Emelies och Moas resebrev
Vi är två tjejer från Bernadotte gymnasiet som fick chansen att åka med på det här äventyret! Vi kom till USA fredagen den 12 april och då bodde vi i New York i tre dagar. Sen på måndagen tog vi tåget till Philadelphia och fick klockan 18:00 börja mönstra ombord på Falken. Innan man fick kliva ombord på Falken och få börja klättra i masten kändes det lugnt och bara roligt att få klättra upp. Men när det var ens tur att börja klättra kände man pirret i magen och i benen. Man fick mer och mer kramp i armarna ju högre upp man kom och när man väl var uppe i förtoppen var man livrädd. Innan man lugnade ner sig lite kände man adrenalinet i hela kroppen. Vissa skrattade nästan hela vägen upp och ner, samtidigt som andra grät. Jag, Emelie, kände att det var ett måste att klara av båda masterna, även fast den första var hur läskig som helst. När man väl var klar kunde man vara stolt över sig själv. För mig, Moa, var det lite jobbigare än för andra, för jag är extremt höjdrädd. Efter mycket peppande från Peter Westholm så såg jag detta som en chans att övervinna min största rädsla. Nu i efterhand känns det helt klart värt det, även fast just då i stunden kändes det som det dummaste jag någonsin kunde göra. Det som jag hittills är mest stolt över under den här resan är att jag klarade av båda masterna, även fast jag grät både upp och ner i den första masten. Naod, en klasskompis, ställde upp för mig när jag kom ner från den första masten. Han höll om mig och lugnade mig tills jag kände mig redo att bestiga den sista masten.
I början var det inte lika kul på båten, för att vi hade för det mesta bara teori. Senare när vi väl började jobba och träna på knopar, tampar och att hissa segel blev allt mycket roligare. Solen gjorde ganska mycket också, vi har svensk sommarvärme här. Vi springer runt i shorts och t-shirt, och njuter av värmen. Men det är inte mycket vila, här börjar dagarna 06:30 och sen är det teori och praktik fram till 19:30. Sedan har halva gänget, antingen babord eller styrbord, vakt som varar fram till frukost. Då delar man in vakterna i skift på ungefär en timme och fyrtiofem minuter. Vi vaktar i par, vilket hjälper en att behålla vettet under kontroll i mörkret.
Maten i USA är som vi trodde, socker, fett och ännu mer socker. Men pannkakorna är väldigt goda, utan sirap (Moa). Bagels har vi ätit till frukost, lunch och även middag. Den bästa är med cream cheese och skinka! Det är dock den enda vi har ätit, men nöjda är vi ändå. När vi kom ombord på Falken blev vi glatt överraskade över maten. Med erfarenhet från Korsö och Väddö, då vi var ute på fältvecka, åt vi bara burkmat som vi värmde själva. Här får vi tre rätter om dagen, som är tillagade med kärlek. Inte en enda gång har vi fått mat som går att klaga på. Alla föräldrar som läser det här, ni har höga förväntningar på er nu när vi kommer hem.
Idag har vi på styrbord haft permission, alltså har vi fått ledigt från arbetet. Den började redan kl 10:00 och vi skulle vara ombord igen senast kl 00:00. Vi bestämde oss för att ta på oss permissionsuniformen, vilket är Kalle Anka uniformen med den vita hatten, och utforska Philadelphia. Vi märker stor skillnad mellan Sverige och USA, då amerikaner har stor respekt för det militära och man blir bemött som en hjälte. Vi blev stoppade flera gånger av folk som ville ta kort och ställa frågor. Vi blev även tackade för att vi tjänar vårt land.
Efter några timmar i staden, började finskorna att göra ont i fötterna. Då bestämde vi oss för att gå tillbaka till Falken och byta om till civila kläder. Ombord på Falken var babord i full gång med förberedelser inför mingel med konsulter. Dem hade gjort det väldigt fint och prydligt på båten. Vi hörde senare på kvällen att minglet blev en lyckad kväll. Vår permission blev inte lika fartfylld som planerat, utan vi hamnade först på Starbucks, vilket är ett utav dem få ställen med wifi. Sedan gick vi vidare, åt en pizza och hamnade på nästa wifi-ställe, som var en frozen yoghurt bar. Vi åt vår efterrätt, samlade gruppen och begav oss tillbaka till Falken. Då var det bara att göra oss i ordning och hoppa i säng. Det är speciellt viktigt att jag (Emelie), lägger mig tidigt då Mårten Odhner sover i bingen under mig. Man vill ju inte råka väcka en björn som sover…
Vi ser fram emot att lägga loss i morgon och bege oss ut på den stora Atlanten, med riktning mot Bermuda.
Vi vill avsluta med att tacka för hälsningar vi redan har fått och dem vi kommer att få. Jag (Moa) vill hälsa till mina föräldrar och min underbara pojkvän. Jag (Emelie) hälsar till min familj som läser det här, och min pojkvän. Vi båda hälsar till Daniel som var först ut att skriva en hälsning till oss, den gjorde vår dag mycket bättre. Ni är alla väldigt saknade, men vi gissar att ni inte har i närheten av lika kul som vi har. Många pussar till nära och kära, vi ses om 28 dagar!
Med vänliga hälsningar,
Emelie Nordquist (pekegast) och Moa Hedrén (backgast).
