Hej alla läsare!
Jag sitter nu i skrivandes stund och tänker att bättre är det svårt att ha det, Key West har vi nu lämnat bakom oss och nästa mål är Charlestone med en beräknad ankomsttid om cirka fyra dagar. Falken seglar nu fint med vindar på cirka 5-7 m/s och badar i solens strålar.
Bland besättningen är stämningen kanske idag extra glad och högmodig för igår skänkte Falken oss ett minne för livet. Det var när vi skulle lämna Key West så ville nyckelbesättningen göra någonting extra vid avgången, det är nämligen så att Key West är känd för sin vackra solnedgång vilket lockar tusentals människor till en speciell udde för att beskåda detta spektakel.
Då fick officerarna och skepparna den goda idén att vi skulle matcha vår avgång med solnedgången, men istället för en vanlig avgång så skulle vi göra en manöver som skulle testa våra nerver.
Första steget av denna procedur var helt enkelt att komma väck från bryggan vilket inte var det lättaste på grund av den pålandsvind som vi hade emot oss, men med muskler från manskapet (och bogseringshjälp från lotsbåten) så lyckades vi komma ut och så var det dags för den speciella manövern. Framför publikhavet så gick vi upp i vind och satte våra storsegel och gaffelfocken så att dom kom upp precis samtidigt vilket ser snyggt och örlogsmässigt ut. Efter det så var det stagfocken som skulle sättas och den skulle ”springas” upp vilket innebär att var och en turas om att springa i fallet (tampen som drar upp seglet) så att stagfocken åker upp riktigt fort. Sedan så seglade vi förbi folkmassorna men åt motsatt håll en vad vi egentligen skulle, när vi sedan hade seglat förbi så gjorde vi en undanvindsvändning (gipp) som satt perfekt och så började vi då segla tillbaks igen.
Precis innan vi passerade folket igen så skulle toppseglen upp vilket var ett ganska nervöst moment för oss toppgastar eftersom det är en hel del som skall göras och mycket som skall stämma och detta var inget tillfälle man ville att ett segel skulle fastna halvvägs ut, men då sanningens stund var inne så stämde allt perfekt. Båda topparna åkte ut exakt samtidigt och Falken kunde segla förbi med en riktigt vacker segeluppsättning.
Som toppgast var detta riktigt coolt för nu var allt vårt jobb klart och vi kunde bara stå och överblicka hela spektaklet. Solnedgången blev perfekt tajmat och folket på land vinkade och hejade, det var ett sådant tillfälle jag tror vi alla kände oss riktigt stolta över att få segla på Falken och även vara med att representera Sverige.
Senare på kvällen så hade vi förväntat oss en lugnkväll med tanke på att man brukar få chansen att sova på däck då man är vaktens fria, men ack så fel vi hade. vinden ökade under kvällen och vi blev tvungna att bärga toppseglen vilket innebar att jag och Hampus blev tvungna att klättra upp i nattens mörker och beslå seglen. Det är en sak att jobba där uppe på dagarna men på natten så är det en helt annan arbetsmiljö. Sjögången var hög och stökig vilket gjorde att det var svårt att hitta en rytm i klättringen och med tidspress så blev arbetet mycket ansträngande.
Jag som var högst upp lyckades till och med tappa balansen och blev hängande som en vante i säkringen. Ingen skada skedd men nästa problem var att ta sig tillbaka till masten, men efter lite gungandes fram och tillbaka så lyckades jag få tag på ett vant och därmed ta mig tillbaks till ursprungsläget och kunde jobba vidare. Efter det blev det fortsatt jobb med ytterliggare vändningar genom natten.
Trots en natt med få sömntimmar så vi alla mycket nöjda och glada och passar på att njuta i fulla drag av den stekande solen medan vi kan för vi har nu fått informationen att regn och hårda vindar är att vänta och några dagar, men med en sådan fin hop med människor som vi är på denna båt så skall vi nog klara oss igenom det med humöret i behåll då också.
Toppsgast 232 Emil Hammersland
Toppgast 242 Hampus Åkerblom
