i framtiden och vem vet vad som väntar efter det här.
Tack för allt HMS Falken för denna resa. Det har varit ett nöje att få vara ombord!
För att sedan gå vidare till elev 301 Orwin… För mig har denna resa betytt otroligt mycket. Första dagen kom jag ihåg hur jag tittade upp mot HMS Falkens ståtliga master och kände en skarp osäkerhet inför att klättra upp i dem. Samtidigt som jag var säker att jag för min egen skull måste göra det. Mycket riktigt gick det ju riktigt bra och var betydligt enklare än jag hade trott. När vi någon dag senare var på väg mot öppet hav kom nästa utmaning med denna resa. Vågorna började slå mot skrovet och havsvattnet stänkte över oss i fören. Det gav en skön energi och entusiasm inför resan. Det kändes som ett fint smakprov av vad som komma skall och mycket riktigt hade jag rätt. Så snart vi hade varit ute på havet i ca en halvtimme byttes denna behagliga magkänsla av ett rejält slag i magen – sjösjukan – som på bara minuter förvandlade förväntan till hemlängtan eller åtminstone hamnlängtan. Besättningen på Falken förklarade att denna åksjuka skulle bli bättre när seglen kom upp. Men i mitt tycke gjorde det att ett från början guppande mellan för och akter istället adderades med guppande mellan styrbord och babord. Alltså mycket värre. Jag visste dock att bara jag härdade ut skulle jag få så mycket för det. Jag måste våga påstå att en segling under tio dagar med HMS Falken över Atlanten erbjuder en sådan kvantitet samt kavalitet att det är omöjligt att beskriva. Seglingen i sig får en att känna sig behövd och lyckad när man lyckas följa order. Besättningen är otroligt trevlig och hjälper en samtidigt som man behöver ta eget ansvar vilket i alla fall jag växt av. Sammarbetet är en annan helt magisk konstruktion på fartyget då alla hjälps åt och tillsammans får denna majestätiska båt att flyga fram på vattnet. Besättningen blir som en liten familj och sammarbetet svetsar en samman. Och mycket riktigt som fartygschefen Falk uttryckte det, så blir HMS Falken ”Vår båt” och det i sig bygger en gemenskap då vi alla jobbar mot samma mål. Dessa sammarbetsstunder blir extra tydliga och betydelsefulla när man styr in mot en hamn (vilket jag hade turen att göra under förtöjningen vid Marina Rubicon) och när man kastar loss från hamn. Alla är fullt upptagna med sin uppgift och en lyckad förtöjning är så beroende av att alla lyckas med sin uppgift. Segel hissas, tampar lossas, utkiken informerar samt order från VO följs noggrant som rorgängare. Tillsammans lyckas vi. Detta är något som förekommer under hela seglingen och är väl värt som belöning men när man ligger och följer flasknosdelfinernas lekande bara två meter nedanför når det hela en euforisk känsla.
För att knyta an till den första utmaningen som innebar att bestiga masten måste jag säga att det var väl värt det. Andra gången jag klättrade upp var mitt på natten väntandes utanför Lanzarote. Och man känner sig väl behövd som utkik när man ropar ”VO, fartyg, babord, 2,0, avstånd litet” och man får klartecken att VO uppfattat. Den tredje gången jag klättrade var under väldigt vågiga förhållanden (i alla fall enligt mina erfarenheter av vågor) det var riktigt adrenalinfyllt men också – vilken vacker utsikt!
Nu efter åtta dagar till havs börjar jag ändå längta hem men tiden på HMS Falken har varit oerhört utvecklande och väldigt viktig för min individuella utveckling. Jag känner att jag klarar mer efter denna resa och insett hur fantastisk den mänskliga sammarbetsförmågan är och hur mycket vi kan åstadkomma tillsammans. De upplevelser man är med om under en mörk nattvakt är mer än fascinerande och svår för utomstående att förstå.
Avslutningsvis vill jag tacka den fantastiska varma och kunskapsrika nyckelbesättningen som fått en att stortrivas och slutligen vill jag meddela att det har varit en ynnest att få vara en i besättningen på HMS Falken och jag tackar för de minnen och erfarenheter jag kommer bära med mig från tiden på ”Vår båt”! Vänligen Orwin
Nu till 232 Linderos tankar om seglatsen… jag, Linderos, tycker att detta har varit en underbar men kort resa. De dagar vi haft på båten har varit helt fantastiska. Här på båten är man
verkligen sitt bästa jag och sig själv till 100%. Jag tycker att när man kommer hit till båten så vet man att alla tar emot en väl och respekterar varje individ för det den är. Under resan har man fått utvecklas mycket och för min del så har det varit mycket repetition på saker jag lärde mig förra perioden jag var här, men det ser jag bara till min fördel. För då kan jag verkligen förstå sakerna vi gör på ett djupare plan och kan därmed även dela med mig av min kunskap till andra på ett bättre sätt. Alla här har ju en sak gemensam att man ska läras eller läras ut, helst båda. Och nyckelbesättningen är riktigt duktiga på att lära ut, de är tålmodiga och förklarar saker om och om igen om man inte förstår. Så en stor eloge till dem och att de är så duktiga och snälla mot alla här ombord. Nog om det, när jag mönstrade på falken så fick jag äran att vara förtoppgast. Det innebär att man jobbar på den främre delen av båten och jobbar mycket med det seglet som sitter högst upp längst fram, förtoppseglet. Det innebär mycket klättrande upp och ner för riggen, det tycker jag är väldigt roligt. Men som förtopsgast så får man göra mycket mer än att klättra, man får göra de saker som de andra också gör t.ex dra i olika tampar och hjälper till där det behövs här ombord. Här utsätts man för nya utmaningar hela tiden, sol, vind, vågor och sömnbrist. Och med hjälp av dessa utmaningar så får man se en sådan stor utveckling hos alla ombord, inte minst en själv. Varje utmaning ger även den en chans att utveckla en som person och som i grupp. Men när jag kommer till falken så känns det verkligen som om jag kommit hem, man har en härlig resa med underbara personer omkring sig, man lär sig mycket, samtidigt som man känner sig fri... Kan man önska sig något mer? Tror faktiskt inte det. Nu ska jag snart lämna över till 432 Andrén men först vill jag bara tacka för att jag fick äran att vara ombord på HMS falken igen och jag hoppas hoppas hoppas att det inte dröjer länge innan man kommer tillbaka för nya utmaningar.
Hej hej, Nica här (även kallad 432 Andrén).
Denna resa har varit superkul! Jag har fått se mycket, allt från en bra utsikt över Spaniens hav till att samtidigt fått se en utveckling av mig själv och utvecklingen som alla vänner också har gjort. Självklart är allt inte på topp hela tiden, det är väl ingenting i världen som är det egentligen. Själv har jag ibland här varit väldigt trött i perioder, då på grund av sömnbrist. Vilket har lett till att jag ibland inte har varit mitt gladaste jag. Men tack vare mina väldigt förstående vänner här så har dem förstått mig och inte direkt blivit nedstämda om jag är lite mindre glad än vad dem är. De har snarare tagit situationen med en nypa salt och hjälpt till. Detta har varit till stor hjälp här när man är långt bort från familj och liknande, dem har agerat som om dem var min lilla familj. Men den mesta tiden har jag självklart mått sjukt bra och nästan alltid varit riktigt glad. Sömnbristen har varit positiv också på olika sätt, vilket låter konstigt men jag ska ta nått exempel.
Flera dagar har det hänt att jag istället för att bli nedstämd har blivit helt tvärt emot, övertrött. Blev mitt glada jag istället och skrattade åt nästan allting, allt var kul. Detta är något jag kommer att ta med mig, så kul som jag haft här på falken och så mycket skratt som kommit ifrån mig är något nytt. Jag kunde gå en hel dag fnittrandes omkring och bara må så himla bra, man skulle kunna säga att övertröttheten gjorde en del av mina dagar här. Men jag har verkligen utvecklats. Har exempelvis lärt mig att hantera stress på ett helt annat sätt än vad jag har gjort där hemma. Jag sätter mig snarare in i situationen helt och kan därefter med ett lugn utföra mina uppgifter koncentrerat utan att ge upp. Tack för det Falken!
Vill även slänga in en liten ”hint” till mamma eller pappa eller kanske till och med brosan hehe.. Hade blivit riktigt glad om det fanns en Philadelphiaost väntandes på mig, har nämligen upptäckt att det kan vara bland det godaste jag ätit.
Vi ses snart familj och vänner där hemma, hoppas ni läst detta fast jag var sist ut med ett litet inlägg från mig på detta extremt långa resebrev.
Detta blev ett väldigt långt brev med många olika synpunkter om resan. Hoppas ni tyckte det var kul att se resan från våra olika perspektiv även om det var mycket text! Snart väntar ytterligare något brev så detta blir inte det sista ni hör från oss från denna period av segling.
Vi tackar jättemycket för att vi fick chansen att segla ombord. Tack ännu en gång från 141 Nilsson, 301 Orwin , 232 Linderos och 432 Andrén. Puss och kram skumbanan.
